Blackest Night – inledande tankar (spoilervarning)

Jag läste nummer tre av DC Comics påkostade och välgjorda miniserie Blackest Night för ett par dagar sedan. Jag har väntat på det här i mer än ett är sedan Geoff Johns hintade till det i sitt stora crossoverevent Sinestro Corps War och nu när det är här har jag väldigt blandade känslor.

De senaste åren har DC passat på att döda bort många av sina superhjältar och superskurkar. Oftast för att chockera läsarna en smula och än mer kanske för att rensa upp i sina led. Men varje karaktär, hur liten och obskyr den än må vara, har någon som älskar den. Varje gång en karaktär i DC:s självreferantiella universum går i döden får DC ett klagobrev från en arg nörd. Man ska älska karaktärerna man läser om, annars är det inte värt det.JSA_Blackest_Night-1_Cover-2

DC:s universum är alltså fullt av fyllda gravar. Vad händer då när svarta kraftringar börjar cirkulera runt och fästa sig på liken och väcka dem till liv igen i äkta zombiemanér? Vi får se Ralph och Sue Dibny slakta Hawkman och Hawkgirl och slita ut deras hjärtan. Jag har följt Kendra Saunders (den nuvarande Hawkgirl) sedan jag började läsa serier på riktigt för nästan sex år sedan. Jag läste hur hon för första gången tog på sig dräkten och nu har jag sett henne dö.

Jag hade tänkt att Blackest Night skulle belysa det faktum att superhjälteserier på senaste tiden varit väldigt glada för att lite sinnessvagt slakta sina karaktärer för att röra om lite i grytan. En serie som kanske till och med fick både skaparna och läsarna att börja njuta av karaktärerna som finns istället för att se dem dödas bort. Nu vid miniseriens tredje nummer har ännu fler av de karaktärer jag tycker om slaktats. Sista droppen föll nog för mig när den gamle döde Firestorm tvingade sin ersättare (en personlig favorit) att brutalt döda sin flickvän genom att förvandla henne till bordssalt och låta henne smulas sönder. Det kändes bara onödigt.

Jag har fullt förtroende för Geoff Johns och jag tycker som vanligt att Blackest Night är otroligt välskriven men jag vill inte se ännu fler av mina favoriter dödas, allra minst utav zombieversioner utav favoriter som jag redan accepterat som döda. Låt oss hoppas att det är värt det när Blackest Night är över.

Publicerat av Jönsson

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Fredde skriver:

    Kanske kommer det att sluta med att alla (eller nästan alla) som blivit dödade i serien blir återupplivade på något vis i slutet, och serien blir någon sorts kommentar på hur vanligt det är med dödade och sedan återupplivade superhjältar? Kanske det är någon sorts parodi på andra crossover-miniserier (Infinite Crisis, Civil War, etc.) där obskyra karaktärer brukar dö som flugor?

    Och ärligt talat hade jag nog blivit lite besviken om en zombie-historia inte innehöll en hel del ond bråd död och splatter.

  2. Jönsson skriver:

    Jag hoppas verkligen på att det slutar med att alla som blivit dödade av de svarta lyktorna får livet tillbaka eller åtminstone någon form av upprättelse men man vet aldrig.

    DC själva hävdar förresten å det bestämdaste att det inte är någon zombiehistoria eftersom det svarta lyktorna inte alls uppför sig som zombier (de kan exempelvis flyga, prata och röra sig helt normalt). Det enda de har gemensamt med zombier är att de en gång var döda. De äter inte heller sina medmänniskor. De bara stjäler deras hjärtan.

  1. december 8, 2011

    […] har haft svårt att hänga med i Blackest Night sedan jag skrev mina inledande tankar. Inte för att storyn varit rörig utan för att jag av olika anledningar inte kunnat lägga […]

  2. december 31, 2017

    […] har haft svårt att hänga med i Blackest Night sedan jag skrev mina inledande tankar. Inte för att storyn varit rörig utan för att jag av olika anledningar inte kunnat lägga […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *