Här gör Caesar Augustus reklam för majonnäs.

Så, ja det har varit ett tag sedan den senaste uppdateringen men det finns en bra förklaring till varför.

Jag är nämligen väldigt lat.

namnSedan den senaste uppdateringen har jag flyttat två gånger. Först flyttade jag ut ur min barndomskompis lägenhet (stort tack än en gång för att jag fick spendera mina första veckor hos dig Tim!) och tog in på hotell. Hotellvistelsen var dyr men oerhört avslappnande med undantag för en natt då jag väcktes av att någon frenetiskt bankade och sparkade på min dörr, skrikandes;

”Sir! Open the fucking door, Sir! I know you’re in there so open the fucking door!”

När jag fastslagit att det inte var en dröm, trots att klockan var 03.05 satte jag mig upp i sängen och svarade;

”Um… No?”

Mannen utanför blev då ännu mer upprörd och började slita frenetiskt i dörrhandtaget. Jag var väldigt glad att jag hade låst om mig när jag kom hem från jobbet. Jag ringde ned till receptionen, men fick inget svar så istället satte jag mig på en stol och förberedde mig mentalt på att, vem den här personen än var så skulle han snart slå in dörren. Lyckligtvis försvann han efter ca en halvtimme men han var snart tillbaka. Då hade han förlikat sig med tanken på att personen han sökte förmodligen inte fanns på mitt rum och istället bestämt sig för att prova alla andra dörrar. Vid det här laget hade han också väckt portiern och stod och skrek på honom för att hitta rätt dörr. När de väl gjort det försvann rösten och det blev tyst. Jag sov dock inte mer den natten.

Dagen efter fick jag reda på att mannen tagit sig in för att övernatta i sin brors rum efter en utekväll. Brodern hade dock somnat och låst dörren och oljudsmakaren hade i sitt onyktra tillstånd glömt bort vilket rum hans bror befann sig i. Så han hade helt enkelt provat alla dörrar.

FullSizeRenderMen jag går händelserna i förväg. Den första veckan på hotellet var som sagt lugn och trevlig. Jag bodde där i väntan på tillgång till lägenheten jag nu flyttat in i.

Första helgen tog jag bussen till Craigmillar Castle för att turista. Eller, om sanningen skall fram så tog jag bussen i den huvudsakliga riktningen som jag antog att Craigmillar Castle låg i. Från bussens slutstation (Royal Infirmary) kunde man se slottet uppe på en kulle och efter en kort (jättelång) promenad var jag där. Väl uppe på kullen fick jag veta att jag traskat genom privat mark och att det absolut inte var ok, ens för en ”turist” som jag.  Jag ursäktade mig och saknade allemansrätten.

Slottet i sig var mycket likt många andra slott men likväl en häftig upplevelse. Utsikten var också fullständigt spektakulär men det kan jag tyvärr inte visa för det var jag inte smart nog att ta en bild av. Slottet byggdes på 1300-talet och huserade en gång i tiden Mary Stuart kanske mer känd under namnet Mary, Queen of Scots. Det var under hennes vistelse på slottet som planerna för att lönnmörda hennes kusin/make gjordes upp. Huruvida Mary själv hade någon del i planläggandet är dock fortfarande ovisst. Vad som dock är sant är att Lord Darnley (Marys make alltså) vid det här laget hade börjat prägla mynt med sitt eget huvud i på regentens plats istället för Marys.

FullSizeRender (4)

Dasset.

FullSizeRender (3)

Ett fönster placerat precis under dasset. Utsikten kan inte ha varit bra.

FullSizeRender (1)

Uthuset. Kan ha varit ett dass. Sedermera även kyrka.

Precis när jag börjat reflektera över att vädret i Skottland inte alls var så illa som alla säger att det är så började det regna. Jag beslutade mig därför för att jag minsann sett nog av gamla taklösa rum och traskade ned för kullen igen. Den här gången gick jag dock inte genom de privatägda tomterna utan längs med en liten cykelväg ned mot förorten Craigmillar, på den motsatta sidan av kullen. I Sverige är man faktiskt ganska bortskämd vad gäller vägar och strövområden. Jag drog mig till minnes hur jag, Ande och Argelius försökte bestiga en av kullarna utanför KillarneyIrland när vi var där på semester men fick ge upp efter en timme eftersom vi inte kunde ta oss till själva kullen utan att korsa privat mark.

FullSizeRender (6)Väl nere i Craigmillar smet jag in på en restaurang för att undvika regnet. Jag beställde in en tallrik ”fried eggs on toast” och en stor kopp te. Det är en annan sak jag älskar med det här landet, förresten. Om man vill ha en kopp te så räcker det att säga. ”Tea, please.” och sedan löser resten sig själv. Te-sorten behöver inte preciseras, huruvida man vill ha mjöl eller socker kvittar. Man ber om te, får en kopp te och sedan löser man resten själv. Underbart! Och stekta ägg på rostat vitt bröd. Blir det bättre än så?

Det slår mig förresten att jag kanske borde förklara inläggets titel. Under min tid på hotellet tittade jag väldigt mycket på TV. Det gör jag inte nu eftersom det inte finns en TV i närheten av min dator och för att min dator har ett mycket mer spännande utbud. Jag lämnar tolkningen av exakt vad det är för utbud till er som känner mig. Men när jag väl tittade på TV så fann jag att i mixen utav såpor och panelprogram (för helt ärligt, BBC har hur många panelprogram som helst och alla är i grund och botten samma sak och med samma deltagare) så var det reklamen jag tyckte bäst om. För där kunde man se stora namn som Ben Kingsley, Mark Strong och Tom Hiddleston göra reklam för bilar, Miriam Margolyes göra reklam för ägg,  Kevin Bacon för mobiltelefoni och sist men inte minst Caesar Augustus själv, den oöverträfflige Brian Blessed göra reklam för majonnäs. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att det känns så märkligt att se så stora namn göra reklam för så vanliga saker. Egentligen är det ju ingen skillnad från när Ernst-Hugo Järegård gjorde reklam för smör. Kanske är det bara så enkelt som att dessa människor tidigare känts så långt borta och overkliga (med Blessed som den absolut overkligaste – jag tror fortfarande knappt att han finns på riktigt) och att se dem i något så vardagligt som reklam gör dem mänskliga. Att höra Alan Davies göra reklam för pensionssparande är dock bara konstigt.

FullSizeRender (8)Bara ett par dagar innan jag blev väckt av en galning hade jag lämnat hotellet för en kort vistelse i London och Oxford med min syster och vår kusin. En av dagarna spenderades på Harry Potter World i London.

Eller, rättare sagt ca 30 km norr om London. Det blev en kortare tåg/buss-resa för att ta oss dit men väl där var det fullständigt fantastiskt. För en relativt överkomlig peng fick man en lång rundtur bland de faktiska kulisserna från inspelningarna av de åtta Harry Potter-filmerna. Det var fantastiskt att se hur mycket som sparats och hur mycket som faktiskt var praktiska effekter. Och jag fick lära mig att ingen mindre än Julian Glover (ni känner honom som Grand Maester Pycelle i Game of Thrones, jag känner honom som General Veers i Empire Strikes Back och min mamma känner honom som Donovan i Indiana Jones and the Last Crusade) faktiskt medverkat i en av filmerna som jättespindeln Aragog.

Jag har personligen delade meningar om Potter-filmerna. Vissa av dem är kassa, vissa av dem är helt ok och vissa av dem är mest röriga. Ingen av dem har riktigt lyckats med att fånga känslan av böckerna men några har kommit mycket nära. Märkligast av allt i de åtta filmerna (förutom att Bill Nighy spelar sin karaktär Rufus Scrimgeour med walesisk dialekt när karaktären är från Skottland!) är dock den mystiske nye eleven i Harrys klass som bara dök upp i film nummer tre och bara när folk nämnde Sirius Black. Han hade inget namn, han var inte med i böckerna och det enda han gjorde var att prata om döden på ett sätt som förmodligen var anpassat för filmens trailer. Seriöst – detta är inte ett skämt. Karaktärens namn enligt eftertexterna är Bem. Se filmen själva! Det är skitkonstigt!

Förlåt. Åter till reseskildringen. Man behöver faktiskt inte vara ett gigantiskt fan utav Potter för att uppskatta rundturen. Den är lång, fylld med faktisk rekvisita och många vänliga guider som gärna berättar hur rekvisitan användes, och avdelningen för praktiska specialeffekter har en tillhörande videoguide som leds av Warwik Davis! Jag kan varmt rekommendera den.

FullSizeRender_

Dolores Umbridges skrivbord.

FullSizeRender_1

John Cleese som min favoritkaraktär Nearly-Headless Nick.

FullSizeRender_3

Namnet på den här butiken känns snuskigt. Men jag är inte riktigt säker på hur.

FullSizeRender_10

Den här trollkarlen ser väldigt bekant ut.

FullSizeRender_9Efter vistelsen kände jag mig en smula nostalgisk och såg faktiskt om ett par av filmerna. Jag upptäckte bland annat hur mycket jag tyckte om filmernas version utav Horace Slughorn (mästerligt spelad utav Jim Broadbent). Om man bortser från hans ständigt närvarande feghet och elitism så är han nästan lite som Potter-världens egna Fredrik Tersmeden. Och det är ingen dålig sak. Jag känner få människor som blandar magiska brygder som Fredrik Tersmeden.

Det här inlägget börjar bli ganska långt och jag börjar misstänka att det bara finns så mycket som folk orkar läsa om andra människors utlandsvistelse. Låt mig bara säga (för mammas skull) att jag mår väldigt bra. Jag jobbar om dagarna och spelar Galactic Battlegrounds på kvällarna. Det är rätt likt Lund förutom att man inte kan köpa ordentlig hollandaisesås någonstans. Amazon.co.uk har nästan alltid gratisfrakt och böckerna kostar bara en spottstyver. Det var så jag kom att läsa Night of the Crabs av Guy N. Smith.

Gör inte det.

Avslutningsvis vill jag hälsa till alla er där hemma. Kom och hälsa på för fan. Jag börjar misstänka att jag gjort alla roliga turistgrejer här.

Och just det ja;

FullSizeRender_6Sverige är inte det enda landet där frisörsalongerna försöker vara originella. 

Publicerat av Jönsson

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Fredde skriver:

    Det var ju tur att han trots fylla och svordomar kom ihåg att kalla dig ”Sir” när han bankade på dörren mitt i natten. Ska man göra det behöver man åtminstone inte vara ohyfsad!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *