Detta ämne innehåller 43 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av 
- Inlägg
Vi har alla hört diskussionen tidigare:
”Den här remaken förstör spelet jag älskar!”
”Spelet du älskar är inte förstört, du kan ju alltid spela originalet om du inte gillar remaken.”
Men nu har Blizzard lyckats med den märkliga bedriften att komma med en remake av Warcraft III som också lyckas förstöra originalet. Om du installerar din gamla version av Warcraft III från exempelvis CD-ROM och ansluter till internet laddas det ner automatiska uppdateringar från den nya remaken som appliceras till det gamla spelet. Och dessa nya uppdateringar är tydligen sämre än hur saker och ting fungerade i originalet.
Jag började faktiskt lira mitt gamla Warcraft III häromdagen. Jag känner att jag nog inte kommer att koppla upp det mot internet, dock.
Revolution har utannonserat en uppföljare till ett av mina gamla favoritspel, Beneath a Steel Sky, med titeln Beyond a Steel Sky. Å ena sidan är jag glad att det ska komma en uppföljare, men å andra sidan tycker jag inte trailern fångar den där speciella stämningen som fanns i det förra spelet. Men trailern verkar inte visa mycket av insidan av Union City, så det är möjligt att mörkret finns där ändå. Att Dave Gibbons även denna gång är med på tåget är åtminstone ett gott tecken.
Jag hoppas att även detta spel får en svensk översättning av Göran Fröjdh!
”Teckningsstilen” på karaktärerna påminner mig starkt om stilen som Telltales Batman-spel. Har de någon koppling till Revolution eller är det bara en populär stil?
Jag gissar att det bara är en populär stil bland äventyrsspel nuförtiden, och jag antar att det kan ses som en modern uppdatering av originalet pixelgrafik, även om jag tycker att originalet var lite ruffigare på något sätt. Förhoppningsvis kommer de kunna översätta Gibbons distinkta teckningsstil på ett snyggt sätt.
Nu har jag spelat det första Donkey Kong Country-spelet till SNES, och det var väl ett hyfsat plattformsspel. Jag tycker dock att spelets grafik, som var så hajpad när det släpptes, inte har åldrats lika bra som klassisk pixelgrafik i exempelvis ett Mario-spel. Med mina moderna ögon ser det ibland ut som ett ”billigt” spel, typ något skräp som slängts ihop och lagts upp på mobiltelefon-affärer för att lura lite pengar av småbarn. Det största problemet med grafiken är dock att det ibland påverkar spelbarheten, då det ofta känns svårt att avgöra var en plattform börjar eller slutar, eller vilken del av en fiende man kan hoppa på utan att ta skada, något som är mindre vanligt i ett gammalt Mario-spel med sina skarpa och tydligt avgränsade pixlar. Vissa av animationerna är dock ända ganska charmiga. Och jag är säker på att det finns en generation som vuxit upp med denna grafikstil som har nostalgi för den, estetiska åsikter är ju ofta högst subjektiva. Men jag misstänker att de inte kommer ha lika lätt att göra pärlplattor av det!
En sak som jag dock gillade mycket med spelet var musiken, som till skillnad från grafiken åldrats mycket bättre, och fortfarande är väldigt svängig och rolig. Fast vissa av styckena har inte riktigt den stilen som jag skulle associera med ett humoristiskt spel om en apa på jakt efter bananer.
Äntligen kan man spela spelet som alla Simpsons-fans har väntat på!
Det är spelet alla ungdomar vill ha!
I filmen TRON förekom ett fiktivt arkadspel med namnet ”Space Paranoids”. Många år senare, som en del av lanseringen av filmens uppföljare TRON: Legacy, gick det att spela en riktig version av Space Paranoids på en hemsida. Hemsidan är tyvärr borta, men som tur är lyckades några TRON-fans rädda spelet, och det är möjligt att ladda ner det och spela det på sin dator. Jag blir alltid glad när ett spel som riskerar att försvinna blir bevarat, och i det här fallet rör det sig om ett spel som faktisk är ganska bra i all sin enkelhet. Jag rekommenderar att ni laddar ner det, både för att bidra till dess bevarning, men även för att det är kul att spela (när man väl förstått hur man styr det).
Och kom ihåg:
Jag vill tipsa om webb-TV-serien ”Preserving Worlds”, som handlar om de många onlinespel och andra digitala skapelser som riskerar att försvinna med åren, och om personerna som försöker hålla liv i dem. TV-serien har en väldigt speciell ton, med flummig musik och retro-spel-inramning (bokstavligen!), som jag tycker känns mycket passande till de många underliga digitala världar som kreativa människor skapat. Speciellt intressant är det för att det inte bara handlar om spelen såsom spelskaparna ursprungligen tänkt sig dem, utan hur dess spelare bidragit och ändrat till vad de blivit, ofta någonting långt bortom var som ursprungligen var avsikten. Och hur detta skapande i sin tur påverkat skaparnas liv.
I Street Fighter-spelen förekommer den berömda brinnande knytnävsslaget Shoryuken, vilket killen som använder det givetvis skriker ut när han gör den.
När jag skrev in det i Word fick jag följande förslag av rättstavningsfunktionen. Tänk er själva hur det skulle låta om Ken istället skrek ut…
”Sjörisken!”
”Hårduken!”
”Snöröken!”
För första gången har ett TV-spel sålts för mer än en miljon dollar. Vilken obskyr raritet kan det vara som är värd så mycket pengar?!
Förklaringen är att det börjat dyka upp en ny typ av spelsamlare som inte verkar vara intresserade av att faktiskt spela spelen, utan att hitta så välbevarade exemplar av dem som möjligt. Så det rörde sig om en oöppnad låda med Super Mario 64 som fått betyget 9.8 av 10 från ett företag som bedömer hur välbevarade spel är. Liknande fenomen finns när det gäller serietidningar, så det var kanske bara en tidsfråga innan det dök upp för TV-spel. Men det är ändå fullständigt bisarrt. Jag börjar osökt tänka på tulpanlökar.
Nu har det kommit en romhackning av Super Mario Bros. 2 som gör om det till ett Yellow Submarine-spel, komplett med alla fyra beatlarna!
George är allround-karaktären, Paul kan hoppa högst, Ringo är snabb men kan inte hoppa högt, och John kan sväva genom luften.
Ändå en rätt passande uppdelning av rollerna. Fast jag tror att jag hade sagt det oavsett uppdelning.
Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
