Hem Forum Film & TV Film du sett

Detta ämne innehåller 295 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av  Fredde 1 dag, 13 timmar sedan.

Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 296 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #8639

    Jönsson
    Forumledare

    Ibland har man sett en film och känner att man vill berätta det för sina vänner.

    Jag såg precis John Carpenters They Live från 1988. Den var inte alls vad jag trodde att den skulle vara. Och jag är ganska säker på att samma korta musikslinga upprepades genom hela filmen. Vilket är väldigt mycket Carpenters grej nu när jag tänker på det. Jag är glad att jag såg den, men om jag skall se om en Carpenterfilm i framtiden så blir det nog hellre The Thing.

    SPOILER!

    • Detta ämne redigerades 3 år, 5 månader sedan av  Jönsson.
    #8641

    Fredde
    Forumledare

    They Live är tamefan en riktigt klassiker! Rowdy Roddy Piper och Keith David har ett jättelångt slagsmål (som kopierades i ett avsnitt av South Park), och en massa härlig osubtil kritik mot Reagans 80-talsamerika. Och sedan finns ju den odödliga repliken om tuggummi och rövsparkning…

    På tal om klassiker med odödliga repliker så såg jag Casablanca på en bio igår. Lustigt nog introducerade de filmen med ett litet tal där det bland annat sades att filmen ju är känd för ”en av filmhistoriens mest klassiska repliker”, vilket fick mig att tänka ”bara en?” Menade han ”Here’s looking at you kid”? Eller ”Play it, Sam”? Eller ”The problems of three little people don’t amount to a hill of beans in this crazy world”? Eller ”I think this is the beginning of a beautiful friendship?” Eller (min favorit) ”I’m shocked, shocked to find that gambling is going on in here!”

    #8642

    Jönsson
    Forumledare

    När folk omnämner det mest citerade citatet från Casablanca så brukar de syfta till ”Play it, Sam” (eller ”Play it again, Sam” som det brukar sägas). Det var längesedan jag såg Casablanca men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var rysligt bra.

    #8643

    Fredde
    Forumledare

    Ironiskt i så fall att det mest kända citatet från filmen så ofta citeras fel!

    #8644

    Jönsson
    Forumledare

    Det borde vara värt att skriva en artikel om faktiskt.

    #8725

    Fredde
    Forumledare

    Är det bara jag, eller verkar Daniel Craig-Bondfilmerna ha en ”varannan-regel”? Casino Royale var bra, Quantum of Solace var en smula lam, Skyfall var bra, och Spectre var väl okej, men inte i närheten av samma känslosamma intensitet som Skyfall.

    #8729

    Jönsson
    Forumledare

    Jag tyckte att Spectre började bra och att den hade många snygga sekvenser, men i slutändan var den på tok för lång. Som Bond-film klarade den sig utmärkt men jag tror inte jag kommer att se om den på ett bra tag.

    #8808

    Fredde
    Forumledare

    I Drive Angry flyr Nicolas Cage från helvetet, och kör sedan en massa bilar och skjuter en massa folk i jakt på en satanist som tänker offra hans barnbarn. På vägen plockar han upp en snygg blond tjej (Amber Head) eftersom…? Hon är i alla fall ofta minst lika tuff som honom. En kul idé, men Cage spelar det mesta av filmen utan att röra så mycket på ansiktet, även i scener där han borde göra det. Och han har (som vanligt) en ganska fånig frisyr.

    Roligast är då William Fichtner som ”The Accountant”, en stiligt klädd och mycket självsäker demon som jagar efter Cage för att ta honom tillbaka till helvetet. Och scenen där Cage ligger med en servitris samtidigt som han skjuter ihjäl en massa skurkar.

    Sedan är det också lite lustigt att filmen spelades in i 3D, och många scener i den uppenbarligen är avsedda att se riktigt coola ut i 3D, men jag såg den på en vanlig 2D-TV.

    #8810

    Fredde
    Forumledare

    Och på tal om uttryckslösa skådespelare, så har jag nu äntligen sett Speed, där huvudrollen ju görs av själva sinnebilden för skådespelare utan ansiktsuttryck, Keanu Reeves. Men där Cage ofta verkar vara uttryckslös för att han inte bryr sig, tycker jag att man hos Reeves ofta kan se ett intensivt försök att faktiskt försöka vara en bra skådespelare och gå in för sin roll, även om han sällan lyckas. På det sättet kan jag nästan respektera honom.

    Sedan har vi Sandra Bullock som sitter vid en bussratt och ser rädd ut och skriker ”Jack! Help me!” titt som tätt, och Dennis Hopper som gör en tråkigare version av Simon Gruber från Die Hard with a Vengeance. Han har inte ens någon rolig dialekt.

    Idén med en bomb på en buss som exploderar om bussen kör för långsamt är kul, och det görs en del intressanta saker med det, men på det stora hela känns filmen ändå ganska trist. Fast den stora explosionen mot slutet är cool.

    #8829

    Fredde
    Forumledare

    I The Conversation spelar Gene Hackman en frilansande expert på avlyssning som börjar fundera över om det han håller på med är rätt, när risken finns att folk blir mördade på grund av hans avslöjande ljudupptagningar. Det är en långsam, tankfull 70-talsfilm om skuld, paranoia, övervakning och hur man kan tolka verkligheten på olika sätt. Då och då bränner den dock till med läskiga thriller-scener. En av mina favoritdelar av filmen är när Hackman besöker en teknikmässa för övervakningsnördar, där folk glatt demonstrerar sina senaste produkter som gör det ännu lättare att övervaka människor utan att de vet om det. Det känns nästan som en inte riktigt lika morbid version av ”The Cereal Convention” i Gaimans Sandman. Sedan är det också kul att se en ung Harrison Ford i rollen som en obehaglig assistent till en rik affärsman som anlitar Hackmans talanger. Fast hans känns för mig aldrig riktigt så obehaglig som det nog är tänkt, för det är ju Harrison Ford! Ingen nörd kan väl tycka illa om Harrison Ford?

    Det märkligaste med filmen är annars att en annan senare film, Enemy of the State, av vissa anses vara en ”andlig uppföljare”, för att den 1. Handlar om övervakning och 2. har Gene Hackman i en av rollerna. Men det är också en tonalt mycket annorlunda film, mer spänning och thriller än tankfullhet. Och så har den ju Will Smith som gör sin Will Smith-grej.

    #8850

    Fredde
    Forumledare

    Love Actually försöker klämma in en massa olika kärlekshistorier av olika slag i samma film, vilken leder till att ingen av historierna utforskas med något vidare djup. Det verkar i de flesta av dem som att folk blir himlastormande kära i varandra bara på grund av utseenden, även fast de aldrig pratar med varandra någon längre stund (en historia handlar specifikt om att personerna inte pratar samma språk, en annan om en man som undviker och aldrig pratar med sin polares flickvän, men i hemlighet är jättekär i henne). Jag tror en romantisk komedi fungerar bättre om den fokuserar på en eller kanske två kärlekshistorier, så att de inblandades relationer kan få mer tid att utvecklas (men jag är knappast någon expert på romantiska komedier).

    Sedan är det också lite märkligt att alla historierna knyts ihop på slutet… förutom en av dem, som tar slut lite efter filmens mitt. Och eftersom det är en tragisk historia med olyckligt slut fattade jag inte att jag sett slutet på den, jag trodde att den skulle fortsätta och nå en lycklig lösning som de andra. Jag satt och undrade om det skulle komma en scen till efter sluttexterna, men nej. Nästan lika märklig är historien om en småtöntig engelsman som tror att om han åker till USA kommer massor med sexiga brudar vilja ligga med honom bara för att han har en brittisk brytning. När han väl kommer dit visar det sig… att han har rätt. Även här satt jag ganska länge och undrade om det skulle komma en scen där han plötsligt vaknar mitt i natten från sin bisarra sexdröm, men nej, den är helt och hållet sann.

    Bäst i filmen är nog när Alan Rickman får ha en komedisk scen med Rowan Atkinson. Och ja, Hugh Grant gör sin typiska Hugh Grant-grej, men jag tyckte faktiskt det var kul att se honom dansa runt på 10 Downing Street. Fast jag tycker ändå att den bästa julfilmen med Alan Rickman fortfarande är Die Hard.

    #8864

    Fredde
    Forumledare

    Jingle All The Way har en del scener som skulle kunna få en att tro att den är en satir av julens kommersiella köphysteri, men budskapet verkar ändå vara att materiella ting är viktigare, eller åtminstone lika viktigt, som kärlek för relationen mellan far och son.

    Men den har ju i alla fall scenen där Arnold Schwarzenegger säger åt Phil Hartman (gud välsigne Phil Hartman) att lägga ner kakan. Och scenen där Schwarzenegger klår upp en massa jultomtar.

    #8900

    Jönsson
    Forumledare

    Jag har passat på att se ett gäng gamla klassiker i jul. Däribland Bedknobs and Broomsticks från 1971. Det är fantastisk film i äkta Disney-anda. Det skall väl dock sägas att mycket av charmen beror på de två hudurollsinnehavarna Angela Lansbury och David Tomlinson. En mer mysigt engelskt duo får man leta efter. Filmen bär många likheter med Mary Poppins, vilket inte är konstigt då de delar skådisar (Tomlinson), låtskrivare (Bröderna Sherman) och regissör (Robert Stevenson) men Bedknobs and Broomsticks är väldigt mycket sin egen saga. Lite fånigare kanske än Mary Poppins men med ett mycket mer episkt slut.

    Tecknat!

    #9281

    Jönsson
    Forumledare

    Efter att ha fått höra av flera att Disneys A Christmas Carol från 2009 med Jim Carrey i huvudrollen skulle vara mycket bättre än man tror så passade jag på att se den. Jag tyckte inte om den alls, och i princip allt kunde baseras på animationsstilen. Ingenting såg verkligt eller naturligt ut. Inga rörelser, inga bakgrunder, ingenting. Detta hade inte varit ett stort problem om någonting var vackert att titta på, men alla karaktärer rör sig udda och omänskligt, dera ögon är döda och ofokuserade och rösterna matchade inte ansiktsuttrycken. Uncanny Valley i varenda bild. Det var jobbigt att titta på. Vilket var problematiskt, för just den här versionen utav den klassiska sagan hade många intressanta idéer och många snygga referenser till ursprungsberättelsen. Hade dessa gjort med lite värdighet och inte med överdriven slapstick och fåniga kameraåkningar (gissningsvis för att filmen visades i 3D) så hade jag varit mycket mer positiv.
    Oldman och Carrey

    • Det här svaret redigerades 3 år, 11 månader sedan av  Jönsson.
    #9283

    Fredde
    Forumledare

    Det verkar ha funnits en kort period (eller finns den fortfarande?) där ”realistiska” datoranimerade filmer var en idé som folk i Hollywood tyckte var vettig. Jag antar att den måste ha börjat med Final Fantasy: The Spirits Within.

Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 296 totalt)

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.