Hem Forum Läsbart Vad läser du?

Detta ämne innehåller 174 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av  Jönsson 10 timmar, 14 minuter sedan.

Visar 10 inlägg - 166 till 175 (av 175 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #23147

    Jönsson
    Forumledare

    Är det helt enkelt så att Kirby gömde ett helt Kibry-verse i bakgrunden av sina rymdserier. I så fall borde någon verkligen sammanställa ett förlagsöverskridande mythos och släppa det i en fet jävla samlingsvolym. Inte för att något av de berörda förlagen ens skulle ta i den idén med en rymdtång.

    #23159

    Fredde
    Forumledare

    Jag bestämde mig för att läsa Legends, DC Comics stora crossover-serie från 1986 (deras första stora crossover-serie efter Crisis on Infinite Earths). Tack vare Comixology kunde jag inte bara köpa ett digitalt exemplar av samlingsvolymen med serien, utan även alla de enskilda numren av DC:s andra serietidningar som knöt an till Legends (även om vissa av dessa bara har ganska lösa kopplingar till den). Serien handlar om hur Darkseid hittar på en plan för att få mänskligheten att tappa förtroendet för superhjältar, genom att Glorious Godfrey, förklädd till ”G. Gordon Godfrey”, via böcker och TV-framträdanden uppviglar USA:s medborgare till att hata hjältarna, till den grad att Ronald Reagan (jag älskar att Reagan var en återkommande figur i DC:s serier på 80-talet, så att de blir härligt icke-tidlösa) måste utfärda en presidentiell order om att alla superhjältar måste upphöra med sina aktiviteter. Men naturligtvis väljer inte alla superhjältar att följa denna order, vilket i sin tur gör folk ännu mer förbannade på dem…

    Det är alltså inte någon storslagen kosmisk historia som Crisis on Infinite Earths, utan en något mer jordnära kris som drabbar hjältarna, vilket jag tycker är intressant. Historien är hyfsat berättad av John Ostrander och Len Wein, och John Byrne är ju en duktig tecknare, oavsett vad man kan tycka om honom i övrigt. Det var kul att också läsa de andra serierna som knyter an till huvudserien, då det ger mig en liten inblick i hur DC:s universum såg ut under denna specifika period, med exempelvis början till The Legion of Superheroes långa och komplicerade kamp för att passa in i den nya kontinuiteten, och upplösandet av den dåvarande JLA (känd i folkmun som ”Justice League Detroit”). Och så var det naturligtvis roligt att ha en stort event-serie där Glorious Godfrey i princip är den centrala skurken, uppdaterad för att kunna vara en effektiv demagog i 80-talets medialandskap. Men den egentliga anledningen till att jag ville läsa serien var för att den introducerade den moderna inkarnationen av Suicide Squad. De framställs som synnerligen effektiva då de lyckas besegra en enorm vandrande kärnreaktor som varken JLA eller Firestorm lyckas sätta dit. De knyts på ett passande sätt ihop med den ursprungliga Suicide Squad då Rick Flag är med som deras ledare ute i fältet, och samtidigt får de sin nya skitcoola överledare Amanda Waller, en kvinna som inte tar skit från någon, varken Captain Boomerang eller Ronald Reagan.

    #23180

    Jönsson
    Forumledare

    För ett tag sedan läste jag första samlingsvolymen utav Garth Ennis serie The Boys. Den har behövt marinera lite i min skalle innan jag kände att jag kunde skriva ner mina tankar om den. Jag har ett svagt minne av att jag läste första volymen utav Preacher i gymnasiet men jag minns inte alls vad jag tyckte om den men om den på något sätt liknar The Boys är jag glad att jag inte minns den.
    The Boys handlar om en liten grupp tuffa killar (och en tjej) vars jobb det är att ta död på folk med superkrafter åt regeringen. Ett förvånansvärt stort antal människor har fått superkrafter av olika typer på senaste och de har delat upp sig som skurkar och hjältar. The Boys skickas in när en person med superkrafter, oavsett hjälte eller skurk missköter sig.
    null
    Problemet är att ALLA i den här serien missköter sig. Skurkar, hjältar och naturligtvis The Boys själva. Ennis idé verkar vara att om en får superkrafter så kommer det att leda till att man missköter dem. Ingen riktig människa skulle kunna ha dessa krafter utan att också bli en psykopat. Det kanske finns sanning i den åsikten men i ärlighetens namn är det inte särskilt kul att läsa om folk som beter sig som rövhål. Speciellt inte när våra ”hjältar” i The Boys är precis lika stora psykopater själva.
    Det kan vara så att jag hade gillat den här serien när jag gick i gymnasiet, för det känns som att den är skriven av en femtonåring som desperat vill vara ”edgy”. Det blir inte minst väldigt tydligt när en inser att samtliga kvinnliga karaktärer i serien (med något litet undantag) antingen är nymfomaner eller våldtäktsoffer. Det finns inget mellanting verkar det som.
    Även om serien bitvis var lite rolig och lite spännande i just hur rå den faktiskt var så hade jag väldigt svårt att tycka om den. Ultravåldet blev liksom tramsigt snarare än spännande eller intressant. Jag är inte det minsta intresserad utav att fortsätta att läsa The Boys men jag har hört att TV-serien hanterar idén bättre, så jag kanske ger den en chans.

    #23181

    Fredde
    Forumledare

    ”Jag gillade det när jag var tonåring, men nu skäms jag över att jag gillade det” verkar vara en ganska vanlig åsikt om så gott som allt som har med Garth Ennis att göra. Förutom möjligtvis Hellblazer.

    Själv har jag läst den första samlingsvolymen med 80-talsinkarnationen av Suicide Squad, och jag tyckte den var hyfsad, även om jag misstänker att det är en serie som blir bättre senare, så jag kommer nog att fortsätta läsa den. Sammantaget känns det för det mesta som ”Mission Impossible med superskurkar”, och det är ju inte något tråkigt koncept. Konceptet är ju speciellt intressant just eftersom det utspelar sig i DC:s universum, där det finns gott om mer eller mindre obskyra superskurkar att välja mellan, och skulle någon dö under ett uppdrag (vilket inte är orimligt med tanke på seriens titel) finns det gott om ersättare. Jag gillar speciellt att serien knyter ihop sig ganska mycket med den ursprungliga Suicide Squad från 60-talet, då både Rick Flag och Karen Grace från den versionen är med i den nya inkarnationen, och deras ganska simpla kärleksdrama från originalet utvecklas här till något mer intressant. Och som jag sagt tidigare älskar jag att serien definitivt utspelar sig på 80-talet, med referenser till den tidens politiska händelser och ett uppdrag till Sovjetunionen. Vilken tur att vi inte längre lever i en värld med en gammal gaggig republikansk president och ett diktatoriskt Ryssland!

    Och jag är jävligt glad att Mace och Morgan inte förekommer någonstans.

    #23199

    Fredde
    Forumledare

    Whose body? av Dorothy L. Sayers är den första boken om Lord Peter Wimsey, en brittisk adelsman med två hobbys: Att samla på ovanliga böcker och att lösa brott. Han framställs som en ung, intelligent och typiskt brittiskt skämtsam herre, kanske lite åt Oscar Wilde-hållet, som inte tycks ta saker och ting på så stort allvar ens när han håller på att lösa ett mystiskt mord. Vad jag tyckte var intressant med honom var dock att han också är en veteran från första världskriget, och detta har uppenbarligen gett honom svåra trauman som fortfarande hemsöker honom. När alla pusselbitar faller på plats och han plötsligen inser vem mördaren är ger det honom en sådan chock att han börjar hallucinera att han är tillbaka i de leriga skyttegravarna, och bara hans lojale butler (som också var hans lojale följeslagare under kriget) kan få honom att inte tappa förståndet fullständigt. Denna aspekt av hans karaktär ger honom trots allt ett visst djup och gör mig någorlunda sympatiskt inställd till honom även om han i övrigt känns som en ganska snobbig, på gränsen till odräglig herre.

    Jag gillade också att hans gode vän, polisen Parker, inte är någon dumskalle som förundras över Wimseys slutledningsförmåga, utan är minst lika intelligent och ägnar sig åt kompetent polisarbete som bidrar till att sätta dit mördaren.

    #23276

    Fredde
    Forumledare

    Den tredje delen av JoJo’s Bizarre Adventure av Hirohiko Araki heter Stardust Crusaders, och är vad jag förstått en av de populäraste delarna, bland annat för att den introducerar koncept som skulle bli centrala i resten av serien. Det viktigaste konceptet är ”Stands”, övernaturliga förmågor av olika slag som visualiseras genom någon märklig figur som kan frammanas av dess användare (något som jag gissar kan ha inspirerat många senare TV-spelsskapare, till exempel de bakom Final Fantasy och Megami Tensei). En sak som stör mig är att dessa nya övernaturliga förmågor introduceras utan att ges någon som helst bakgrund eller ursprung, helt plötsligt finns det bara ett gäng personer i världen som kan använda sig av Stands, utan någon förklaring om varför så är fallet. Detta inkluderar några karaktärer från tidigare delar av serien, som får sin ursprungliga övermänskliga förmågor ersatta av Stands utan någon förklaring. Men det gör inte egentligen så mycket, då man lätt dras med i handlingen, som förvisso är någon simplare jämfört med de tidigare delarna: Hjältarna, med den nye huvudpersonen Jotaro Kujo, även känd som JoJo (som tur var gifte sig Joseph Joestars dotter med en man som hade ”jo” i sitt efternamn, så att hennes son kunde få samma smeknamn som sina förfäder) i spetsen måste resa från Japan till Egypten för att sätta stopp för den fortfarande lika ondskefulle Dio, och under resans gång stöter de på Dios olika underhuggare, som alla har olika Stands som måste besegras.

    Jag har insett att vad jag älskar med JoJo’s Bizarre Adventure är att det på sätt och vis kan ses som en sorts deckare, men istället för ”vem är mördaren och hur utförde hen mordet?” är frågan ”vilken övernaturlig förmåga har motståndaren, och hur kan man besegra denna till synes oövervinnerliga förmåga?” När serien är som bäst känner man att man skulle kunna lista ut svaret själv, även om jag allt som oftast ändå blir överraskad när JoJo eller någon av hans följeslagare kommer på någon briljant idé och överlistar sin motståndare.

    #23292

    Fredde
    Forumledare

    Jag läste en samlingsvolym med de tidigaste serierna med Birds of Prey (innan de fick en pågående serietidning). Det är okej serier, men känns för det mesta som ganska ordinärt superhjältande, blandat med en del ”hon är superhjälte, och tjej!”-klyschor (nästan alla skurkarna är självgoda mansgrisar, tjejerna pratar om shopping och kläder, och de tröstäter glass efter dåliga dejter). Vad jag förstått blir serien riktigt bra först när Gail Simone började skriva den, men det hände en ganska bra bit in i serien. Jag får se om jag pallar att läsa fler medelmåttiga nummer innan jag kommer till de bra.

    En intressant sak är att serien ibland nog kan ses med något queera glasögon, då relationen mellan Oracle och Black Canary ibland känns lite som ett grälande gift par. Speciellt numret som börjar med att de bestämmer sig för att ta en paus i förhållandet, men efter att ha haft dåliga dejter med killar som visar sig vara skurkar blir de ihop igen.

    #23294

    Jönsson
    Forumledare

    Jag läste en del Birds of Prey när det begav sig – då i Gail Simones tappning om jag inte minns fel. Jag minns faktiskt inget specifikt om dem mer än att jag gillade dem. Jag tror just idén med ett tjejgäng inom DC:s superhjälteuniversum är ganska tilltalande. De är inte exklusivt för kvinnor då jag tror att Blue Beetle varit med på ett hörn någon gång men det är deras primära laguppställning och det är lite coolt.

    #23298

    Fredde
    Forumledare

    Utöver att majoriteten av gruppen är kvinnor är det också ett plus att en av dess medlemmar är en av få superhjältar med en funktionsnedsättning. Ja, jag räknar Oracle som en superhjälte.

    #23299

    Jönsson
    Forumledare

    Är det kontroversiellt att räkna Oracle som en superhjälte?

Visar 10 inlägg - 166 till 175 (av 175 totalt)

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.