Mega Mans märkligaste musik

TV-spelserien Mega Man är en riktig långkörare, och har fått ett flertal populära spinoff-serier såsom Mega Man X och Mega Man Battle Network. Den ursprungliga ”huvudserien”, som bara heter ”Mega Man” har nu så många som 11 spel, även om många spelnördar anser att serien var som bäst i början, när spelen kom ut till NES (faktum är att Mega Man 9 och 10, som kom ut på 2000-talet, avsiktligt hade samma sorts grafik och ljud som de gamla 80-talsspelen för att ge en ordentligt nostalgisk stämning). Spelen handlar om roboten Mega Man (i Japan kallad Rockman) som byggts av vetenskapsmannen Dr. Light för att sätta stopp för den ondskefulle vetenskapsmannen Dr. Wily, som byggt en massa fientliga robotar. Varje spel går ut på att ta sig igenom ett antal plattformsnivåer som slutar med en bosstrid mot en av Wilys robotar, som alla har någon gimmick och ett namn som slutar på ”Man”. Så i till exempel det första spelet måste man besegra Fire Man, Ice Man, Guts Man, Bomb Man, Cut Man och Elec Man. Efter att ha besegrat en av dessa ”robot masters” får Mega Man deras specialförmåga, som han kan använda mot de andra bossarna.

En av sakerna som gjort Mega Man-spelen så omtyckta är deras musik. Varje nivå har sin egna minnesvärda melodi, och många av dessa har blivit oerhört populära bland spelmusiknördar, inklusive de som gör moderna remixar av gammal spelmusik. Exempelvis har det sagts att musiken till ”Dr. Wily Stage 1” från Mega Man 2 är ett av de allra mest remixade spelmusikstyckena någonsin (en konkurrent till månmusiken från DuckTales!). Det är nog passande att börja med remixer i detta inlägg där jag tänker titta på några av de mest udda musikaliska skapelserna inspirerade av Mega Man.

Musikern Kenichi Maeyamada, känd under artistnamnet Hyadain, har bland mycket annat gjort remixer av TV-spelmusik, och fick en viss uppmärksamhet bland spelnördar för sina remixer av musik från Mega Man 2. Han har gjort versioner av musiken för 6 av de 8 robotbossarna hittills. Vad som är speciellt med dessa är att de inte bara är remixer av musiken, utan också har sångtexter. Och dessa sångtexter verkar alla handla om att bossarna är förälskade i Mega Man på olika vis. En personlig favorit är Bubble Mans sorgliga sång om hur ensam han känner sig på havets botten och hur hans längtan efter närhet växer när han träffar Mega Man för första gången. Men den kanske mest kända av Hyadains låtar är Crash Mans sång, ”Crash, let’s do it!”, troligtvis eftersom den är så ogenerat snuskig:

Remixer av musik från spel är dock inget som är unikt för Mega Man, och det finns andra remixare som satt texter till låtarna också (en personlig favorit är ”Team Gato”, en remix av musik från spelet Chrono Trigger), även om de vanligtvis inte är så udda som Hyadains. Vad som är riktigt intressant är att det finns låtar som handlar om Mega Man-spelen, men som inte använder sig av spelmusiken, utan är helt nya kompositioner. Ett klassiskt exempel är den japanska internetmemen Air Man Ga Taosenai (översatt ”Air Man kan inte besegras”). Detta är en svängig rocksång som inleds med att sångaren har svårigheter att spela Mega Man 2, specifikt att han inte kan ta sig igenom Heat Mans nivå. Han vet dock att det finns en uppgradering som kan göra det lättare, om han bara kan besegra Air Man först. Men detta visar sig vara lättare sagt än gjort, så att han istället vill försöka besegra Wood Man och använda hans vapen för att besegra Air Man. Wood Man visar sig dock också vara svår, men han skulle kunna besegra honom om han bara hade vapnet från… Heat Man. Det låter kanske inte så spännande när jag beskriver det men låten är förbaskat häftig och oerhört nördig. För mig handlar det om känslan av frustration man får av svåra bossar oavsett spel, och det lika frustrerande sökandet efter någon sorts lösning. Den mest kända tolkningen av låten gjordes av ett band med det något udda namnet Team.Nekokan [Neko] (ja, det skrivs så, med punkter och klamrar). Här är en musikvideo med engelsk textning. Lyssna och njut:

Att göra en enskild skojig låt om Mega Man med helt ny musik var dock bara början. Det amerikanska rockbandet The Protomen bestämde sig för att gå ett steg längre. Deras första skiva, som också bara heter ”The Protomen”, tar avstamp i handlingen i spelet Mega Man 3, där karaktären Proto Man introduceras. Han är en mystisk robot som dyker upp på olika ställen under spelets gång och utmanar Mega Man, och i slutet av spelet avslöjas det (spoilervarning!) att han är den första roboten Dr. Light byggde, innan han skapade Mega Man. Proto Man är med andra ord Mega Mans storebror som han inte visste att han hade, en ganska typisk melodramatisk animé-plot twist (troligtvis inspirerad av Speed Racer). The Protomen tar detta koncept och använder det som grund till sin första skiva, som är en storslagen, dystopisk rockopera, vars handling är en mörk omtolkning av Mega Man-spelen. Den handlar om en totalitär framtidstad styrd av diktatorn Dr. Wily och hans fruktansvärda robotar, som Dr. Light försöker stoppa genom att först skapa Proto Man och senare Mega Man. Utöver den första låten som har en berättarröst kan man bara läsa själva handlingen i textform om man köper skivan, utan det kan det vara lite svårt att förstå vad låtarna handlar om. Men de är ändå fascinerande att lyssna på, speciellt om man vet att de är gravallvarliga tolkningar av ett färgglatt småhumoristiskt TV-spel från 80-talet. Vad jag förstått är bandet fullt medvetna om hur bisarr deras musik är, så jag tror det är helt avsiktligt att det finns en sorts märklig humor i när sångaren med mörk och förvrängd röst räknar upp ”Cut. Guts. Elec. Bomb. Fire. Ice.” i den första låten på skivan, Hope Rides Alone:

The Protomen släppte senare skivan ”Act II: The Father of Death” som är en prequel till den första skivan, om hur Dr. Light och Dr. Wily ursprungligen samarbetade för att skapa robotarna som skulle orsaka så mycket hemskheter (återigen en mörk tolkning av bakgrundshistorien som finns i manualen till det första Mega Man-spelet). Denna skiva har utöver huvudpersonerna väldigt lite att göra med spelen som inspirerade dem, vilket i sig är vad som gör den så fascinerande. Det är märkligt att tänka sig att ett skojigt TV-spel med skojiga robotar skulle leda fram till detta:

Publicerat av Fredde Fight, Mega Man! For everlasting peace!

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jönsson skriver:

    Crash Man’s kärlekssång är bannemig det finaste jag hört!

    • Fredde skriver:

      Han sticker inte under stolen med vad han är ute efter. Fast jag tycker att Bubble Mans ballad är lite mer finstämd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *