Hem Forum Läsbart Vad läser du?

Detta ämne innehåller 194 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av  Fredde 1 vecka, 5 dagar sedan.

Visar 15 inlägg - 181 till 195 (av 195 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #23312

    Fredde
    Forumledare

    Jag har inte sett filmen, bara läst serien för ett bra tag sedan. Tror du att alla de personer som började bära Guy Fawkes-masker var mer inspirerade av filmens politiska budskap än seriens?

    #23313

    Jönsson
    Forumledare

    Jag är helt säker på att det är filmen och inte serien som gjort att folk börjat bära maskerna. Seriens V är visserligen rätt cool men inte i närheten av så cool och övermänsklig som filmens. Jag skulle tro att folk dras till honom av samma anledning som de dras till Rick i Rick & Morty eller Rorschach. Han är ett rövhål med massor av hemlig inre sorg som ändå är ascool och alltid vinner.

    #23339

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag äntligen läst en serie som jag velat läsa väldigt länge, nämligen Truth: Red, White & Black av Robert Morales och Kyle Baker. Det är en Marvel-miniserie som handlar om ett hemligt amerikanskt program under andra världskriget, i vilket man försöker återskapa ”the super soldier serum”, alltså det som skapade Captain America, genom att utföra moraliskt klandervärda experiment på svarta amerikanska soldater. Det är en väldigt mörk historia, som drar uppenbara paralleller till verkliga vedervärdigheter som utfördes mot USAs svarta befolkning (inklusive det ökända Tuskegee-experimentet), och gör obekväma antydningar om att USA på vissa sätt var lika illa som tyskarna de slogs mot. Serien leder förvisso fram till att vi får se en svart Captain America som slåss mot nazister, men hans historia före, under och efter detta är inte speciellt lycklig. Mycket av historian känns såpass radikal att jag faktiskt blev förvånad över att Marvel vågade publicera den, men det sista numret känns lite som en kompromiss för att kunna sätta in serien i den reguljära Marvel-kontinuiteten utan att den skulle ”förstöra” för mycket av status quo. Den ursprunglige, vite Captain America klaras sig undan kritik då han visar sig ha varit ovetande om hemskheterna som utfördes efter att han skapades.

    Det största problemet jag har med serien är valet av Kyle Baker som tecknare. Baker är en väldigt bra tecknare, men vad han är bra på att teckna är humorserier (till exempel hans briljanta tolkning av Plastic Man), så ofta tyckte jag inte alls att hans stil passade till denna allvarliga mörka historia. Jag kan bara drömma om hur bra serien skulle ha varit om de valt en tecknare med en mer passande stil.

    #23435

    Jönsson
    Forumledare

    Oslagbar (Imbattable i original) är en väldigt rolig och extremt genomtänkt serie om vilka superkrafter som skulle vara specifika för en serietidning. Jag har varit sugen på att läsa den sedan jag hörde en mycket god recension av den danska utgåvan som kom under hösten 2018 så jag var mycket glad när Fredde tipsade mig att den äntligen utkommit på svenska.
    Hjälten Oslagbar (det är hans namn och ingen tycker att det är konstigt) kan se och röra sig mellan rutorna och kan således stoppa de flesta brott innan de ens händer – vilket leder till komiskt dråpliga situationer för alla andra som inte har den blekaste hur han bär sig åt.

    null

    De flesta serier är slut på en sida men vissa äventyr varar längre varpå Oslagbar ibland behöver vänta på att läsaren skall bläddra vidare innan han kan hoppa till nästa ruta. Han stöter även på andra hjältar och skurkar med superkrafter som är unika för just serietidningsmediet men jag vill inte gärna spoila vad de är. Jag tycker definitivt att man skall läsa den och jag hoppas att fler album släpps i Sverige.

    #23436

    Fredde
    Forumledare

    Vissa av serierna i albumet är speciellt intressanta då jag tror att de endast fungerar just i ett fysiskt seriealbum, deras ”gimmicks” skulle inte funka lika bra i ett digitalt serieformat. Digitala serier kan förvisso göra intressanta saker med mediet med sina speciella förutsättningar, och det hade varit intressant att se vad Oslagbar skulle kunna hitta på i en digital serie. Eller tänk dig ett TV-spel där man spelar som Oslagbar och måste lösa pussel genom att hoppa fram och tillbaka mellan serierutor!

    Jag undrar dock hur länge Pascal Jousselin kan komma på nya intressanta idéer utifrån grundkonceptet. Ibland fick jag en vag känsla av upprepning, vilket jag oroar mig för kan bli mer vanligt förekommande om serien fortsätter allt för länge. Kanske räcket det med ett album, eller högst två?

    #23437

    Jönsson
    Forumledare

    Jag kände i början att jag var lite orolig för att det bara skulle vara upprepningar utav samma skämt om och om igen men jag tyckte att allt eftersom serien fortsatte så gjordes det mer och mer intressanta grejer med de olika superkrafterna. Jag kan hålla med om att jag inte är säker på att det kan fortsätta hur länge som helst men jag har ännu inte tröttnat.

    #23438

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag läst hela volymen med Golden Age-Wonder Woman som jag köpte. Att William Moulton Marston var kinky, och att han inte var särskilt subtil med sina kinks i serierna, är något som redan har diskuterats en hel del. Det finns dock andra saker med hans Wonder Woman som är intressanta, och som gör att hon sticker ut från mängden av andra Golden Age-superhjältar. Utöver Marston feministiska tematik (som jag gissar var radikal när den kom, men som jag också tror modern feminism har gått vidare från) finns det också inslag av den sociala politik som även syns i Siegel och Shusters Superman, till exempel när Wonder Woman uppmanar kvinnor i detaljhandeln att gå i strejk för bättre arbetsvilkor. Fast för det mesta ägnar sig serierna åt ganska typisk amerikansk andra världskrigs-patriotism, där jag uppmanas att köpa krigsobligationer och att slåss mot nazister och japanska stereotyper. Ur ett seriehistoriskt perspektiv är det intressant att se en för sin tid tämligen utvecklad kontinuitet, så att historier då och då hänvisar till händelser i tidigare historier, och vissa karaktärer utvecklas ganska markant, speciellt Wonder Womans fiende Paula von Gunther. Speciellt intressant är åtminstone en hänvisning till en helt annan serie, då ett av Wonder Womans äventyr börjar med att hon plockar fram en artefakt som hon säger att hon fick tag på under ett äventyr med JSA. Jag får intrycket av att sådant var tämligen ovanligt i Golden Age-serier, utan främst började dyka upp under Silver Age, när man började bygga ”universum” av sina olika serier. Wonder Woman var alltså före sin tid på flera sätt!

    Jag måste också säga att jag tycker att Etta Candy är en av de bättre sidekicks från Golden Age. Ja, 99% av hennes dialog handlar om hur mycket hon gillar att äta godis, men hon är ändå charmig, handlingskraftig, orädd och rolig, speciellt när hon leder sina ”Holliday Girls” på diverse upptåg för att hjälpa Wonder Woman. Hon är betydligt mer intressant än exempelvis Doiby Dickles eller dylika ”humoristiska” sidekicks.

    #23517

    Fredde
    Forumledare

    Arrows of the Queen av Mercedes Lackey (den första delen i en trilogi) känns som en fantasybok som är riktad till personer yngre än mig, eftersom huvudpersonen är en tonårstjej som flyr från sitt extremt religiöst konservativa hem, och strax därefter får veta att hon blivit utvald av en magisk häst till att bli en Herald, vilket i princip verkar vara en jediriddare minus de dåliga sakerna (de får vara öppna med sina känslor, tycks ha som huvuduppgift att vara diplomater, domare och ibland spioner snarare än svärdssvingande krigare, och det verkar inte finnas någon mörk sida till deras övernaturliga förmågor). Resten av boken utspelar sig på Herald-skolan, och innehåller egentligen inte så mycket fysiska äventyrligheter, utan handlar främst om hur huvudpersonen utvecklas känslomässigt, hur hon väldigt långsamt lär sig att vara mindre blyg och att faktiskt lita på andra människor. Detta underlättas nog något av det faktum att hon är omgiven av andra Heralds, som alla blivit utvalda av magiska hästar på grund av sina goda hjärtan, och som alla gör sitt yttersta för att vara schyssta mot henne. Efter att ha läst diverse andra historier om Den Utvalde Hjälten som har någon sorts twist eller kritik mot konceptet kan det kännas lite konstigt med en historia där så gott som allt går som det ska för huvudpersonen, men det kan ändå vara skönt med lite ”feelgood-fantasy” då och då.

    Det enda stora problemet jag har med boken är de delar av den som handlar om hur huvudpersonen måste uppfostra ett litet barn att vara mindre egoistiskt, då denna uppfostran inkluderar barnaga i form av smisk. Med tanke på att boken (som är från 1987) på många andra sätt är något progressiv (inklusive en hyfsad jämställdhet mellan manliga och kvinnliga heralds, och ett antal lesbiska karaktärer) kändes det lite märkligt. Jag överväger att läsa resten av trilogin, och hoppas att dylika saker inte förekommer i de andra böckerna.

    #23662

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag läst den poetiska Eddan, en samling av diverse isländska dikter som skildrar delar av den gamla nordiska mytologin. Det är fascinerande läsning, speciellt eftersom det är i diktform, då det innebär att ett flertal av historierna om vikingagudarna handlar om hur de diskuterar med varandra i form av vers, ofta på ett sätt som jag nästan tycker liknar moderna rap-battles. Speciellt dikten kallad ”Loketrätan” är intressant på det sättet, då den handlar om hur Loke besöker en fest med de andra gudarna och drar ner stämningen rejält genom att förolämpa dem på olika sätt och dra upp diverse skelett från garderoben. De andra asarna ger förvisso svar på tal, men det är först när Tor dyker upp och tänker banka skiten ur Loke som han går därifrån.

    Den bakre halvan av verket tyckte jag inte var lika intressant, då det består av en massa dikter som inte handlar om gudarna, utan om den gamle drakdödaren Sigurd, hans äventyr och personer runtomkring honom som bedrar och mördar varandra på olika sätt. Jag skummade igenom de dikterna, då det var förvirrande att hålla reda på alla namn, och kanske även då översättningen jag läste var en aning gammaldags, så att det ofta var svårt att hänga med i meningsuppbyggnaderna. Jag har ju sett alla delar av Wagners Nibelung-opera en gång i tiden, så jag anser mig ha lagt ner tillräckligt med tid på Sigurd redan.

    Eddan innehåller dock inte det allra bästa kvädet om nordiska gudar som någonsin skrivits:

    #23746

    Fredde
    Forumledare

    Nu är jag också färdig med den prosaiska Eddan av Snorre Sturlasson. Den består av tre delar, varav de två första är de som är av intresse för de som är ute efter berättelser om nordisk mytologi. Den första delen består av olika berättelser om asagudarna, som en sorts ”grundkurs” i mytologin. Den andra delen är en instruktion i hur en skald kan använda sig av liknelser i sitt diktande, och då många av dessa liknelser anspelar på mytologin finns det ytterligare berättelser. Jag måste säga att jag roas av tanken på ett gäng hårdföra vikingar som sitter och förvirrat försöker hänga med i skaldens många långsökta liknelser. Den tredje delen handlar uteslutande om olika sorters versmått som en skald kan använda sig av, så den är nog främst av intresse för personer som forskar om gammaldags poesi av olika anledningar. Det ges förvisso exempel på hur de olika versmåtten kan användas, men dessa exempel består i princip bara av variationer på temat ”kungen är bra, han kan segla skepp och hugga ihjäl fiender, och är givmild med guld (till exempel till skalder, hint hint)”.

    Många av berättelserna är samma som i den poetiska Eddan, men jag tyckte de var lättare att hänga med i när de inte är skrivna som dikter, inklusive berättelsen om Sigurds äventyr och öde. Ska man läsa Eddan bör man nog läsa båda versionerna för att få med allt (vissa av berättelserna har intressanta skillnader i sin poetiska och prosaiska version), men jag lutar åt att det kan vara bäst att börja med den prosaiska. Det är nog det bästa som kommit ur en gammal Snorre!

    #23788

    Fredde
    Forumledare

    Den egentliga anledningen till att jag läste Eddan var för att jag ville ha lite bakgrund när jag äntligen tog itu med att läsa alla album i Valhall-serien, tecknade av Peter Madsen och skrivna av diverse olika danska snubbar. Jag har i min ungdom läst ett flertal av dessa flera gånger, men de sista som kom ut på 2000-talet har jag inte läst förrän nu. Rent överlag är alla albumen underhållande på olika vis, även om jag tyckte de hade en liten svacka i mitten, men de sista albumen ledde ändå fram till en hyfsad avslutning på hela historian, och lyckas göra tämligen allvarliga och ödesdigra gudasagor till något hyfsat humoristiskt och hoppfullt.

    Det var nog bra att jag läste ett flertal av serierna i de senare samlingsvolymerna som också innehåller kommentarer från skaparna, då de där förklarar vilka gamla myter de adapterat och pusslat ihop till sina historier. Medans jag läste kunde jag ibland tycka att de inte var tillräckligt trogna Eddan, men i skaparnas förklarande texter framkom det snarare att de är betydligt bättre belästa på nordisk mytologi än vad jag är, och använder sig av många olika källor utöver Eddan, källor som ofta kommer med motstridiga uppgifter om gudarnas egenskaper och förehavanden. Mest intressant tycker jag deras tolkning av Loke är. I Eddan framställs han ofta som en ganska elak skurk som förråder de andra gudarna på olika sätt. I serien är han snarare en väldigt egoistisk person som hittar på komplicerade planer för egen vinning eller för att ta sig ur farliga situationer, men dessa planer visar sig allt som oftast ha oförutsedda konsekvenser som han desperat försöker reda ut när de börjar snurra bortom hans kontroll, oftast på synnerligen komiska sätt. Ja, han råkar dra igång Ragnarök, men det var inte illa menat.

    #23800

    Fredde
    Forumledare

    Farlig midsommar låter som titeln på en medelmåttig svensk deckare, men det är istället namnet på en av Tove Janssons böcker om mumintrollen. Det är givetvis en mysig, stämningsfull historia som förvisso inte har så mycket action, men väl många intressanta och underfundigt humoristiska händelser.

    Jag tror min favoritkaraktär i boken är den stackars Misan, som på ett lättbegripligt sätt uttrycker svårbegripliga, men fullständigt realistiska känslor av ospecifik vemod och kanske depression. Jag gillade dock också teaterråttan Emma, som först är barsk och otrevlig, men som blir entusiastisk och förvånansvärt optimistisk när hon får ta sig an en teaterpjäs, trots att denna är tämligen osammanhängande och inte riktigt går som det var tänkt. Men hon försvinner lite i slutet av boken, tyckte jag.

    #23803

    Jönsson
    Forumledare

    Jag gav mig an att börja läsa Valhall-böckerna i våras men har bara kommit igenom två utav de relativt nyligen släppta tjocka samlingsalbumen. Jag inspirerades bland annat av Neil Gaimans utmärkta bok Norse Mythology i vilken Gaiman återberättar de nordiska myterna och – likt inledningstexterna i Valhall-albumen – förklarar vilka olika källor han använt sig av. Valhall är en väldigt mysig och smårolig serie tycker jag men jag kände inte att det var en serie jag ville sträckläsa. Ett album åt gången räcker fint.

    Farlig midsommar läste jag också för inte allt för längesedan. Det är definitivt en av de mysigare böckerna i Muminserien och det är inte negativt. Min personliga favoritkaraktär Mymlan medverkar ju också och det är aldrig dåligt.

    #23904

    Fredde
    Forumledare

    The Living Shadow av Walter B. Gibson (under pseudonymen ”Maxwell Grant”) är den första boken med den klassiska pulp-hjälten The Shadow. Majoriteten av boken utspelar sig dock inte från hans perspektiv, utan handlar om en av hans agenter, Harry Vincent, som får olika uppdrag att utföra av den mystiske Shadow, uppdrag som sammantaget leder fram till avslöjandet av ett mord och en tillhörande juvelstöld. The Shadow skildras alltså alltid utifrån, vanligtvis från andra karaktärers perspektiv, men även när han är ensam verkar författaren vara bestämd i att man inte ska få någon insikt i hans inre. Detta leder till en tämligen märklig scen när man får se hur The Shadow ensam sitter och tänker ut hur ledtrådarna hänger ihop och vem mördaren är. Men eftersom författaren inte vill skildra detta från The Shadows perspektiv sitter han istället och skriver ner sin tankar på ett papper, som han sedan läser för sig själv, och därefter river sönder så att ingen annan kan läsa det. Lika märkligt är nog att en stor bit av bokens handling uppenbarligen är ”påklistrad” i efterhand, på grund av att förlaget ville ha en ursäkt till att återanvända ett gammalt omslag med en kines. Så mordet och juvelstölden sätts ihop med en storskurk i Chinatown (och kineserna skildras givetvis med all den respekt och tolerans man kan förvänta sig i en pulp-bok från 30-talet), på ett sätt som gör det ganska tydligt att man skulle kunna klippa bort hela den biten. Bortsett från dessa märkligheter är det en ganska kul historia med action, spänning och detektivarbete, med åtminstone en skurk som inte verkar helt dum i huvudet, utan som ibland verkar vara på gränsen att överlista den genialiske Shadow och hans agenter.

    Det känns ganska uppenbart att The Shadow är en av de äventyrliga hjältarna som inspirerade skapandet av Batman. När han dyker upp i boken håller han sig ofta gömd i skuggorna och spionerar på skurkarna, och han är extremt bra på att smyga sig fram och ta sig in obemärkt i byggnader. Om han blir tvungen att slåss framställs det som att han växer sig till en stor svart skugga och slår till med hårda nävar innan de skrämda skurkarna hinner reagera. Han är dock också en maskeringarnas mästare, som klär ut sig till diverse andra personer för att passera obemärkt, spionera och överraska sina fiender, något som Batman inte gör väldigt ofta (även om det händer då och då). Och likt Batman är The Shadow också en genialisk detektiv.

    #24030

    Fredde
    Forumledare

    Neuromancer av William Gibson brukar anses vara en av de mest inflytelserika böckerna, om än inte den första, inom en av mina favoritgenrer, cyberpunk. Dystopiska framtidsskildringar med avancerad och märklig teknologi av olika slag var förvisso inget nytt, men det nya som Gibson kom med var skildringen av ”cyberspace”, med hackare som kopplar upp sina hjärnor mot det världsomspännande elektroniska nätverket och svävar runt i en psykedelisk virtuell värld där de kan slåss mot fientliga säkerhetsprogram på klassiskt TRON-vis. Neuromancers framtidsvision är på vissa sätt fortfarande fascinerande, men mycket av den är uppenbart rotad i 80-talet, och vår verkliga teknologi i vårt verkliga 2000-tal är på många sätt betydligt mer avancerad än vad Gibson kunde föreställa sig när han skrev boken. Jag hade gärna velat leva i en framtid där arkadhallar fortfarande existerade. Eftersom jag var hyfsat insatt i cyberpunk-genrens konventioner innan jag läste boken kunde jag hänga med i Gibsons många inslängda och bara vag förklarade futuristiska termer, men jag gissar att många läsare som läste den på 80-talet nog fann det tämligen förvirrande. Själva handlingen känns på många sätt som en datornörds önskedröm, då den handlar om en supersmart hacker (eller ”console cowboy”) och antihjälte som blir ihop med en sexig kvinnlig cyborglönnmördare (eller ”street samurai”), reser till en fantastisk rymdstation och pratar i cyberspace med en vansinnigt avancerad artificiell intelligens. Å andra sidan framställs huvudpersonen som en tämligen nerknarkad loser, och bokens tematik verkar trots allt vara att all den avancerade teknologin inte är hälsosam för våra själar. Men det brukar vara ett tema i cyberpunk som går många av dess fans förbi, när det finns coola hackers och coola cyborger.

    Min favoritdel av Neuromancer är nog rymd-rastafarierna, som bestämt sig för att hela jorden är Babylon, och byggt sin egna rymdstation full med reggae-musik och ganja-rök. De framstår definitivt som udda, men samtidigt som väldigt sympatiska, och kanske är de de enda som hittat ett någorlunda hälsosamt sätt att leva i cyberpunk-framtiden.

Visar 15 inlägg - 181 till 195 (av 195 totalt)

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.