Nördfavorit – Rorschach

Av alla karaktärer i Alan Moores och Dave Gibbons serieklassiker Watchmen är den maskerade brottsbekämparen Rorschach en av de populäraste, och det är egentligen inte så svårt att förstå varför. Han har en minnesvärd kostym, många minnesvärda repliker och är central för stora delar av seriens handling. Trots det är det lite märkligt att så många personer tycker om Rorschach när Moore och Gibbons skapade honom för att vara allt annat än omtyckt.

Rorschach är på många sätt en typisk superhjälte (om man bortser från avsaknaden av superkrafter, men det har ju inte hindrat till exempel Batman). Han har en orubblig moralisk kompass och vet exakt vad som är rätt och fel. Han låter inget stoppa honom från att straffa de som i hans ögon gör fel, och det straffet delar han ut med sina knytnävar. Han står utanför det vanliga rättsväsendet och jagar bovar som polisen inte kan eller vill ta hand om, emedan han gömmer sin identitet bakom en mask. Allt detta är tämligen vanliga drag hos superhjältar. Vad Moore och Gibbons gjorde var att visa varför en karaktär med sådana egenskaper, en ”maskerad hämnare”, i verkligheten skulle vara en väldigt osympatisk person.

Problemet med Rorschach är just hans totalt orubbliga tankar om vad som är rätt och fel. Han delar in världen i gott och ont, svart och vitt, utan några som helst gråzoner. I hans ögon är människor antingen helt goda eller helt onda, och efter att i åratal ha slagits mot organiserad brottslighet, inbrottstjuvar, hallickar och barnkidnappare har han också blivit mer och mer övertygad om att det bara är han som är god, att han är det enda vita i en kolsvart värld. På grund av detta blir han bara mer och mer brutal i sina metoder och börjar mörda brottslingar i stället för att lämna dem till polisen, och denna brutala framtoning gör att han snart tappar de få vänner han har (det vill säga andra superhjältar) och blir en paranoid enstöring.

Karaktären Rorschach är i huvudsak baserad på superhjältar som hittades på av Steve Ditko, en serietecknare som är en övertygad anhängare till den något högervridna politiska filosofin som kallas objektivism. Ditko hittade på sådana maskerade brottsbekämpare som The Question och Mr. A, som båda klädde sig i hatt och kostym med någon form av udda mask över ansiktet, och som båda såg världen i moraliskt svart och vitt. Ditkos kreationer är båda karismatiska och framgångsrika journalister, typiska objektivism-ideal, men Moore menade att en person som följde Ditkos filosofi till punkt och pricka troligtvis snarare skulle vara någonting i stil med en halvgalen uteliggare. Rorschach vägrar att kompromissa det minsta lilla eller att lyssna på andras åsikter, och Moore menar att en människa som gör på det viset i längden inte kan överleva. I slutet av Watchmen är det Rorschach kompromisslöshet, hans vägran att tumma på sin moral ens en liten kort stund, som blir hans undergång.

Som sagt, trots att Rorschach var tänkt av sina skapare som ett varnande exempel så blev han ändå väldigt populär bland läsarna, precis som Watchmen-serien i sig blev. Många andra serieskapare försökte imitera Watchmens framgångar, men de flesta av dem verkar ha missat de mångbottnade politiska och filosofiska teman som finns i serien, dess intelligenta dekonstruktion av superhjältekonceptet och utnyttjande av seriemediets möjligheter. I stället troddes seriens popularitet bero på att det var en superhjälteserie med blodigt våld och lite sex här och där (och säkert tilltalade detta också många av de mer ytliga läsarna), så på 90-talet gick superhjälteserier mot att vara mörkare, blodigare och ”vuxnare”, med ”tuffa” hjältar som hade Rorschach som mall, men utan någon djupare reflektion över vad han egentligen symboliserade. Alan Moore har ibland själv sagt att han nästan ångrar att han och Gibbons hittade på Watchmen med tanke på vad som kom från det, men jag skulle inte vilja säga att det är hans fel att så många andra personer missförstod hans budskap med serien. Watchmen är en bra serie, och Rorschach är en intressant karaktär, även fast alla inte verkar ha fattat varför.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Jönsson skriver:

    Där är ju något väldigt charmigt över hur totalt kompromisslös han är. Det är svårt att inte ställa sig bakom någon som så helt och hållet står för sina ideal medan han samtidigt är en sådan otroligt underdog. Folk kommer alltid att hålla på den lille killen och Rorschach är kanske en märklig sådan men ändå.

    • Fredde skriver:

      Jag tror att det var lite av Moores tanke att först få läsaren att tycka att Rorschach är en charmig underdog med bergfast moral, för att därefter visa varför han har fått denna moral och varför det gör honom till en så trasig människa, och varför det i längden inte funkar att vara så kompromisslös. Problemet är att en del läsare inte kom längre än till steg ett i Moores plan, eller såg något annat i karaktären som han inte hade planerat.

  1. april 2, 2014

    […] tror att Catwoman kan sägas vara en av de saker som gör Batman en smula ljusare, inte en totalt kompromisslös brottsbekämpare med en bergfast konservativ syn på rätt och fel, utan en mer mänsklig karaktär som då och då kan släppa loss lite, även om han som sagt inte […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *