Hem Forum Läsbart Vad läser du?

Detta ämne innehåller 206 svar, har 3 deltagare, och uppdaterades senast av  Jönsson 1 vecka sedan.

Visar 12 inlägg - 196 till 207 (av 207 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #24078

    Fredde
    Forumledare

    Enemy Ace: War Idyll är en serieroman skriven och illustrerad av George Pratt. Den handlar om den klassiska DC-karaktären Hans von Hammer, alias Enemy Ace, ett tysk flygaräss från Första världskriget. I War Idyll är han en gammal man som blir intervjuad av en yngre journalist, som visar sig vara veteran från Vietnamkriget. Historien knyter samman de två männens traumatiska krigsupplevelser, och handlar just om hur man ska hantera trauman, och skulden man kan känna över att man själv överlevde när så många andra personer dog. Jag tyckte det kändes som att Pratt erkände att detta är väldigt svåra frågor, och han vågar inte komma med några definitiva svar, vilket jag kan respektera även om det innebär att seriens budskap kan kännas lite luddigt, annat än det uppenbara ”Krig är dåligt”. Han är hur som helst en vansinnigt duktig illustratör, och alla rutor i serien är i form av målade bilder. De kan ibland vara lite röriga så att det blir aningen svårt att hänga med i handlingen under stridssekvenser, men å andra sidan illustrerar ju det att krig kan vara väldigt kaotiskt och svårt att greppa när man är mitt uppe i det.

    Serien är tyvärr inte längre i tryck, och finns så vitt jag vet inte på någon officiell digital försäljningssida. Exemplaret jag äger köpte jag från eBay, och det är en något sliten paperback. Men det faktum att den är lite trasig runt kanterna tyckte jag faktiskt bidrog lite till stämningen. Det kändes passande att läsa en trasig bok om trasiga människor.

    #24107

    Fredde
    Forumledare

    Arrow’s Flight av Mercedes Lackey är den andra delen i fantasy-trilogin om Talia, en kvinna som får lära sig att vara en Herald, utvald av en magisk häst till att vara en domare/diplomat/krigare med övernaturliga förmågor. Den första boken utspelade sig nästan helt och hållet på Herald-skolan, i den andra boken fortsätter Talias utbildning med att hon nu måste rida runt i konungariket Valdemar tillsammans med en annan Herald och ägna sig åt de uppgifter som en Herald gör. Jag hade förväntat mig att det skulle innebära mer typisk fantasy-action, men majoriteten av boken handlar istället om hur Talia tappar kontrollen över sin övernaturliga förmåga att läsa folks känslor och utöva inflytande på dessa, och hennes interna kamp för att återfå kontrollen igen. En stor mängd av kapitlen handlar om hur hon och hennes följeslagare sitter insnöade i en stuga i skogen och diskuterar vad de ska göra åt hennes krafter, och problemen de stöter på under resan handlar främst om lösa små mysterier och komma med rättvisa domar i de byar de besöker. Det känns på det stora hela fortfarande som en något lugnare, mer introspektiv fantasyhistoria, även om det fortfarande förekommer en del dramatiska ögonblick.

    Jag slogs också av att boken har en väldigt avslappnad och öppen syn på sex och romantik. Heralds framställs vara något promiskuösa, och blir ofta ”friends with benefits” med varandra, så de har sexuella relationer utan någon djupare romantisk tanke. Talia och hennes komanjon börjar efter ett tag ligga med varandra titt som tätt främst eftersom de tycker det är trevligt, samtidigt som det är tydligt att de inte är kära i varandra. Faktum är att det förekommer scener där de precis efter att de blivit färdiga med älskogen ligger och diskuterar Talias genuint romantiska känslor för en annan Herald, och de verkar inte se några som helst problem med det.

    #24111

    Fredde
    Forumledare

    Jag har nu börjat läsa The War of the Worlds av H.G. Wells (jag har tidigare läst den i svensk översättning, men aldrig det engelskspråkiga originalet), och jag måste bara säga att jag älskar Wells beskrivning av marsianerna. De är inte riktigt så bisarra som varelser av senare författare såsom Lovecraft, men de känns ändå som ett tidigt exempel på tanken att varelser från andra planeter inte måste se ut som någonting vi kan föreställa oss eller kan jämföra med jordiska varelser (även om de har vissa likheter med mollusker). Jag gillar också den smått obehagliga beskrivningen av hur de har svårt att andas i jordens atmosfär, och kämpar mot Jordens högre gravitation, speciellt då detta kanske är tänkt som en ledtråd till deras slutgiltiga öde på Jorden.

    Det finns många illustratörer genom åren som har tolkat marsianerna på charmiga, obehagliga eller på annat sätt intressanta sätt:







    #24122

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag kommit så långt i The War of the Worlds att marsianerna börjat använda sina fasansfulla trebenta krigsmaskiner. Även dessa har avbildats på många sätt genom åren. En av mina favoriter är nog de av Henrique Alves Corrêa från 1906:

    De ser både skräckinjagande och lite komiska ut i hans tolkning, speciellt med de stora runda ögonen.

    #24126

    Fredde
    Forumledare

    Nu har jag läst färdigt The War of the Worlds. Det som slog mig efter ett tag är att boken egentligen inte är en klassisk krigshistoria (bortsett från den minnesvärda sjöstriden med HMS Thunder Child), utan främst en skräckhistoria, med skräck på olika nivåer. Här finns den mer direkta skräcken för direkt fara för ens eget liv när de destruktiva marsianska krigsmaskinerna dyker upp, en mer krypande obehaglig skräck över marsianernas biologi och vad de gör med människorna, och den övergripande existentiella skräcken över den till synes ofrånkomliga utrotningen av mänsklighetens civilisationer. De skräckinjagande skildringarna av civila människor som måste fly från en teknologiskt överlägsen invaderande fiende som lägger städer i ruiner är kanske speciellt läskig för en vit välställd västerlänning (vilket jag gissar att de flesta av bokens ursprungliga läsare var), även om det är något som många människor varit med om i verkligheten runt om i världen både före och efter att den skrevs. Ett problem för mig när jag läste boken är dess beskrivning av hur invasionen rör sig genom södra England och genom London, då jag har ytterst få kunskaper om Englands och Londons geografi, och inte har någon aning om var alla de små städer som marsianerna attackerar ligger, så det kändes ofta svårt att få ett grepp om hur huvudpersonens resa gick till och hur platserna han besökte såg ut. Men å andra sidan var ju användandet av riktiga platser i England säkerligen något som gjorde boken mer realistisk för dess ursprungliga läsare. Boken leker med många idéer om evolution, naturligt urval och den ökända socialdarwinismen, men dess slutgiltiga poäng verkar ändå vara en uppmaning till ödmjukhet, att inte ta vårt västerländska välstånd för givet, och att känna sympati för de många ”mindre” varelser som mänskligheten underkastat sig genom århundradena. Slutet på boken, där den mäktiga fienden besegras av de allra minsta varelserna på vår jord, känns speciellt relevant i skrivande stund, när vi håller på att kämpa mot ett virus som lamslår vår vardag.

    Den stora frågan är nu, vad ska jag fortsätta med när jag läst The War of the Worlds? Ska jag läsa någon av uppföljarböckerna skrivna av andra författare? Ska jag lyssna på Orson Welles legendariska radiopjäs? Ska jag lyssna på musikalen baserad på boken, eller spela datorspelet baserat på musikalen baserat på boken (nej, jag skojar inte)? Ska jag titta på BBC-TV-serien, eller någon av filmerna? Ska jag läsa Marvels serie om den muskulöse marsian-bekämparen Killraven (ner jag skojar inte)?

    #24243

    Fredde
    Forumledare

    Mrs. Dalloway av Virginia Woolf är en bok med dimensioner och tematik som jag troligtvis inte är helt insatt i, så jag förstår nog inte alla dess djup och symbolik. Men jag tyckte ändå att den var intressant att läsa, med en handling som beskrivs genom att hoppa fram och tillbaka från olika karaktärers inre monologer. Själva handlingen kan rent ytligt sammanfattas som ”Mrs. Dalloway går runt i London och förbereder sig för ett kalas, och sedan träffar hon gamla vänner på kalaset”, men tack vare insikterna i de olika människornas tankar blir det mycket mer än så. Jag tror att min favoritkaraktär är Septimus Warren Smith, en veteran från första världskriget vars traumatiska upplevelser drivit honom till vansinne. Hans många märkliga hallucinationer är fascinerande, skräckinjagande men ibland också en aning hoppfulla, även om han i stort är en tragisk figur, speciellt eftersom han inte får den hjälp han behöver av oförstående läkare.

    Ett problem med att läsa boken är att den inte är indelad i kapitel. Då och då finns det förvisso uppdelningar av texten, men dessa kommer väldigt sällan, och historian rör sig hela tiden vidare från en person till nästa. Så jag hade ofta svårt att bestämma mig för var jag kunde avbryta läsningen för att fortsätta senare. Jag vet inte om tanken är att man ska läsa hela boken i ett svep. Om så är fallet är det tyvärr inte något som jag hade tid att göra.

