Min Dragon Quest-quest

Äntligen!

Året var 2007, och jag var orolig. Jag hade spelat mig igenom Dragon Quest-spelen, fram till Dragon Quest VII till PlayStation, och skulle påbörja Dragon Quest VIII. Detta senaste spel i serien var till PlayStation 2, och var minst lika bra, till och med bättre, än föregångarna. Men det faktum att Dragon Quest-spelen hade övergivit Nintendos konsoler och nu verkade vara helt lierat med Sonys maskiner oroade mig. Skulle jag, när jag var klar med VIII och ville börja på IX, bli tvungen att inhandla en svindyr PlayStation 3? Minns att vid den tiden så var PlayStation 3 fortfarande en konsol som inte hade det bästa ryktet och saknade något överflöd av bra spel. Sonys pinsamma presskonferens året innan var fortfarande i mångas minnen, så även mitt. Jag älskade ju Dragon Quest, men älskade jag det så mycket?

Och så kom den, nyheten som var ett bombnedslag i spelbranschen. Det nästa Dragon Quest-spelet skulle inte komma till PlayStation 3, inte heller till Wii eller Xbox 360, utan till… Nintendo DS! Snart började spelnördar diskutera vad detta kunde betyda, att en sådan anrik spelserie som Dragon Quest övergav de stationära konsolerna och i stället hade sitt nästa spel på en bärbar maskin. Själv var jag naturligtvis överlycklig. En Nintendo DS, fasen, det hade jag ju redan! Nu var det bara att vänta otåligt. Medan jag väntade var jag naturligtvis tvungen att lägga vantarna på Dragon Quest VIII, vilket visade sig vara svårare än jag trodde. Till slut åkte jag ut till ett stort varuhus, och dum som jag var gjorde jag det lagom till annandagsrean. I spelbutiken var kön monstruöst lång, men se där, på en hylla låg ett exemplar av spelet jag var ute efter. Så jag ställde mig i kö, och väntade, och väntade… Det var som om jag hamnat i en tidigare icke omnämnd cirkel i Dantes inferno. Men till slut kom jag därifrån med spelet i hand, och det var banne mig värt det. Dragon Quest VIII är ett av de bästa spelen till PlayStation 2, med underbart vacker grafik och musik, och den där mysiga spelstämningen som bara ett Dragon Quest-spel kan ha.

Jag följde nyheterna på internet om Dragon Quest IX, hur det ursprungliga actionbaserade spelsystemet möttes av ramaskri från dedikerade fans av serien, och hur Enix till slut bestämde sig för att ändra på det till ett mer traditionellt RPG, om än med en intressant online-komponent. Åren gick, men så till slut var det dags. Om några veckor skulle spelet till slut släppas här i Europa. Då inträffade katastrofen. När jag en dag lyfte min Nintendo DS för att spela något annat spel gled den ur min hand och föll i golvet. Pang! Gångjärnen gick sönder, och även om det teoretiskt sett fortfarande var möjligt att spela på den så var det allt annat än praktiskt. Vad skulle jag göra? Skulle jag skicka iväg den till Bergsala och få den reparerad, eller skulle jag vänta till jul och hoppas på en ny maskin i julklapp? Men Dragon Quest IX skulle ju komma om bara några dagar!

När releasedatumet kom så beslutade jag mig i alla fall för att köpa spelet, trasig DS eller inte. Om jag väntade med att köpa det till julen så skulle det säkert bara finnas begagnade exemplar i affären, om det ens skulle finnas några alls, och jag ville faktiskt vara säker på att pengarna jag lade på spelet gick till spelskaparna och inte till någon annan. Dragon Quest-serien är förvisso oerhört populär i hemlandet Japan, men i resten av världen har Enix haft trubbel med att få något riktigt genomslag med spelen, trots idoga försök, så jag ville åtminstone se till att mitt köp på något litet vis kunde bidra till lite framgång för deras del. Återigen hade jag dock trubbel att hitta spelet. I spelaffären som jag brukar frekventera sade personen i kassan att det redan var slutsålt. Vilket i och för sig gjorde mig lite glad, men jag då? Personen i kassan var dock vänlig nog att ge mig telefonnumret till affären och sa åt mig att ringa till dem för att se när spelet kommit in. Det tog några dagar, men till slut stod jag där igen, och fick veta att affären hade fått in ett exemplar till av spelet. Där hade jag tur!

Så nu hade jag spelet, men min DS var fortfarande trasig. Till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan skickade iväg maskinen till Bergsala för att få den reparerad, då jag hade hört att Markera som Oläst-skribenten Jönsson hade haft ett liknande problem med sin DS, och att Bergsala hade varit snabba och kunniga i reparationen av hans maskin. Sedan väntade jag… och väntade… Och väntade…

Det visade sig att jag med osviklig timing hade skickat iväg maskinen just när majoriteten av personalen var på semester, så jag fick vänta några veckor innan jag till slut, den här veckan, äntligen fick tillbaka min reparerade maskin. Så nu kunde jag, äntligen, spela spelet som jag väntat på så länge.

Det var värt det.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *