Nördfavorit – Ender Wiggin

I Orson Scott Cards science fiction-bok Ender’s Game hotas mänskligheten av en insektsliknande utomjordingsras (kallad ”buggers”), och därför håller Jorden på att utbilda unga pojkar och flickor i sin ”Battle School”, där de utför simulerade strider mot varandra i tyngdlöshet (titelns ”Spel”) för att tränas till att bli kunniga rymdofficerer. En av pojkarna är Ender Wiggin (hans förnamn är egentligen Andrew, men ingen kallar honom det) som är endast 6 år gammal när han anländer till Battle School. Ender är dock en oerhört smart sexåring, och stiger snabbt i rankerna på skolan när han lär sig hur man bäst klarar sig i Spelen. De andra barnen är dock uppenbarligen avundsjuka på hans intelligens och utsätter honom för en hel del mobbing och pennalism, och de vuxna verkar inte förstå hur smart han är och ställer ständigt till problem för honom.

Tro fasen att många unga nördar som läst boken identifierar sig med honom!

Detta är nog den största anledningen till att Ender’s Game blivit så populär sedan den skrevs på 80-talet. Ender är en intelligent men missförstådd nörd som bara vill bli lämnad ifred men i stället utsätts för ständigt nya prövningar, precis så som många nördar i skolåldern (och kanske också en del vuxna nördar) känner sig. Men boken tilltalar också nördar eftersom allting till slut blir som de vill. De vuxna visar sig förstå och uppskatta Enders intelligens, han blir befälhavare över hela rymdflottan och räddar mänskligheten från utomjordingarna, och han bankar skiten ur sina plågoandar.

I essän Creating the Innocent Killer (spoilervarning!) skriver John Kessel att det kanske speciellt är det sista av ovanstående, att mobbarna blir uppklådda av Ender, som tilltalar läsarna mest. Faktum är nämligen att Ender utför en hel del väldigt våldsamma handlingar under bokens gång, och till och med dödar en del personer (för att inte tala om buggers). Men eftersom han alltid gör det i självförsvar eller för att han innerst inne menar väl och är en sådan godhjärtad person verkar författaren mena att Ender inte bör straffas och att han alltid har moralen på sin sida. Oavsett hur mycket blod som flyter när han slår tillbaka mot sina fiender så är det enligt boken bara Ender som det är synd om, inte hans offer. Om man skulle göra en jämförelse med superhjälteserier så kan man säga att Ender liknar Superboy Prime. Båda är personer med ovanliga talanger som utför en hel del brutala handlingar, och båda beklagar sig över det och menar att de är tvungna att göra det mot sin vilja. Skillnaden är att Superboy Prime i serierna räknas som en skurk, emedan Ender i Ender’s Game är en oförvitlig hjälte.

Som sagt, Ender Wiggin har blivit tämligen populär bland nördar, även om de senare böckerna i serien med honom inte anses lika bra som den första. Man kan väl hoppas att läsarna tar lärdomen ”det är okej att vara smart” från boken snarare än ”det är okej att mörda folk som retar dig”.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jönsson skriver:

    Superboy skrevs visserligen som en hjälte i början av Infinite Crisis men mot slutet tror jag inte man räknade med särskilt mycket sympati för honom. Efter Infinite Crisis har han i princip bara skrivits som en skurk.

    • Fredde skriver:

      Jag tänker nog specifikt på den delen i Infinite Crisis där han slåss mot Teen Titans och dödar några av dem, alltmedan tårarna rinner och han säger ”I didn’t mean to do that!” och ”Why are you making me?!” Superboy vill att folk ska tycka synd om honom, men jag tror inte serieförfattarna vill att läsarna ska göra det. Till skillnad från Ender’s Game, där författaren vill att man ska tycka synd om Ender.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *