Beyond A Steel Sky: En recension

Välkomstskylten.Efter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet.

Robert i det utopiska Union City.Som jag tidigare skrivit är jag av olika skäl ett stort fan av Beneath A Steel Sky, så jag kan ha lite svårt att recensera Beyond A Steel Sky som ett spel på sina egna meriter, även om det nog är lite orättvist att se det helt och hållet som en uppföljare till föregångaren då det gått många år mellan dem, och äventyrsspelsgenren utvecklats en hel del sedan dess. Utvecklingen av äventyrsspel gör också min recension lite problematisk, då jag faktiskt inte spelat så många moderna spel i genren. Det är alltså möjligt att saker som jag tycker är nyskapande i Beyond A Steel Sky redan har förekommit i tidigare spel, kanske till och med i andra spel från Beyond A Steel Sky-utvecklarna, Revolution Software.

Det mest slående med spelet är att det känns mer linjärt än föregångaren. Beneath A Steel Sky var ett spel som var designat så att man aldrig kunde försätta sig i en omöjlig situation om inte komma vidare, men man kunde utforska stora delar av Union City hyfsat fritt, och lösa pussel genom att använda föremål från en plats på en helt annan plats. I Beyond A Steel Sky hamnar man väldigt ofta i situationer där man bara kan förflytta sig i ett specifikt område av staden och lösa pussel där, och man kan inte resa vidare förrän man har plockat upp alla nödvändiga föremål och löst alla nödvändiga pussel. Mot slutet av spelet blir också pusslen något färre, så att man ofta kommer vidare bara genom att gå från plats till plats och titta på filmsekvenser. Det är lätt att instinktivt se dessa förenklingar som något som gör spelet sämre jämfört med föregångaren, men det är något som jag tror kan debatteras och upplevas olika av olika spelare. I föregångaren var det ofta som pusslen var tämligen dåligt designade, så att man hade svårt att förstå vad man skulle göra eller var man skulle befinna sig för att komma vidare. Något sådant händer ytterst sällan i Beyond A Steel Sky, och skulle man mot förmodan ändå köra fast har spelet ett inbyggt system med ledtrådar man kan ta del av. Jag är inte säker på om detta är bättre eller sämre, så jag nöjer mig med att säga att det är annorlunda.

Ett typiskt hacking-pussel.Många av pusslen i spelet är av klassisk äventyrsspel-sort: Plocka upp föremål, använd dem på andra föremål eller personer för att få någon effekt som gör att du kommer vidare. Det mest intressanta spelmekaniska tillägget är Roberts nya förmåga att hacka saker. Hela Union City är uppkopplat, och så gott som alla prylar, från brödrostar till industrimaskiner, innehåller datorer som man kan manipulera på olika sätt, ofta genom att överföra ett kommando från en maskin till en annan för diverse märkliga effekter (exempelvis kan man överföra egenskapen ”aggressiv” från en städrobot till en läskautomat så att den senare börjar låta hotfull mot kunder, eller förflyta en skränig rocklåt från en bärbar musikspelare till högtalarsystemet i en restaurang för att göra kunderna upprörda). Denna ”hacking” känns inte speciellt realistisk i jämförelse med hur datorprogrammering fungerar i verkligheten, men den känns ändå logisk i spelvärlden och leder till ett flertal intressanta och i mina ögon nyskapande pussel. Samtidigt bidrar det på ett spelmekaniskt sätt till spelets tematik om utopiers baksidor, då det känns som en kritik mot ”det smarta samhället” där alla våra maskiner ska vara uppkopplade, och därmed också blir tillgängliga för hackare. Och så känns det också som en intressant utveckling av det föregående spelet, där det fanns ett fåtal pussel som innefattade manipulation av datorer, men inte alls på samma avancerade sätt som i Beyond A Steel Sky.

Det nya cyberspace.Jag har tidigare skrivit om att Beneath A Steel Sky hade en speciell stämning, och jag tyckte inte att Beyond A Steel Sky hade den stämningen. Men det är uppenbarligen inte utvecklarnas avsikt, då spelen handlar om olika saker. Beneath A Steel Sky utspelade sig i en dyster, smutsig, sjuklig dystopisk stad, medans Beyond A Steel Sky handlar om en utopi med ljus välpolerad yta, som dock döljer några mörka hemligheter. En del teman är dock gemensamma mellan de två spelen, och utvecklas på olika intressanta sätt i Beyond A Steel Sky. Union City tycks fortfarande vara ett klassamhälle, där de med högre social status lever längre ner i staden, även om det nu framställs som att alla medborgare kan göra klassresor om de bara ser till att bidra till samhället, inte ställer till med trubbel, och åtminstone låtsas att de är lyckliga. Den sociala indelningen framställs dock inte lika tydligt som i föregångaren, då man tillbringar majoriteten av spelet i ”mitten” av staden, och bara gör några fåtal resor upp till de sämre delarna, och inga som helst resor ner till den välställda botten. Därför känns det inte som att man får någon riktig bild av hur stora skillnaderna i levnadsstandard är, såsom man fick i Beneath A Steel Sky.

Ens sociala status mäts genom att man får poäng i form av ”Qdos”, vilket möjligen är en kommentar på liknande system med ”sociala krediter” som för närvarande håller på att testas i bland annat Kina, och kanske även på besattheten av att få så många likes i sociala medier som möjligt. Detta känns som en utveckling av systemet i Beneath A Steel Sky, där Robert lägger vantarna på olika identitetskort och hackar dem för att få högre status och därmed kunna resa till nya platser i staden. I det nya spelet är korten ersatta med identitetschip som sitter i ens hand (Robert tycker det låter invasivt, men stadens representant föredrar ordet ”transformativt”), och efter att Robert får en död mans chip insatt i början av spelet måste han på liknande sätt manipulera dennes status. I Beyond A Steel Sky tillkommer dock den ytterligare komplikationen att Robert också måste låtsas vara denne döde man, så han måste lista ut vem mannen var, vilka hans intressen var, etc., för att inte folk i staden ska bli misstänksamma. Återigen vävs pusselösandet på detta sätt samman med handlingen på ett intressant sätt, då mysteriet med den döde mannens identitet, och varför han blev dödad, är en viktig del av handlingen.

De övre nivåerna av staden är fortfarande rostiga och smutsiga.Utöver denna utveckling av teman i föregångaren finns det ett flertal mer eller mindre uppenbara nostalgiska referenser till det tidigare spelet. Mest uppenbart är Union Citys historiska museum, där man kan titta på föremål och scener från föregångaren, med pixelgrafiken kärleksfullt återskapad i moderna 3D-modeller. Lite mer subtilt är kanske att hissmusiken i en byggnad är densamma som musiken på ett ställe i föregångaren. Den mest intressanta referensen för mig var dock den som använder sig av det faktum att det i manualen till Beneath A Steel Sky beskrevs ett antal karaktärer som inte alls förekom i spelet, kanske för att utvecklarna inte hade tid eller resurser att få med dem. En av dessa karaktärer dyker faktiskt upp Beyond A Steel Sky och har en hyfsat framträdande roll, med samma utseende som hennes bild i manualen. Det känns som en vinkning från utvecklarnas sida till de mer inbitna nördarna, som mig. Det finns även en del pussel som verkar vara direkt kopierade från föregångaren, om än i lite annorlunda kontext, till exempel det klassiska sprängmedel-i-lampsockeln-pusslet. Det nya spelets relation till cyberspace, något som var en väldigt viktig del i föregångaren, är också ganska intressant. 80- och 90-talsbilden av cyberspace är ju nuförtiden något förlegad, men Robert kan i Beyond A Steel Sky ändå besöka denna neonskimrande värld, även om den i spelvärlden framställs som ett gammalt oanvänt datorsystem som främst fungerar som en ”bakdörr” till en ny, mer storslagen skildring av den elektroniska världen. Detta känns som en ganska finurlig metakommentar till hur vår bild av datorer i science fiction har utvecklats sedan tiden då Beneath A Steel Sky släpptes. På tal om referenser så måste jag bara nämna att jag blev tämligen chockad av att i ett spel från 2020 höra något så gammaldags som ett citat från Monty Python and the Holy Grail. Jag trodde att sådana nördreferenser blivit uttjatade till döds vid det här laget! Referenserna till Mad Max och Blade Runner förlåter jag dock, då de känns passande i en cyberpunkhistoria som utspelar sig i Australien.

En av de distinkt designade karaktärerna.Rent visuellt tyckte jag spelet för det mesta var väldigt vackert (när inte grafiken drabbades av buggar), med en ”3D-tecknad film-stil” som jag förvisso sett i många andra spel innan detta, men som ändå kändes passande i ett spel där mycket av designen skapats av den famöse serietecknaren Dave Gibbons. I det förra spelet sågs Gibbons stil främst i bakgrundsmiljöerna, men i Beyond A Steel Sky är grafiken så pass avancerad att man nu kan se tredimensionella närbilder av de olika karaktärerna. Detta är väldigt tacksamt, eftersom Gibbons är duktig på att skapa distinkta karaktärsdesigner med mycket varierade ansikten. En intressant skillnad i spelets presentation jämfört med föregångaren är att det framställs som en historia som Robert berättar i efterhand, så hans berättarröst dyker upp titt som tätt under handlingens gång (något som också bidrar till att göra en del pussel lättare, då han ofta säger saker som ”jag visste att jag behövde göra det här för att komma vidare”). Problemet är bara att Robert egentligen är en ganska platt karaktär utan något större känslomässigt djup. Det var han förvisso också i Beneath A Steel Sky, men sedan dess har vi sett många spelkaraktärer med mycket mer intressanta personligheter, så Robert framstår som lite gammaldags. Det finns även en del andra karaktärer i spelet som skulle kunna ha intressanta bakgrunder, men som senare visar sig vara mindre intressanta än jag först trodde. Ett annat problem är att spelets dialog ofta blir väldigt tjatig. När du pratar med andra karaktärer är många av dialogvalen bara variationer av samma frågor, som för att understryka exakt vad det är man måste göra (”Vad ska jag göra för att starta bilen?” ”Du måste ladda bilbatteriet för att starta bilen.” ”Så jag måste alltså ladda bilbatteriet för att starta bilen?” ”Ja, du måste ladda…”).

Jag skulle inte säga att Beyond A Steel Sky är något mästerverk. Det har som sagt en del irriterande buggar (som dock förhoppningsvis kommer lösas i framtiden), många pussel som nästan känns lite för lätta, dialog som ibland är lite finurlig men ofta ganska tråkig, och även om mycket av dess tematik och budskap är intressanta så känns det inte väldigt radikalt, och jag håller inte riktigt med om alla dess slutsatser om vad som är fel med de utopiska visionerna. Samtidigt är det ett spel med trevlig grafik och musik, en ofta väldigt avslappnad stämning, och många intressanta utvecklingar av saker från dess föregångare. Och jag kan inte förneka att jag blev charmad av de många referenserna till Beneath A Steel Sky, även om det ibland fick mig att sakna det spelets distinkta stämning. Om man bortser från tiden jag fick vänta på uppdateringar som gjorde spelet spelbart från början till slut tyckte jag inte att det var bortkastad tid att spela igenom det, men jag tror det räcker med att ”Steel Sky-serien” består av dessa två spel. Det känns inte som att det finns så mycket mer som Revolution kan göra med premissen, utan att det skulle kännas ännu mera utvattnat.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *