Metroid och berättandet

Det nya Metroid-spelet, Metroid: Other M till Wii, har redan fått en hel del kritik för sin handling, och kanske ännu mer för hur denna handling läggs fram. Här finns nämligen mellansekvenser som förvisso lär vara ganska korta för det mesta, men ändå är helt icke-interaktiva små filmer. Att handlingen som visas i dessa sekvenser är dåligt gjord och har dåliga röstskådespelare är egentligen inte lika viktigt som det faktum att sekvenserna över huvud taget existerar. Varför är så många Metroid-nördar kritiska till detta? För att förstå det kan det krävas en titt på hur Metroid-spelens relation till handlingen har utvecklats genom åren. Det kan finnas en och annan spoiler i detta inlägg, men jag ska försöka att undvika det.

Det ursprungliga Metroid till NES har en ganska sparsmakad handling: Prisjägaren Samus Aran får i uppdrag att infiltrera planeten Zebes, hemmet för de ondskefulla Rymdpiraterna. Dessa har lagt vantarna på en farlig livsform kallad metroids, och tänker använda dem som vapen. Samus måste besegra rymdpiraternas ledare, Mother Brain, och stoppa deras användande av metroids. Det mesta av handlingen får man i manualen eller i en textruta som dyker på spelets titelskärm. Vad Metroid dock gör väldigt bra är att få fram rätt stämning; man känner sig verkligen ensam i Zebes mörka och främmande korridorer, med konstiga fiender och mystiska utomjordiska statyer som vittnar om att planeten tidigare har varit bebodd men nu endast huserar monster och tidigare nämnda rymdpirater.

Uppföljaren, Metroid II: Return of Samus till Game Boy, brukar anses vara ett av de sämre spelen i serien till stor del på grund av spelmaskinens tekniska begränsningar, men handlingen är nog så intressant. Samus anländer till SR388, som är metroids hemplanet, med uppdraget att utrota samtliga metroids för att göra slut på deras hot mot galaxen. Här börjar dock handlingen faktiskt utvecklas under spelets gång. Den första metroid du stöter på förvandlas nämligen framför dina ögon till en helt ny form, och under resten av spelet upptäcker du att metroids har ett flertal steg i sin livscykel som alla är mer och mer hotfulla. Den mörka stämningen från originalspelet finns kvar vilket också gör sitt för att spelaren ska känna sig orolig för vilka konstiga nya fiender som kan vänta runt nästa hörn.

Jag tänker inte säga mycket om den faktiska handlingen i det nästa spelet, Super Metroid till SNES, då jag definitivt inte vill förstöra nöjet för någon som tänker spela det. Och det borde ni, för Super Metroid är ett av världens absolut bästa spel någonsin. Det räcker med att säga att Samus måste återvända till Zebes för att göra upp med rymdpiraterna en gång för alla, till följd av händelserna i slutet av Metroid II. Allting i Super Metroid är av ytterst hög kvalitet, musiken, spelmekanismerna, världen, och kanske speciellt hur handlingen läggs fram. Här finns många dramatiska sekvenser, skräckinjagande monster, halsbrytande flykter och till och med en del känslomässigt rörande scener. Men inget av detta görs som någon form av icke-interaktiv mellansekvens, allting händer medan du spelar, du har fullständig kontroll över Samus oavsett vad som pågår och kan faktiskt känna att det är du som upplever dessa händelser och påverkar dem genom ditt handlande. Spelet kom ut 1994, men ännu i dag finns det få spel som varit lika framgångsrika med att väva samman handling och spelande på det geniala sätt som det gjordes i Super Metroid.

Det skulle ta åtta år innan nästa Metroid-spel dök upp, och med tanke på Super Metroids smått legendariska status så är det lätt att förstå att förväntningarna var höga på uppföljaren. Faktum är att det kom ut två Metroid-spel 2002, nämligen Metroid Prime till GameCube och Metroid Fusion till Game Boy Advance. Men då jag inte spelat Metroid Prime och dess uppföljare, Metroid Prime 2: Echoes och Metroid Prime 3: Corruption, väljer jag att i stället fokusera på Metroid Fusion, och säger bara att jag har hört att Prime-spelen är ganska hyfsade och trogna de gamla spelen, trots det nya 3D-perspektivet.

Metroid Fusion, däremot, är ett mycket omdiskuterat spel bland Metroid-nördar. Här finns en handling som betydligt mer komplicerad än i tidigare spel, och sättet som den läggs fram på är också väldigt annorlunda föregångarna. Samus måste här besöka en rymdstation som ligger i omloppsbana runt SR388 och sätta stopp för ett nytt hot mot galaxen, ett läskigt parasitvirus kallat X. Med sig på detta uppdrag har hon en dator vid namn Adam, och det är kanske denna dator som många spelare ogillar över allt annat. Adam kopplar nämligen upp sig mot rymdstationens system och ger bara Samus tillåtelse att besöka delar av den när han anser att det behövs. Detta går stick i stäv mot de tidigare spelens icke-linjära utforskande, och till råga på allt måste man ofta sitta igenom långa sekvenser där Samus och Adam pratar med varandra om vad som pågår, för att inte tala om de inre monologer som Samus har när hon åker hiss mellan de olika delarna av rymdstationen, vars syfte för det mesta verkar vara att förklara saker som borde vara uppenbara för spelaren eller lägga till en massa onödig bakgrundshistoria om Samus liv innan hon blev prisjägare. Spelet i sig är ändå relativt bra, om än knappast lika bra som Super Metroid (vilket i och för sig är en ganska hög standard att försöka uppnå), och det finns faktiskt en del interaktiva handlingssekvenser som liknar de från föregångaren. Mest spännande är nog det faktum att man under spelets gång är jagad av en läskig klon av Samus som är betydligt starkare än henne, och träffar man på denne måste man fly och gömma sig fort som sjutton, annars ligger man riktigt risigt till. Allt eftersom man utforskar rymdstationen (eller åtminstone de delar som Adam tillåter en att utforska, grrr…) börjar man också inse att dess ägare inte har rent mjöl i påsen. Det finns relativt subtila ledtrådar till detta, men bara för att vara säker på att ingen ska missa det finns det naturligtvis också långa monologer och diskussioner med Adam om det.

Senare kom även ett annat Metroid-spel till Game Boy Advance, Metroid: Zero Mission, som är en extremt uppdaterad och förbättrad remake av det ursprungliga Metroid till NES. Detta har jag dock inte heller spelat, men vad jag har läst om det indikerar att dess handling framställs på ett sätt som mer liknar de gamla spelen, utan en massa snack och mellansekvenser.

Och sedan kom Metroid: Other M. Vad som gjort många Metroid-nördar upprörda är kanske det faktum att det senaste spelet i serien mer har tagit efter Metroid Fusion i stället för de äldre spelen när det gäller handlingen, med mellansekvenser och begränsningar på hur man kan utforska. Det faktum att en viss Adam Malkovich, som tydligen är mannen som fått ge namn åt Adam-datorn (Other M utspelar sig före Fusion) är med och bestämmer vad Samus får och inte får göra är förståeligt nog inte heller särskilt uppskattat av många spelare. Men det stora problemet är att spelserien verkar ha gått ifrån det som gjorde de gamla spelen så intressanta och unika när det gällde att berätta handlingen i stället för att försöka bygga vidare på det, och nu i stället använder sig av redan beprövade metoder i form av filmsekvenser. Då jag inte spelat Other M kan jag inte säga om det faktiska spelandet gör det värt att lida igenom mellansekvenserna, men jag hoppas ändå att någon på Nintendo inser att detta är ett steg i fel riktning och att man i stället försöker återvända till det innovativa och välgenomförda sättet att presentera handlingen som fanns innan Metroid Fusion. I så fall kanske vi en dag kan få se ett spel som är lika bra, eller till och med bättre, än Super Metroid.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *