Findemokraterna: Tyngre än de verkar?

Såhär efter valets allmänna politiska yra och med de nuvarande politiska förväxlingarna blev jag inspirerad att på YouTube söka upp en sekvens ur Galenskaparna och After Shaves gamla politiska satirfilm Monopol. I filmen bestämmer sig den slemmige mediemogulen Sune Finåker (spelad av Peter Rangmar) för att starta ett politiskt parti, ”Findemokraterna”, och ta över makten i Sverige. När jag tittade på klippet kom jag till en insikt, men innan jag berättar om den är det väl bäst om jag låter er se det jag tittade på, nämligen en intervju med Finåker som utmynnar i ett spektakulärt glättigt sångnummer:

Insikten som jag fick har att göra med intervjun, och Finåkers smått bisarra tal om att ”banta ner de arbetslösa” och att ”arbetslösheten kommer att minska i vikt”. Det verkar som att humorn i detta främst är tänkt att vara ett trollande med orden så att de låter bra men egentligen inte betyder någonting vettigt, och att visa det löjliga i ”lättpolitiks” försök att förenkla ofrånkomligt komplexa politiska frågeställningar. Men jag insåg (lite till min fasa) att det går att tolka Finåkers uttalanden som tecken på ett genuint politiskt ställningstagande. Vi har ju faktiskt saker här i landet som avser att ”göra arbetslösheten lättare” i den meningen att arbetslösa inte ska ha det allt för svårt (eller ”tungt”) ställt och ge dem möjlighet att finna arbete igen, till exempel A-kassa och andra former av bidrag, och hjälp från exempelvis Arbetsförmedlingen, och dessa sakers vara eller icke vara debatteras ju titt som tätt.

Men elefanter är i alla fall tunga.När jag tänker på det viset finner jag en ny sorts tragikomisk humor i intervjun, i form av att Finåker kanske skulle kunna ha några verkliga politiska idéer, men vi får inte veta vad dessa är då han är så ohyggligt dålig på att förklara dem eftersom han är rädd att det ska verkar för komplicerat. Det är lättpolitikens avsikt att inte ”krångla till det” och att reducera samhällsproblem till ”lustiga skämt och luftiga schlagerpoem” som gör att den inte kan göra något med sina kanske väl menade idéer att ”ta hand om hela skiten, sophämtning, dagis, A-kassa, hundskatt, EU, skolan, försvaret, stålbranschen, skidlandslaget!” Med denna syn blir Sune Finåker åtminstone en liten smula sympatisk, då han är ett offer för sin egen kolossala dumhet snarare än en totalt maktgirig storskurk.

Det är dock högst möjligt att min tolkning inte håller om klippet ovan sätts in i filmens större kontext, så det vore kanske bäst om jag såg hela filmen igen någon dag, fast med nya ögon, innan jag är bergsäker på min sak. Det är också mycket troligt att inget av det jag sagt ovan är vad Galenskaparna själva avsåg, men det fina med all bra konst är ju att skaparens avsikter med den inte alltid stämmer överens med publikens tolkning. En tittare/läsare/lyssnare/spelare kan bilda sina egna uppfattningar om verket, vilket i sin tur får hen att tänka i banor och få idéer som skaparen aldrig övervägt. Tolkningen är fri, vilket kan få även den lättaste av lättpolitik att verka tung trots allt.

Publicerat av Fredde Peter Rangmar

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Jönsson skriver:

    Sune Finåker var en av Rangmars bästa roller. Det var svårt att hata honom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *