Hem Forum Läsbart Vad läser du?

Detta ämne innehåller 147 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av  Fredde 1 vecka, 6 dagar sedan.

Visar 13 inlägg - 136 till 148 (av 148 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #22026

    Jönsson
    Forumledare

    Jag är rätt säker på att det började dyka upp namn i åtminstone ”Kalle Anka & C:o” när jag läste det som liten. Annars vet jag inte varifrån jag lärde mig tecknarnas namn. I nyare Kalle Anka-tidningar som exempelvis ”Kalle Anka Extra” är de noga med att påpeka varje gång de släpper ett klassiskt Barks-äventyr.

    #22038

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag läst Republic Commando-boken med det ödesdigra namnet Order 66. En stor del av boken fortsätter med handlingen från den förra, alltså att mandalorianen Kal Skirata jobbar på sin plan för att ge klonsoldater ett drägligt liv efter kriget, samtidigt som titelns kommandosoldater slåss på olika planeter i konflikter som mer och mer tydligt verkar tämligen meningslösa och illa planerade. Den där kanslern Palpatine måste vara en riktig idiot som sprider ut sina soldater så tunt över galaxen och låter kriget fortsätta mycket längre än det behövs, eller hur? Sedan kommer separatisternas attack mot Coruscant, och då vet jag ju att nedräkningen börjar mot att något fruktansvärt ska hända. Detta är den första gången som böckernas handling faktiskt överlappar en av filmernas, men klonernas perspektiv på det hela är ganska avlägset, de slåss i sina små delar av den större konflikten och får mest höra i andra hand vad som håller på att hända i galaxen. Det är också första gången som böckerna överlappar med handlingen i spelet som de är baserade på, då Traviss skildrar delar av det sista uppdraget i spelet. Det var ett tag sedan jag spelade det, men jag får intrycket att Traviss inte ger en fullständigt exakt skildring av hur handlingen utvecklar sig i spelet, utan ändrar på detaljer och repliker och klämmer in nya händelser och karaktärer som hon hittade på för bokserien. Men det stör mig inte så värst mycket, slutresultatet blir ändå detsamma, då hon låter Delta Squads äventyr sluta på samma cliffhanger som i spelet (en cliffhanger som vi tyvärr aldrig fick någon upplösning till).

    Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när Ordern ges, men föga förvånande är det inte något roligt. En intressant sak är att Traviss skildrar Order 66 som något som klonsoldaterna fått lära sig under sin utbildning (som en del av en lista av andra, liknande specialordrar), inte något som är inprogrammerat i deras hjärna så att de automatiskt följer den som robotar. Vad jag förstått skiljer det sig från andra Expanded Universe-skildringar av händelsen, men enligt mina efterforskningar är Traviss version det som Lucas ursprungligen tänkte sig (om man nu kan lita på någonting som Lucas säger om vad han ursprungligen tänkte). Relaterat till detta är att Traviss verkar antyda att många klonsoldater utvecklat ett visst förakt mot jediriddarna, den sortens förakt som jag gissar att de flesta slavar har mot sina ägare. Så de är faktiskt motiverade att följa Ordern när den kommer, även utan någon sorts direkt hjärntvätt. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag faktiskt föredrar denna version framför ”de måste följa ordern på grund av programmering”, då det är mer intressant (och förvisso något deprimerande) att de har valet att vägra, men ändå väljer att följa Ordern. Det understryker ju också hur kapitalt jediriddarna misslyckats, när så gott som hela Republiken vänder sig mot dem, inte på grund av någon Sith-hjärntvätt, utan på grund av deras egna moraliska brister.

    #22040

    Jönsson
    Forumledare

    Avsnittet utav Clone Wars där det avslöjas att klonerna har ett mördarchip i hjärnan är faktiskt ett utav seriens bästa om du frågar mig. Så som klonerna och deras inställning till jediriddarna avbildas i Clone Wars är det det enda rimliga. Anakin & C:o är goda vänner med sina klonkollegor och flera uta jediriddarna visas som väldigt omtänksamma.

    Med det sagt tror jag att jag hade föredragit versionen som den ser ut i Traviss böcker. Att klonerna blir onda mot sin vilja är inte i närheten av lika intressant som det som du beskrev.

    #22041

    Fredde
    Forumledare

    Jag planerar att läsa Go Nagais manga Devilman, men innan jag gör det tänkte jag läsa hans tidigare manga Maō Dante (även känd som Demon Lord Dante), då den anses vara en tematisk föregångare till Devilman. Jag hade bara vaga aningar om vad serien skulle handla om, och när jag nu läst den är jag fortfarande inte säker på om jag kan klassificera den till en viss genre. I huvudsak handlar den om en ung man som blir besatt av en demon (eller snarare, demonen blir besatt av honom) och hur de två kämpar om dominans inom honom. Ett tag tar serien en sväng in i kaiju-genren, sedan blir den mer av en psykologisk thriller (med en hel del blodiga scener och lite naket här och där), innan den slutar med några chockerande avslöjanden om demonens sanna ursprung. Denna sista del är nog den mest bisarra, jag tycker nästan den kan sammanfattas som ”tänk om L. Ron Hubbard var mangatecknare”. Mangans huvudsakliga premiss verkar vara ”tänk om det är Gud som är skurken och demonerna som är hjältar”, vilket lider av problemet att det säkert var nyskapande och chockerande när den ursprungligen gavs ut på 70-talet, men den har imiterats och raffinerats många gånger inom manga och annan populärkultur sedan dess, så originalet framstår som lite klyschigt för en modern läsare. Men det är ju inte originalets fel.

    Mycket av historien, och många av karaktärerna som skymtar förbi, känns väldigt underutvecklade, men det kan bero på att serien är oavslutad, Nagai gick ju vidare till Devilman, där koncepten från Maō Dante tydligen utvecklades i mer detalj. Det ska bli intressant att se om Devilman blir lika knäpp mot slutet.

    #22146

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag läst Go Nagais manga Devilman, och jag kan förstå varför den anses vara en klassiker, och att den har haft stort inflytande på annan manga (och kanske även japansk populärkultur i allmänhet). Nagai är en duktig tecknare, och det finns många välgjorda sekvenser i serien, men samtidigt är den inte någon perfekt skapelse. Tonen hoppar runt en hel del, speciellt i början, från ibland ren och skär kiss-och-bajs-humor till (bokstavligen) blodigt allvar och skräck. Tonskiftningarna blir inte bättre av att utgåvan som jag läste klämt in Shin Devilman, en ”interquel” som Nagai gjorde senare, och som är ganska bisarr även jämfört med märkligheterna i originalet.

    En sak som jag gillar är det är en relativt kort manga, som lyckas få med en hel del olika saker i ett begränsat utrymme. En del koncept och karaktärer blir inte riktigt så utvecklade som jag skulle önskat, men de är åtminstone mer utvecklade än i Nagais tidigare manga Maō Dante, och jag är glad att serien inte verkar lida av problemet med mycket annan manga, där de fortsätter och fortsätter långt efter att tecknaren tröttnat, men förlaget insisterar på att den ska fortsätta. Devilman är en avslutad historia, som kommer med en någorlunda begriplig moralisk poäng bland allt det blodiga våldet.

    #22375

    Jönsson
    Forumledare

    Nu har jag läst Camelot 3000 av Mike W Barr och Brian Bolland. Serien kom ut under första halvan av åttiotalet och även om den har aspekter som gissningsvis inte skulle funka om den gavs ut idag så är den förvånansvärt ’woke’ för sin tid.
    Det är år 3000 och utomjordingar har invaderat jorden och tagit över Storbritannien. Det är oklart hur pass påverkad resten av världen är av utomjordingarna (eller ”främlingarna” som de heter i den svenska översättningen jag läste) men britterna verkar i varje fall behöva fly för sina liv. En snubbe vid namn Tom ser sina föräldrar bli dödade och flyr in i en grotta där han upptäcker den legendariske Kung Arthurs grav. Han råkar väcka Arthur till liv igen – då England är i behov av hans skydd – och Arthur ger sig an att återuppväcka Merlin och senare en handfull av hans riddare runt de runda bordet. Till skillnad från Arthur och Merlin återföds riddarna (och Arthurs drottning Guinevere) i helt nya kroppar som framtill Arthurs vaknande varit helt vanliga människor. Därför måste riddarna förhålla sig till att dela minnen med personen de var innan Merlin väckte dem. Lancelot, Galahad, Gawain och Kay är tämligen oförändrade men Sir Tristan finner sig återuppväckt i en kvinnas kropp. Guinevere återföds som en utav Jordens främsta militära ledare och tillåts således anta en roll som fullvärdig krigare – något hon inte kunde göra i sitt tidigare liv.
    Men det är just Sir Tristan som är som mest intressant. När styckets skurk (spoilar inte men om du kan något om Arthurlegenden kan du gissa dig till vem det är) erbjuder henne att få sin manliga form tillbaka ställs hon inför ett moraliskt dilemma om huruvida hon/han skall förråda sin kung. Tristans älskade Isolde återföds också och tillåts behålla sin kvinnokropp, vilket leder till problem för Tristan som gissningsvis aldrig ens kunnat föreställa sig ett förhållande mellan två kvinnor. Det är en väldigt intressant ’take’ på identitet och självbild. Inte nödvändigtvis hanterad skitsnyggt men dock intressant.

    null

    På så vis är serien rysligt tilltalande. Arthur är även han en rolig huvudperson då han tämligen snabbt tar till sig framtidens teknologi och har ett allmänt ganska glatt sätt. Riddarna accepterar också Guineveres närvaro som krigare nästan utan konflikt då de alla förstår att hon i sin nya person har lämpliga förmågor or erfarenhet. Det var uppfriskande att läsa.
    Seriens stora problem är egentligen att den är väldigt ytlig. Det är en skitsnyggt tecknad miniserie på 12 delar som försöker berätta en väldigt episk story som förmodligen skulle behöva mer utrymme. Således blir det mesta väldigt ytligt. Även om alla huvudkaraktärer får små karaktärsögonblick då och då är det mest Tristan som får någon utveckling. Jag skulle dock ändå rekommendera Camelot 3000 om man tycker att konceptet verkar intressant. Om inte annat än för att den är snyggt tecknad.

    #22376

    Fredde
    Forumledare

    Av någon anledning får bilden i ditt inlägg mig att tänka mig att serien skulle passa som ett tecknat barnprogram på 80-talet. Färgglada hjältar av olika slag att göra leksaker av!

    #22379

    Jönsson
    Forumledare

    På den bilden och på designerna utav de olika figurerna känns det lite så. Det är lite svårt att avgöra om serien är tänkt för en ung eller en lite äldre publik. Kanske båda?

    #22450

    Fredde
    Forumledare

    Trots titeln innehåller Imperial Commando: 501st av Karen Traviss relativt lite kommando-arbete. Men det man får se är väldigt intressant och spännande, och fick mig att önska att spelet Republic Commando fått den planerade uppföljaren Imperial Commando. För hur häftigt hade det inte varit att spela som ett gäng tungt utrustade kommando-stormtroopers som måste döda eller fånga ljussvärdssvingande jediriddare? Boken lyckas också ge en del relativt begripliga argument till varför de före detta Republik-soldaterna nu vänt sig emot sina före detta generaler, både på grund av Imperie-propaganda, men även på grund av genuin övertygelse bland vissa av dem att jediriddarna gjorde galaxen till en sämre plats, och att det vore bättre om vi var helt fria från deras farliga sekt. Samtidigt framställs inte Imperiet som någon trevlig plats, det finns en genomgående känsla av paranoia då soldaterna särskilt på Coruscant ständigt är övervakade och måste vakta sina tungor. Men som sagt, detta utgör inte den största delen av boken, som istället ägnas åt de klonsoldater som deserterat och numera bor på Mandalore, där de måste hantera diverse interna politiska stridigheter mellan mandalorianerna, och även en och annan jediriddare i exil som dyker upp och vill gömma sig. Det blir många moraliska ställningstaganden som prövar den mandaloriska viljan att inkludera alla till det yttersta.

    Boken slutar på en cliffhanger, och Traviss hade för avsikt att skriva åtminstone en bok till i serien, men det blev tyvärr aldrig av på grund av kontraktsgräl, och det är inte troligt att vi kommer att få se boken nu, då mycket i bokserien går emot nuvarande kanon ganska radikalt. Hon skrev förvisso på sin hemsida en sammanfattning av hur hon hade tänkt avsluta historian, men det är knappast lika tillfredsställande som en färdig bok. Jag får väl helt enkelt acceptera att historian kommer vara oavslutad, och vara tacksam för att jag ändå fick ett flertal böcker med ett mycket intressant, något mörkt och allvarligt, perspektiv på klonkriget, klonsoldaterna, mandalorianer och jediriddare. Det är nog mycket mer än vad man kunde förvänta sig på en serie som började med en bok baserat på ett spel baserat på den svagaste av Star Wars-filmerna.

    #22483

    Jönsson
    Forumledare

    Jag tror inte att du kommer att gilla hur The Clone Wars hanterade Mandalore när du kommer till det. Nu är det den rådande versionen men när de skrevs fanns Traviss’ böcker där och var kanon men ignorerades utav Lucas och Filoni.

    Jag läste nyligen ut Alphabet Squadron av Alexander Freed. Del ett i en trilogi om en skvadron inom den nya Republiken som skickas på hemliga uppdrag för att utplåna kvarvarande Kejserliga skvadroner efter slaget vid Endor. Namnet får de på grund av att skvadronen består utav fem piloter som alla specialiserat sig på varsitt rymdskepp. En A-, B-, U-, X- och Y-vinge.

    null

    Sin ganska lökiga titel och premiss till trots var Alphabet Squadron en rätt så bra bok. Huvudpersonen, Yrica Quell är en före detta TIE-fighterpilot som lämnat Imperiet och överlämnat sig själv till Republiken. Vad som gör henne relativt unik som karaktär är att hon egentligen ville bli rebell men ansökte till akademien på Coruscant precis som alla andra (som Luke själv ville göra) i hopp om att få träning och att senare kunna fly och gå med i alliansen. Men hon var för rädd för att lämna imperiet och intalade sig själv att det hon gjorde var bra för galaxen och började associera sin skvadron med familjen hon lämnat bakom sig. När hon väl lämnar kejsarens tjänst är det nästan som av en slump och istället för att ses som en tillgång av alliansen (som Biggs och Madine med flera) ses hon som en överlöpare som bara bytte sida för att rebellerna vunnit.
    Det är uppfriskande att läsa en serie med en huvudperson som är så långt från perfekt som Yrica Quell. Hon gör sitt bästa och hennes hjärta är på rätta stället men hennes metoder och tankesätt är formade efter åratal hos rymdimperiet. Hon litar inte på droider, hon är inte van vad att flyga med skepp som har sköldar och hyperdrift och hon är inte van vid att räkna med att hela hennes skvadron skall överleva men hon är inte en dålig kommendör. Hennes självförtroende hanteras utav en omprogrammerad tortydroid som fått jobb som psykolog.
    Resten av karaktärerna är också intressanta. Två av piloterna är de enda överlevande från ett slag som Nya Republiken förlorade kapitalt och är ute efter hämnd. En annan lämnade rymdimperiets tjänst tidigt och ses som en hjälte (i kontrast till Quell) och den sista är en anonym nästan stum varelse i en hjälm som täcker ansiktet. Hon är våldsam och stark men i övrigt helt tyst.
    Med alla dessa saker sagt fann jag att boken var en smula för lång för min smak. Freed tycker om att ta upp detaljer och är noga med att använda sig utav militär jargong och språkbruk vilket gör att åtminstone jag ibland kände att sekvenser kunde gjorts kortare bara genom att rensa bland orden.

    Men viktigast av allt; B-vingen använder sin autoblaster i strid. Bara det gör boken värd att läsa.

    • Det här svaret redigerades 3 veckor, 1 dag sedan av  Jönsson.
    #22485

    Fredde
    Forumledare

    Hur effektiv är U-Wing i strid? Jag har intrycket av att det främst är ett transportskepp, inte ett stridsskepp.

    #22486

    Jönsson
    Forumledare

    U-vingen används primärt för transport i boken också men den kan åtminstone göra skada i rymdstrid. I boken är det den stumma maskbärande piloten som styr U-vingen. Jag gissar att det finns någon mening med att hon som väldigt effektiv och aggressiv krigare använder ett transportskepp.

    #22606

    Fredde
    Forumledare

    Scener ur Hjärtat har Beata Ernman, Malena Ernman, Greta Thunberg och Svante Thunberg som författare, men jag får känslan av att det främst är Malena som skriver, eftersom majoriteten av boken utspelar sig från hennes perspektiv. Å ena sidan är den ganska lättläst eftersom de flesta kapitlen är på två-tre sidor, ibland bara en, men å andra sidan är den svårläst eftersom den handlar om två allvarliga ämnen. Det ena är familjens kamp då de två barnen diagnosticeras med ADHD och autism, kampen för att ge dem ett värdigt liv trots en oförstående omgivning och en extremt stressig vardag som måste anpassas kring barnens behov (och i bakhuvudet finns alltid tanken ”om nu den ändå relativt privilegierade Malena Ernman har det så här svårt, hur svårt kan det då inte vara för andra, mindre lyckligt lottade familjer i samma situation?”). Det andra är klimatkrisen, och Greta Thunbergs växande intresse för denna som till slut leder fram till hennes famösa skolstrejk (boken slutar precis innan denna skolstrejk börjar, den handlar inte om vad som hände sedan).

    Boken handlar också om hur dessa två ämnen är sammanlänkade, hur psykisk ohälsa kan bero på och förvärras av det stressiga konsumtionssamhället som samtidigt också skapat klimatkrisen (och också har ett finger med i spelet i andra samhällsproblem såsom jämlikhetsfrågan, rasism, etc.). Jag är inte helt säker på om jag håller med bokens idé om att om vi löser klimatkrisen så kommer det att lösa de andra problemen också (jag erkänner dock att det är fullt möjligt att jag kan ha missförstått detta budskap), men samtidigt tycker jag det är en rimlig tanke att om vi inte löser klimatkrisen så kommer vi inte finnas kvar för att lösa de andra problemen.

Visar 13 inlägg - 136 till 148 (av 148 totalt)

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.