    #24380

    Fredde
    Forumledare

    Jag håller för närvarande på att läsa Don Quijote av Miguel Cervantes. En bit in i historien besöker den ädle riddaren en begravning, där en dikt av den döde läses upp, som anklagar den vackra Marcela för att ligga bakom hans död, då hon sade nej till hans amorösa inviter, så att hans hjärta brast av sorg. Marcela dyker själv upp på begravningen, och när de samlade herrarna kallar henne för mörderska och annat otrevligt ger hon ett mycket övertygande försvarstal. Hon påpekar att hon inte på något sätt lett den döde till fördärvet. Hon kan inte rå för att hon är vacker, och hon var väldigt tydlig med att hon inte var intresserad av killen när han försökte ragga på henne, eller någon kille över huvud taget, utan bara ville leva ifred. Hon tycker inte att hon på något sätt är tvungen att säga ja bara för att en kille säger att han älskar henne, om hon inte själv är intresserad. Hennes välskrivna försvarstal känns förvånansvärt relevant ännu idag för att ha varit skrivet på 1600-talet, då det fortfarande finns killar som går överstyr när en tjej säger nej, och sedan skyller sina egna dumheter på tjejen.

    #24399

    Fredde
    Forumledare

    TRON: Ghost in the Machine är en miniserie på 6 nummer, vars handling är en uppföljare till det fantastiska datorspelet TRON 2.0. Så det är inte i samma kontinuitet som nyare TRON-media såsom TRON: Legacy eller TRON: Uprising. Och jag får intrycket att det troligtvis inte heller är den uppföljare som slutet på spelet antyder om, utan snarare rör det sig om en historia skapad av en helt annan grupp personer, som bara tar avstamp i karaktärer från spelet. Det är definitivt en väldigt annorlunda TRON-historia, som i stort sett handlar om att huvudpersonen aldrig är helt säker på om det han upplever är hallucinationer eller verklighet (på det viset känns det aningen lik serier av Grant Morrison, till exempel hens Animal Man eller Doom Patrol), vilket i och för sig känns som en rimlig reaktion på att ha varit upplöst i atomer och transporterats till en overklig digital värld. Ibland känns det dock lite irriterande när man gång på gång får se chockerande avslöjanden som på nästa sida visar sig ha varit hallucinationer, vilket också innebär att jag inte tycker att man kan känna sig helt säker på om seriens slut också är en hallucination (även om författaren säger att det inte är det i ett efterord). Teckningsstilen föll mig inte heller riktigt i smaken, även om den egentligen inte är direkt dålig, bara lite mörk och trist. Då och då träffar huvudpersonen på andra karaktärer som är kopior av honom själv, men teckningsstilen gjorde att jag inte alltid var säker på om en viss figur var en kopia eller var tänkt att vara en helt annan karaktär som bara råkar se ut som huvudpersonen på grund av inkompetens från tecknaren. Men jag är ju beredd att förlåta sådana brister i ett verk om det är intressant och udda, och det är den här serien verkligen. Det är definitivt inte bara ”kommer ni ihåg TRON? Här är mera av det!”

    Det finns dock en väldigt stor brist, och det är hur få Light Cycles det är i serien. De dyker upp väldigt kort i en actionsekvens, men man får aldrig någon spännande motorcykelduell med lysande väggar bakom cyklarna. Nyskapande i all ära, men vissa saker måste faktiskt bara vara med i en TRON-historia, tycker jag.

    #24480

    Fredde
    Forumledare

    Jag hittade en sida med samtliga (publicerade) serier med Kapten Sverige av Åke Forsmark. Charmigt ritad skriven, om än inte lika skojig som exempelvis Kapten Stofil eller Den Maskerade Proggaren.

    #24483

    Jönsson
    Forumledare

    Nu återstår bara att hitta din gamla webserie, Fredde!

    #24484

    Fredde
    Forumledare

    Ah, serien som jag gjorde med tanken ”jag behöver inte rita snyggt, för det finns ju så många andra serier som är fula”.

    #24486

    Jönsson
    Forumledare

    En inte helt orimlig tanke ändå. ”Gott nog”-principen lever vidare än idag. Sen tror jag att det uppkommit en marknad för grejer som är medvetet fula.

Visar 12 inlägg - 196 till 207 (av 207 totalt)

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.