Problemen med Police Quest

En korrekt utförd arrestering i Police Quest I.Det finns något med Sierras gamla serie med datorspel kallad Police Quest som fascinerar mig. Troligtvis är det spelens ämne, i kombination med deras upplägg. Sierra var en av pionjärerna när det gällde klassiska äventyrsspel där man pekar och klickar sig framåt och löser kluriga pussel med hjälp av föremål man plockat upp, och skapade ett flertal spelserier i genren som brukar anses som klassiker (även om jag personligen alltid har föredragit deras främsta konkurrents, LucasArts, alster i genren). Ett flertal av Sierras spelserier har ordet ”Quest” i titeln, inklusive King’s Quest, Space Quest, och Quest for Glory. När de därför bestämde sig för att göra ett äventyrsspel med polistema tyckte de väl att de var naturligt att kalla det ”Police Quest”, även om detta kanske är en lite märklig titel som kan ge bilden av en ädelmodig polis med svärd i handen som dräper drakar och räddar prinsessor. Så är dock definitivt inte fallet. Faktum är att Police Quest skiljer sig ganska markant både från det typiska äventyrsspelet och från spel med polistema. De flesta polisspel brukar handla om en tuff polisdetektiv med pistolen i högsta hugg som skjuter ner en massa bovar, eller en lika tuff polisiär specialstyrka som gör samma sak men med ännu tuffare vapen.

Besök på mordplats i Police Quest II.Skulle man försöka sig på att gå runt och skjuta bovar till höger och vänster i Police Quest kommer man dock inte särskilt långt. Huvudpersonen i de tre första spelen i serien heter Sonny Bonds, och är en helt vanlig polisofficer i en helt vanlig (fiktiv) amerikansk småstad kallad Lytton. Mycket av spelet går ut på att utföra uppgifter som en småstadspolis utför i verkligheten, till exempel att ta fast fortkörare och rattfyllerister, göra efterforskningar på poliskontoret över misstänkta brottslingar, och naturligtvis fylla i en hel del pappersarbete. Det händer också att man får besöka mordplatser och göra undersökningar där med hjälp av de verktyg som en polis har till sitt förfogande, och intervjua vittnen för att få ledtrådar om vad som hänt och vem mördaren är. Till varje spel i serien följer en manual som innehåller instruktioner om hur poliser ska utföra sitt arbete enligt reglementet, och många av spelen ”pussel” går ut på att gå igenom alla steg som reglerna föreskriver. Träffar man på en farlig brottsling ska man till exempel först identifiera sig som polis, sedan dra sitt vapen, sedan beordra brottslingen att stanna och släppa sitt vapen, sedan säga till honom att hålla händerna bakom sig, och till sist sätta handklovarna på honom och läsa upp hans rättigheter, innan man kör honom till arresten. Missar man något av stegen slutar det för det mesta med att skurken smiter eller dödar dig. Även om man vid flera tillfällen alltså måste dra sitt tjänstevapen är det ytterst sällan som man kan avfyra det, då det naturligtvis finns många regler kring detta. Mycket av den realistiska stämningen i spelen kommer av det faktum att de utvecklades av en riktig före detta polis, Jim Walls, och är baserade på hans verkliga erfarenheter av yrket.

I Police Quest III får man hålla i genomgången av dagens uppgifter för de andra poliserna.Det är detta som jag tycker är mest intressant med Police Quest. Det är på många sätt en realistisk simulering av polisens dagliga arbete, och jag tror till och med att det är en smula pedagogiskt, att det skulle kunna användas som ett utbildningsverktyg för riktiga poliser. Tillfredsställelsen som spelaren känner kommer inte från att skjuta ner en massa brottslingar, utan från att framgångsrikt använda sig av polisens metoder för att lösa problematiska och ofta farliga situationer på ett professionellt sätt, och sedan sätta brottslingarna bakom lås och bom med hjälp av övertygande bevismaterial och korrekt identifierande av vilka brott de utfört. Själva spelmotorn bidrar till upplevelsen av realism. I ett klassiskt äventyrsspel förekommer det sällan actionmoment, de flesta problem löses genom genomtänkta användande av tillgängliga föremål eller genom samtal med personer, vilket också bör vara sättet på vilket en polis utför sitt arbete. Allt detta är som sagt mycket intressant och ovanligt för ett datorspel, och jag skulle gärna vilja tycka om Police Quest-serien och rekommendera att andra spelar spelen. Men det finns också ett flertal problem med spelen som gör att mitt förhållande till dem snarare än en sorts hatkärlek, jag vill spela dem för dess intressanta koncept, men blir frustrerad och irriterad när jag faktiskt sitter där och spelar dem.

Ett av Los Angeles-polisens kontor i Police Quest IV.Det främsta problemet med spelen är nog att de är Sierra-äventyrsspel, och jag har aldrig gillat Sierras äventyrsspel, trots att de är så välkända och banbrytande. Det jag stör mig på mest med dessa spel är att det finns ohyggligt många sätt att fastna i dem, alltså att försätta sig i en situation som man inte kan lösa på annat sätt än genom att börja om spelet från början och försöka lista ut vad det egentligen är tänkt att man ska göra. I Police Quest-spelen är många av dessa situationer relativt lätta att undvika då man får gott om varningar, det är ju till exempel ganska uppenbart att man inte kan lämna pistolen hemma när man ska jaga en mördare, och det är lika uppenbart att man inte bör skjuta ihjäl en brottsling som gett upp och är handklovad (men man kanske försöker göra det ändå bara för att få se vad som händer). Ibland hamnar man dock ändå i situationer som är väldigt svåra att förutse. I Police Quest II måste man till exempel justera sin pistol på skjutbanan efter att man skadat handen i en polisräd, något som det inte ges den minsta ledtråd om. Missar man att göra det hamnar man långt senare i en situation där man måste skjuta mot en brottsling men missar och dör, utan att fatta varför. I Police Quest III blir det ännu jävligare då man i början av spelet kan träffa på en trafikbrottsling slumpmässigt, vilket leder till att man gör ett besök på stadens domstol. Träffar man inte på denna slumpmässiga brottsling besöker man inte heller domstolen, och när man vid spelets slut måste få tillåtelse att utföra en polisräd kan man inte besöka domstolen för att få detta tillstånd, vilket gör att man måste spela om hela jäkla spelet från början, och hoppas att slumpen är snällare mot en denna gång. Faktum är att jag aldrig spelade klart Police Quest III på grund av detta, utan besökte YouTube och tittade på spelets slut där i stället. Tacka vet jag Monkey Island, där råkar man aldrig ut för sådana saker!

Mer actionbaserat polisarbete i SWAT 4.Ovanstående problem borde kunna ha lösts om spelskaparna bara tänkt igenom spelen en extra gång, och faktum är att i det sista spelet i serien, Police Quest IV, finns det inga sådana problem alls, så länge man inte sparar spelet precis innan en skurk ska skjuta ihjäl en. Det finns dock andra problem med spelen som är lite mer svårlösta, då de har att göra med själva temat på spelserien. Jag är faktiskt förvånad över att det över huvud taget kunde göras fyra stycken spel i serien, med tanke på att temat inte verkar innebära väldigt många möjligheter för variation. Du stoppar fortkörarna, du besöker mordplatserna, du fyller i blanketterna, du har en dramatisk konfrontation med en storskurk i slutet av spelet, och sedan gör du i princip samma sak i nästa spel. Kanske är problemet avsaknad av fantasi från spelskaparna, men jag tror det helt enkelt är så att en riktig polis inte råkar ut för så extremt mycket variation i sitt arbete. Skulle det plötsligt dyka upp ett UFO i staden, eller skulle Sonny bli tvungen att skjuta sig ut från en belägrad polisstation eller åka till Afrikas djungler på jakt efter en mystisk skatt, då skulle det knappast kännas som Police Quest längre. I Police Quest IV försökte man sig på att komma med lite variation genom att låta spelet utspela sig i Los Angeles i stället, med en helt annan huvudperson, men polisarbetet var ändå ungefär detsamma, för att inte säga väldigt förenklat, så att det mer kändes som ett typiskt deckarspel snarare än det ”klassiska” Police Quest-spelandet. Tekniskt sett är inte Police Quest IV det sista spelet i serien, då det därefter kom ett spel som hette ”Police Quest: SWAT”, där man spelar som en medlem av polisen speciella insatsstyrka, och detta spel fick sedan tre stycken uppföljare, även om ”Police Quest”-namnet försvann från titeln för det tredje och fjärde spelet, som bara hette ”SWAT 3” och ”SWAT 4” (fast lustigt nog får ändå Sonny Bonds göra några cameo i dessa spel). SWAT-spelen är dock mer raka actionspel med inslag av polisprotokoll här och där, vilket kanske är ett tecken på att spelskaparna insåg begränsningarna med äventyrsspelupplägget och ”en helt vanlig dag för en helt vanlig polis”-konceptet.

Stackars Sonny blir utskälld av en fortkörare.Det sista problemet med Police Quest är inte något som störde mig väldigt mycket, men jag tror att det finns många som kan finna det störande i olika grader, beroende på var de ligger på det politiska spektrumet. Saken är ju den att spelens handlingar är författade av riktiga poliser, i de tre första spelen av Jim Walls och i det fjärde av ingen mindre än Daryl F. Gates, före detta polischef för Los Angeles-polisen. Dessa båda herrar har uppenbarligen en hel del personliga åsikter om polisarbetet och polisers situation som lyser igenom ganska uppenbart i spelens text (som inte alltid är helt välskriven, då Walls och Gates först och främst är poliser, inte författare). Alla brottslingar i spelen är alltså genomonda kräk, alternativt gnälliga civilister som tjatar om sina rättigheter och inte vill ta sina välförtjänade straff, och poliserna är överarbetade och ouppskattade av allmänheten trots att de osjälviskt riskerar sina liv för att upprätthålla lag och ordning. Utöver detta finns det incidenter i spelen som kan få en att fundera över Walls syn på kvinnor, för att inte tala om Gates åsikter om minoriteter och nyhetsreportrar (han var polischef i Los Angeles under de våldsamma Rodney King-upploppen, och har gjort en del minst sagt kontroversiella uttalanden både som polischef och efter att han avgått). Det hade varit intressant att se ett Police Quest-spel med en mer nyanserad syn på brottslighet och dess orsaker, och polisens ibland mindre lyckade insatser, men tyvärr verkar spelserien ha dött ut innan den kommit så långt.

Jag kan alltså inte uppmana vem som helst att de borde spela igenom Police Quest-spelen, men är du intresserad av några spel som försökte sig på något väldigt annorlunda, även om genomförandet inte alltid var helt lyckat, så kan det vara värt att prova på dem. Det är något visst med upplevelsen av realistiskt polisarbete som kanske inte tilltalar alla, men som åtminstone fascinerar mig.

Publicerat av Fredde Sonny Bonds och hans fru.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *