Earthbound och nostalgi

Alla spel i Earthbound-serien (kallad Mother i Japan) kan sägas vara väldigt ”annorlunda” från typiska japanska RPG:n. Det mest uppenbara med detta är dess miljöer, i stället för hjältemodig fantasy eller mörk cyberpunk utspelar de sig i nutiden, om än en något udda sådan. Men Earthbound-spelen har också ofta en djupare tanke bakom sig än den klassiska ”hjälte räddar världen från stor elaking”-handlingen som många klassiska japanska RPG-serier fortfarande inte kommit ifrån (fast numera måste hjälten också ofta kämpa mot ångest och knäppa kläder). Detta kan ha att göra med att spelseriens skapare, Shigesato Itoi, faktiskt är en ”riktig” bokförfattare och därför vill få ut något mer ur sina spel än en typisk monsterslakt. 

Det allra första spelet i serien, Mother (inofficiellt kallat Earthbound Zero, då det aldrig släpptes utanför japan, och det i stället är Mother 2 som är det ”Earthbound” som de flesta västerlänningar känner till) handlar om en ung pojke vid namn Ninten som beger sig ut i världen för att ta reda på vem som ligger bakom de mystiska kidnappningarna, zombierna, galna monstrena och flygande tefaten som terroriserar befolkningen i en liten fiktiv avkrok av USA. Boven i dramat visar sig vara en utomjording vid namn Gieuge, och det enda sättet att besegra honom är att hitta åtta melodier utspridda i världen.

Det andra spelet, Mother 2 (eller Earthbound) har i stora drag samma handling, en ung pojke vid namn Ness måste besegra utomjordingen Giygas genom att hitta åtta melodier. Det verkar som att Mother 2 i princip är en väldigt utvecklad remake av Mother. Båda spelen är väl värda att spela (även om Earthbound Zero kan vara lite frustrerande ibland). Båda spelen har också, enligt mig, ett gemensamt tema: Nostalgi. Ett minne av hur fantastiskt spännande världen var när man var barn. Visst kunde det gömma sig ett ufo bakom en buske, visst kunde kiss och bajs vara roligt, visst fick man hemlängtan när man varit iväg länge, visst ville man ha vänner att leka med, och visst var allting i världen läskigt, men ändå inte särskilt farligt. Nästan allting i Earthbound-världen är saker som en fantasifull femåring skulle kunna komma på, och spelet blir aldrig cyniskt eller ironiskt i sin hyllning till barndomen och dess fantastiska äventyr.

Det är detta som gör Mother 3 till en rejäl kalldusch. Precis som i föregångaren är spelets huvudperson en ung pojke, Lucas, och precis som i föregångaren beger han sig ut i världen för att besegra en mystisk skurk, i det här fallet inte genom att samla på sig melodier, utan genom att dra ut magiska nålar ur marken. Men trots en liknande grafisk stil skiljer sig Lucas äventyr och värld rätt så rejält mot Nintens och Ness. I spelets början bor Lucas i en liten by där allt är glatt och oskuldsfullt, men snart invaderas denna av den förfärliga Grisarmén och den slemmige Fassad som övertalar byns innevånare att de egentligen inte är lyckliga, utan behöver s.k. ”Happy Boxes” (som ser ut lite grann som TV-apparater, fast inte riktigt), och måste lära sig att inte bara ge bort saker utan använda sig av s.k. ”pengar”. Sakta men säkert förvandlas den glada byn till en mer modern stad, en stad som liknar de städer som Ninten och Ness reser igenom i sina äventyr. Lucas och hans vänner upptäcker att den stora skurken är en gammal ärkefiende till Ness (inte Gieuge, dock) och att denne i princip sitter fast i dåtiden och inte vill att saker ska förändras från hur de en gång var. För att sammanfatta: Spelets huvudfiende är… nostalgi.

Mother 3 lär oss att man måste se framåt när saker ser dåliga ut, inte önska att allting blir som det en gång var igen. Utan att avslöja för mycket kan det sägas att Lucas och hans vänner råkar ut för många tragedier på sin resa, och att spelet ofta blir mycket mörkare än sina föregångare (dock aldrig utan att helt släppa en viss humor och värme). Men dessa saker kan inte förändras, vad som är gjort är gjort, den som är död kan inte återvända till livet igen. Det är bara att gå vidare och fortsätta kämpa för det man tror på och förhoppningsvis förändra världen till något bättre.

Det var säkert många Earthbound-fans som hoppades att Mother 3 skulle vara likadant som sin föregångare, då de har mycket nostalgi till de gamla spelen. Det är också möjligt att Itoi insåg detta och i stället gav dom något helt nytt. Men vem vet med den karln, i de flesta intervjuer verkar han fokusera på smådetaljer och snacka om oväsentligheter, så det är svårt att få något grepp om honom.

Mother 3 är hur som helst en värdig och underhållande uppföljare som bör spelas av alla som har möjlighet (gå här för att hitta en mycket välgjord fanöversättning av spelet). Det är, för att citera spelets slogan, ”konstigt, roligt, och hjärtskärande”.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *