DC:s dummaste psykologer

Det finns mycket som kan diskuteras och kritiseras kring hur psykisk ohälsa skildras i superhjälteserier (något som de förvisso har gemensamt med mycket annan populärkultur). En av de mest uppenbara sakerna är att majoriteten av de personer med psykologiska problem som dyker upp i superhjältarnas värld är skurkar (även om det finns vissa anmärkningsvärda fall bland hjältarna, till exempel Hulken, Batman, och säkert några andra som jag inte kommer på just nu). Som bäst är det skurkar med någon sorts störning som får dem att uppföra sig på konstiga sätt (till exempel Riddlers besatthet av att lämna ledtrådar till sina brott i form av gåtor), men väldigt ofta är de livsfarliga, mordiska galningar. En konsekvens av detta är att serierna ofta får en något pessimistisk syn på möjligheterna att faktiskt behandla psykisk ohälsa, av den enkla anledningen att om de galna skurkarna blev ”botade”, eller åtminstone kunde göras ofarliga, så skulle man inte kunna göra serier där superhjältarna slåss mot dem längre. Ta en skurk som Two-Face, exempelvis. Det finns massor med serier som handlar om hur han genomgår psykologisk behandling, och samtidigt får sitt sargade ansikte lagat med plastikkirurgi, så att hans ursprungliga personlighet som den godhjärtade Harvey Dent återställs. Men dessa historier slutar så gott som alltid med att hans ansikte återigen blir skadat (antingen genom en olycka eller av honom själv) och han återgår till galenskap, så att Batman återigen måste kämpa mot honom.

Just Batman är nog det mest klassiska exemplet när man pratar om superhjältar med motståndare som är galna, då hans hemstad har ett mentalsjukhus fullproppat med mordiska galningar av olika slag som titt som tätt lyckas fly och hitta på nya brott för hjälten att sätta stopp för. Jag får intrycket av att det måste vara oerhört frustrerande att vara psykolog på ett sådant sjukhus, då oavsett hur mycket man jobbar med behandlingen av patienterna så kräver universumets status quo att galna superskurkar fortsätter vara galna superskurkar (denna tanke utforskas till en viss del i den klassiska Batman-serien ”Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth”). Det krävs dock inte mycket för att man ska börja fundera på huruvida psykologerna i DC Comics serier är kompetenta personer försatta i en omöjlig situation, eller om de faktiskt är direkt inkompetenta. Jag tänkte ta en titt på några av de psykologer jag stött på i olika DC-serier som jag tycker ger anmärkningsvärda exempel på inkompetens, inkompetens som jag har svårt att tro att psykologer i verkligheten skulle ha.

En karaktär som jag skulle säga nästan är det platonska idealet för den dumme, naive och lättlurade psykologen är Dr. Bartholomew Wolper från Frank Millers berömda serie The Dark Knight Returns. Serien är en i huvudsak klassisk högerkonservativ historia (bortsett från en del kritik av Ronald Reagan), vilket givetvis inkluderar ett flertal stereotypiska mesiga liberaler som gnäller om att brottslingar har rättigheter och klagar på att Batmans metoder är för våldsamma. Dr. Wolper är kanske den mest framstående av dessa, och lägger vid ett flertal tillfällen fram tesen att det är Batman som provocerar de mentalt sjuka skurkarna att begå brott, att det är hans närvaro som lett till en upptrappning av brottsligheten i staden (i denna serie är detta uppenbart tänkt att framställas som ett felaktigt argument, men det finns andra Batman-historier som utforskat om det faktiskt kan ligga något i denna teori).

Dr. Wolper arbetar på det tidigare nämnda mentalsjukhuset Arkham Asylum (i denna serien kallat ”Arkham Home for the Emotionally Troubled”, ännu en uppenbar högerkonservativ känga från Miller mot tanken på att psykiskt sjuka människor förtjänar sympati), och hans insatser som psykolog i serien resulterar i två katastrofala misslyckanden. Först blir han en av de många psykologer som tror sig kunna bota Two-Face med hjälp av plastikkirurgi och psykoterapi, vilket dock resulterar i att Harvey Dent nu ser sig som att helt och hållet bestå av sin mörka sida, istället för att vara delad mellan gott och ont. Därefter tar sig Dr. Wolper rejält med vatten över huvudet när han tror sig kunna behandla den kanske galnaste och farligaste av Batmans fiender, Jokern. I serien sägs det att Jokern har mördat minst 600 personer under sitt liv, och har uppenbarligen inte kunnat behandlas alls, men bara för att han klämmer fram några krokodiltårar tror sig Dr. Wolper på några dagar kunna göra honom tillräckligt frisk för att vara med i en live-sänd talkshow. Detta slutar föga förvånande med att ännu fler personer dör, inklusive Dr. Wolper själv. Han kan åtminstone trösta sig med att han inte är den ende psykologen som blivit lurad av Jokern, även om det vanligtvis kräver att clownprinsen är lite mer listig och manipulativ.

The Dark Knight Returns har, på gott och ont, varit en väldigt inflytelserik serie. Många andra skapare av Batman-historier (främst i serier, men även på film) har försökt imitera olika element av Millers storsäljare, med stora variationer i framgång. Jag har hittat åtminstone en serie där det förekommer en karaktär som känns som en uppenbar imitation av Dr. Bartholomew Wolper, nämligen i 90-talsserien Knightfall. Denna serie inleds med att superskurken Bane lyckas arrangera en massflykt av så gott som samtliga intagna från Arkham Asylum, vilket leder till att Batman måste slita hårt för att fånga in alla de farliga galningarna igen. Serien klipper då och då till olika TV-program som intervjuar Dr. Simpson Flanders (jag undrar var det namnet kan tänkas komma från…?), en Arkham-psykolog som hävdar att superskurkarna som har flytt alla egentligen är missförstådda och förtjänar vår sympati. På det stora hela känns han som en ganska blek kopia av Dr. Wolper, en inte riktigt lika intensiv karikatyr dumma psykologer. Hans mest framträdande drag är nog att ständigt försöker göra reklam för sin bok, likt många andra TV-personligheter tenderar att göra. Hans medverkan i serien känns främst som att skaparna tänkte ”det här var en viktig del av Dark Knight Returns, det måste vi ha med”, utan någon djupare tanke om vad som var poängen med karaktären. Vilket förvisso kan sägas om många andra imitatörer av Miller, eller för den delen imitatörer av banbrytande serier överlag.

En annan banbrytande och inflytelserik serie från DC Comics är Alan Moores och Dave Gibbons klassiker Watchmen. Ett nummer av denna serie, ”The Abyss Gazes Also” handlar om hur en psykolog, Dr. Malcolm Long, försöker analysera Walter Kovacs, alias Rorschach. Denne är en maskerad hämnare som en bit in i sin karriär började mörda brottslingar istället för att bara fånga dem, och Long försöker ta reda på varför han började göra det. Serien skildrar hur den glade och optimistiske Dr. Longs personlighet förändras till pessimism och depression när Kovacs berättar för honom om sitt olyckliga liv och de fruktansvärda saker han sett som Rorschach. Detta är i sig inget som jag finner orealistiskt, det finns en uppenbar risk att psykologer blir ”arbetsskadade” av att ständigt behöva interagera med deprimerade, arga, och ibland potentiellt våldsamma individer, speciellt om det är personer som sitter i fängelse då de begått någon typ av brott. Vad jag tycker är märkligt med Dr. Long är hur naiv och godtrogen han tycks vara i seriens början. Han sitter öga mot öga med en man som i princip kan klassas som en seriemördare, men verkar inte ha någon som helst tanke på att Kovacs ljuger när han får se ett rorschachtest och säger att han ser ”en vacker fjäril” eller ”några fina blommor”. Och han verkar vara helt oförberedd på att interaktioner med en mordisk galning skulle kunna vara skadligt för hans egna psykologiska hälsa, något som jag tycker vore uppenbart att en psykolog borde få lära sig under sin utbildning.

Watchmen har definitivt inte samma politiska vinkel som The Dark Knight Returns, så jag tror inte att Moore ville skapa ännu en karikatyr av en aningslös liberal som inte vill ge onda skurkar sina välförtjänta straff. Jag tror snarare att Dr. Longs personlighet är tecknad med lite väl breda penseldrag för att göra poängen med serien så uppenbar som möjligt (var försiktig att titta ner i mörkret och ondskan, för det kan vara skadligt för även den mest godhjärtade och optimistiska personen). För allt snack om att Watchmen var en mer ”realistisk” skildring av superhjältar så finns det flera exempel på när den inte låter realism stå i vägen för att vara tydlig med sina poänger, inklusive ett flertal karaktärer vars personlighetsdrag är något mer extrema än vad en motsvarande person skulle vara i verkligheten. Intressant nog kan nämnas att samma sekvens skildras ganska annorlunda i filmatiseringen av Watchmen. Här verkar Dr. Long ganska direkt fatta att Kovacs ljuger om fjärilar och blommor och framstår som betydligt mindre godtrogen. Det beror troligtvis på att filmen hade den smått omöjliga uppgiften att sammanfatta en lång och komplicerad berättelse på två och en halv timme, och då fanns det inte mycket tid att ägna åt en bifigurs psykologiska utveckling. Dr. Long blir därmed en smula mer realistisk, men frågan är om det är värt komprimeringen av ett av de mest intressanta numren av serien.

Avslutningsvis insåg jag att det finns en ännu en framstående psykolog till i DC-universumet som tyvärr måste ses som spektakulärt misslyckad inom sitt gebit, nämligen Dr. Harleen Quinzel, Arkham-psykologen som försökte behandla Jokern, men istället blev förförd av honom och blev hans assistent och älskarinna under skurknamnet Harley Quinn. Att misslyckas att behandla en superskurk är synd, men uppenbarligen inte ovanligt. Att ens egna mentala hälsa kan ta skada av interaktioner med en mentalt ohälsosam person är begripligt. Men att en psykolog övertygas av en galen superskurk att själv bli en galen superskurk måste nog ses som ett misslyckande som kräver sin helt egna kategori. Jag antar att det kan ses som en del av status quo i superhjälteserier, där det inte anses bra för seriernas framtid om skurkar skulle försvinna, men där det gärna får dyka upp helt nya skurkar titt som tätt.

Publicerad av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *