Republic Commando: Klonkrigens mörka sida

De tre Star Wars-prequelfilmerna hade alla åtminstone ett, och ibland flera elektroniska spel baserade på sig som kom ut i anslutning till filmernas premiärer (faktum är att bland all annan kritik som dessa filmer fått finns åsikter om att delar av filmerna verkar vara gjorda enbart för att fungera som spelsekvenser). Vissa av spelen var direkta adaptioner av filmernas handling, men det fanns också ett antal spel som istället har sina egna handlingar, och som knyter an till någon karaktär eller koncept från filmerna. Ett av dessa spel kom ut några år efter filmen Attack of the Clones, och samma år som uppföljaren Revenge of the Sith, och överlappar till en viss del med handlingen i dessa två filmer, även om majoriteten av spelet utspelar sig mellan filmerna, i de famösa klonkrigen. Spelet heter Star Wars: Republic Commando, och vad som är särskilt intressant med det är att det fick ett antal spinoffprodukter, till den grad att det kan se som ett litet mini-franchise inne i det övergripande Star Wars-franchiset. Men låt oss börja med det ursprungliga spelet.

Titelns kommandosoldater är en skvadron med fyra klonsoldater (kallad Delta Squad) som är specialutbildade och utrustade för svåra uppdrag som inte vanliga soldater klarar av, såsom infiltration, sabotage, dödande av specifika viktiga fiender, fritagningar och andra kommandouppdrag. Du spelar skvadronens ledare (vars röst görs av Temuera Morrison som spelade klonerna i filmerna, men han gör märkligt nog inte de andra soldaternas röster, trots att de ju är kloner av samma person), och spelet är ett FPS där du utöver att springa runt och skjuta fiender också måste ge order till dina soldater, en så kallad ”tactical shooter”. Faktum är att Republic Commando kan ses som en bra introduktion till denna ofta komplicerade spelgenre, då mekanismen för att ge order är tämligen enkel och lättfattlig. Om du till exempel ser en dörr som måste sprängas klickar du på den för att ge en av dina soldater ordern att sätta dit en sprängladdning, ser du en vägg som man kan ta skydd bakom klickar du på den för att skicka dit en soldat, och så vidare. En fördel med att ha en skvadron är att om du själv blir dödad kan dina soldater återuppliva dig så att du inte måste börja om från början, så du är motiverad att hålla dem vid liv så att de kan hålla dig vid liv. Spelet har även andra mekanismer som är vanliga i moderna actionspel, såsom sköldar som regenererar automatiskt, och att du bara kan bära en väldigt begränsad mängd vapen åt gången (men i gengäld kan ditt standardvapen modifieras för att användas på olika sätt).

Vad som är särskilt intressant med Republic Commando är dess ton. Tanken verkar ha varit att spelet ska vara lite mörkare och allvarligare än vad Star Wars vanligtvis är, och att det ska skildra en åtminstone jämförelsevis mer realistisk krigsföring. Hjältemodiga jediriddare med ljussvärd lyser med sin frånvaro, istället ligger fokus på klonsoldaternas hårda och ofta brutala arbete, där de måste kämpa hårt och samarbeta för att överleva mot övermäktigt motstånd. De befinner sig ofta i mörka korridorer med fiender som lägger bakhåll, och striderna kan bli brutala när du kommer nära motståndarna och hugger ner dem med ditt närstridsvapen, en synnerligen vass kniv, så att blodet stänker på din hjälm. Musiken består för det mesta inte av den typiska hjältemodiga Star Wars-musiken, utan av mer dova kompositioner eller ”primitiv” trummande musik med högt tempo, ofta med en allvarsam manskör som sjunger krigiska sånger på ett främmande språk. Samtidigt finns det vissa anmärkningsvärda begränsningar av brutaliteterna, som kanske är ett medvetet val av spelskaparna, eller kanske var mandat från högre personer inom Lucasfilm att inte göra spelet hundra procent blodigt allvar, då det kanske ansågs gå för långt från Star Wars ton. Det mest märkbara exemplet är att även om det ofta stänker blod så är samtliga fiender i spelet antingen droider, vars ”blod” är svart olja, eller olika typer av utomjordingar som alla råkar ha grönt blod. Och spelets huvudpersoner utför ingen tortyr, avrättning av hjälplösa motståndare eller andra hemskheter. Spelet kan alltså sägas vara något mörkare än ett typiskt Star Wars-spel, men samtidigt inte så mörkt och brutalt som många andra allvarliga actionspel.

Republic Commando fick tämligen bra recensioner när det släpptes, och brukar överlag räknas till de bättre Star Wars-spelen, något som jag själv håller med om. Det var också många spelare som såg fram emot en uppföljare, speciellt eftersom spelets handling slutar på en cliffhanger. Utvecklingen av en uppföljare påbörjades också, med titeln Imperial Commando. Det skulle alltså vara ett spel där klonsoldaterna inte längre slogs för Republiken, utan för dess efterföljare, det ondskefulla Rymdimperiet. Tyvärr kom utvecklingen av spelet inte långt innan projektet lades ner, och det finns bara ett fåtal konceptbilder och knapphändig information om vad dess handling och spelmekanismer skulle vara (inklusive antydningar om att det fanns planer på ett tredje spel med titeln Rebel Commando).

Det finns dock ytterligare ett spel med titeln Republic Commando, nämligen Republic Commando: Order 66. Detta spel var gjort för mobiltelefoner av den äldre sorten, alltså innan smartphones med avancerad grafik, och är ett 2D-actionspel där man styr en skvadron med kommandosoldater som springer framåt och skjuter allt som kommer i deras väg. Det är inte i närheten av lika avancerat som dess föregångare, men det finns ändå en del intressanta idéer. Varje nivå börjar med att du kan välja mellan ett antal olika typer av soldater som du kan bygga upp din skvadron med, med olika vapen och förmågan att skjuta åt olika håll (i spelets sista nivå kan en medlem av skvadronen vara ingen mindre än Anakin Skywalker med ljussvärd och allt). Du kan välja i vilken formation soldaterna ska röra sig, och ändra denna formation medans du spelar. Spelets handling är mycket enkel men ändå en smula intressant, varje nivå utspelar sig på en viss planet och börjar med att klonsoldaterna måste skjuta sig igenom en massa droider tillhörande Republikens fiende Separatisterna. I slutet av varje nivå får dock klonerna det ödesdigra kommandot ”execute Order 66”, och måste ta kål på en jediriddare, något som är betydligt svårare än att skjuta droider. Jediriddarna fungerar alltså som slutbossar på varje nivå, med olika gimmicks som man måste ta sig runt för att ha ihjäl dem. Dessa intressanta idéer gör att jag väldigt gärna vill tycka om spelet, men tyvärr var det väldigt buggigt när jag spelade det (något som dock kan ha att göra med att jag inte gjorde det på en riktig mobiltelefon, utan i en emulator). Och med tanke på att det inte går att spela på moderna telefoner misstänker jag att det är dömt att försvinna i obskyritetens dimmor.

Den mest anmärkningsvärda spinoffprodukten till spelet är de fem Republic Commando-böckerna, skrivna av Karen Traviss. Intressant nog handlar dessa böcker inte om Delta-skvadronen från spelet, utan om en annan skvadron med klonkommandosoldater kallad Omega Squad (även om Delta Squad dyker upp till och från ändå). Det verkar som att tanken ursprungligen var att det bara skulle bli en bok som släpptes samtidigt som spelet, och denna första bok (Republic Commando: Hard Contact) känns som en ganska fristående avslutad historia, som inte nödvändigtvis hade behövts fortsättas (likt den första Star Wars-filmen, faktiskt). Men av någon anledning fick Traviss möjligheten att skriva fler böcker, även om den sjätte och sista boken i serien bara kom till idéstadiet innan Lucasfilm lade ner den. Så historian slutar även här på en cliffhanger som vi troligtvis aldrig kommer att få någon upplösning till.

Traviss är en författare med bakgrund inom militären, vilket märks tydligt i hur hon beskriver klonsoldaterna och deras krigföring, så att det framstår som jämförelsevis mer realistiskt än vad vi är vana vid i Star Wars. Faktum är att böckerna känns ännu mer realistiska än spelet, då soldaterna här till exempel inte hittar användbara behållare med läkande vätska med jämna mellanrum under sina uppdrag. Ibland märker man till och med att Traviss verkar komma med små pikar om en del konstigheter kring klonsoldater, till exempel att de till och från klagar över hur svårt det är att hålla sig gömda och smyga sig på fienden när de bär kritvita heltäckande rustningar som sticker ur skarpt från omgivningen. Mycket av böckernas fokus ligger på det faktum att soldaterna är kloner av Jango Fett, och denne var en medlem av det krigiska folkslaget mandalorians, så klonerna uppfostras i vad det innebär att vara mandalorian. Det bör sägas att böckerna tillhör det gamla ”Expanded Universe”-kanon som numera är känt som Legends, i motsats till Disneys nuvarande Star Wars-kanon, så även om de har vissa likheter skiljer sig böckernas mandalorians på flera viktiga punkter från de mandalorians som syns i exempelvis Rebels eller The Mandalorian. Mandalorians hade förekommit innan Republic Commando, men i mina ögon var det i princip Karen Traviss som gav dem en detaljerad och sammanhängande kultur, inklusive ett hyfsat utvecklat språk (om än inte lika utvecklat som exempelvis klingonska). Den huvudsakliga representanten för mandalorians i böckerna är en gammal gråhårig herre vid namn Kal Skirata, som blivit rekryterad till att instruera klonsoldaterna i krigföring, och då också bestämmer sig för att uppfostra sina ”barn” i mandaloriska seder och språk.

Republic Commando-böckernas handling sträcker sig från slutet av Attack of the Clones, förbi Revenge of the Sith och slutar en tid innan A New Hope (den sista boken i serien heter Imperial Commando: 501st, alltså samma titel som speluppföljaren som aldrig blev av). Handlingen är genomgående mörk och allvarlig, och blir mer och mer mörk allteftersom klonsoldaterna börjar inse hur meningslöst kriget de kämpar i är, och också börjar inse att det är svårt att försvara det faktum att den påstådda rättvisa och demokratiska Republiken använder sig av en armé bestående av framklonade slavar, människor uppfostrade till att vara soldater från barnsben, utan några rättigheter. Samtidigt beskrivs sammanhållningen klonerna emellan som väldigt stark, de har ju vuxit upp som bröder och delat många umbäranden tillsammans, och delar även den krigiska men hedersamma mandalorian-kulturen. Sammantaget har böckerna kanske en del små brister i berättandet här och där, men på det stora hela tycker jag (och många andra) att de tillhör de bättre Star Wars-böckerna, med en annorlunda ton och en intressant inblick i både klonernas och mandalorianernas liv.

Utöver böckerna dök det även upp klonkommandosoldater i ett antal serietidningar, specifikt i ett nummer av Star Wars Tales, och i ett antal nummer av Clone Wars Adventures, en tidning med en teckningsstil tänkt att likna stilen i Genndy Tartakovskys animerade Clone Wars-TV-serie. Serierna är alla små korta historier med olika skvadroner med klonsoldater i huvudrollerna. Eftersom de är skrivna av olika författare och är av olika kvalitet är det svårt att säga något övergripande om dem, men i åtminstone Clone Wars Adventures tyckte jag mig finna ett genomgående tema om att klonerna ofta måste göra stora uppoffringar då många av dem blir dödade under sina uppdrag, uppdrag som ibland visar sig vara tämligen meningslösa, men ibland slutar med att uppoffringarna ändå kanske ändå hade ett visst värde. Det finns även i dessa serier en någorlunda mörk ton, med ett visst ifrågasättande av etiken i skapandet av klonsoldater, vilket ibland innebär en intressant kontrast till den något humoristiska och färgglada Tartakovsky-stilen på bilderna. Speciellt i serien som handlar om kommandosoldater som kommer fallande från luften, inte med fallskärmar, utan med paraplyer. Nej, jag skojar inte.

All ovan nämnd media tillhör som sagt det gamla Legends-kanon, men faktum är att kommandoklonerna också tekniskt sett är en del av det nuvarande Disney-kanon. De dök nämligen upp i två avsnitt av den datoranimerade TV-serien The Clone Wars (ej att förväxlas med Tartakovskys TV-serie), om än inte i någon större kapacitet. I avsnittet ”Witches of the Mist” är det Delta Squad från spelet som får göra en cameo, när de levererar kropparna av två jediriddare som blivit dödade av skurken Savage Opress. Man får inte se dem faktiskt slåss, utan bara stå och se allvarliga ut i sina distinkta rustningar. Mer intressant är då avsnittet ”Missing in Action”, som handlar om en klonsoldat som tappat minnet och arbetar som diskare på ökenplanet. Han får dock tillbaka minnet och inser att hans namn är Gregor, och att han var en kommandosoldat. Efter detta är han med i en hejdundrande strid där han får visa vad han går för, inklusive en sekvens sedd inifrån hans hjälm, en uppenbar hyllning till Republic Commando-spelet. Avsnittet slutar med att han ser ut att dö i en stor explosion, men vi får långt senare veta att han på något sätt överlevde, då han är en av de ”pensionerade” klonsoldaterna som dyker upp i den senare TV-serien Rebels. Här verkar det som att explosionen fick honom att bli lite smågalen, men han visar sig fortfarande vara en kompetent soldat som hjälper rebellerna i deras kamp mot Rymdimperiet.

Eftersom The Clone Wars och Rebels är delar av det nya Star Wars-kanon, kan man därmed säga att kommandosoldaterna också är det, även om det ursprungliga spelet, Traviss böcker och serierna inte är det. Jag gissar att vi inte kommer få se mycket mer av Republic Commando i framtiden, utan att deras historier kommer fortsätta vara oavslutade. Men jag är ändå mycket imponerad och glad att ett aningen obskyrt spel ändå fick växa till en hyfsat stor franchise och bidra med många intressanta perspektiv på krigföringen i Star Wars, speciellt med tanke på att det hade sitt ursprung i en film som brukar anses vara bland de sämre i filmserien. Om du har ett intresse för de militära aspekterna av Star Wars, eller för mandalorians och deras kultur, eller bara gillar välgjorda FPS, och inte stör dig för mycket på cliffhangers, kan jag varmt rekommendera dig att ta en titt på Republic Commando.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *