Rymdskepp vi minns: N-1 Starfighter

Många Star Wars-nördar är överens om att prequel-filmerna i stora drag var en enorm besvikelse. Speciellt den första, The Phantom Menace, anses av många som den absolut sämsta Star Wars-filmen. Men det finns faktiskt vissa delar av den som jag tycker var riktigt bra. Den episka ljussvärdsduellen mot slutet till tonerna av Duel of the Fates och podracing-sekvensen är de två mest uppenbara delarna. The Phantom Menace gav oss dock även ett av de stiligaste rymdskeppen någonsin: N-1 Starfighter, de gula stridsskeppen som hjältarna använder i slutet för att besegra Handelsfederationens armada.

I A New Hope beskriver Obi-Wan Kenobi ljussvärden som ”an elegant weapon for a more civilized age”. The Phantom Menace, mer än någon av de andra prequel-filmerna, var till en viss del menad att visa denna mer ”civiliserade ålder” av Star Wars-galaxens historia, en ålder som i princip slutade när Klonkrigen började i nästa film. Hela planeten Naboo i sig är en illustration av denna tid, kanske till och med mer så än Coruscant. Det blir dock enligt mig mest uppenbart i planetens egenproducerade rymdskepp. Jämfört med skeppen i originaltrilogin, såsom X-Wings och TIE-fighters så är N-1 betydligt mer elegant, både tack vare sin strömlinjeformning, sin utstickande färg och för att den kanske inte ser lika tungt utrustad ut som sina efterföljare (en X-Wing har hela fyra laserkanoner, en N-1 har ”bara” två). Detta ger en bilden av ett skepp i första hand byggt för sitt utseende, i andra hand för sin stridseffektivitet. Det är dock som tur är ändå lätt att identifiera det som just ett Star Wars-rymdskepp: Den avfyra samma typ av laserstrålar med samma ljud, och en droid av R2D2-typ får plats i ett hål bakom cockpiten.

Det är en hårfin balans att hålla: Antingen hade det kunnat bli för lik skeppen i de gamla filmerna och därmed anklagas för att sakna fantasi, eller så hade det inte liknat skeppen i de gamla filmerna alls och därmed anklagas för att missa poängen med Star Wars. Faktum är att hela filmen lyckas med detta väldigt bra enligt mig, säga vad man vill om handlingen och skådespeleriet, men rekvisitan och specialeffekterna ger en så gott som perfekt sammanslagning av sådant man känner igen och sådant som överraskar. Och det är N-1 Starfighter som är den övergripande symbolen för det: Ett rymdskepp som gör att man nästan blir lite ledsen över att galaxen snart ska falla ner i ”den mörka tiden”, där elegans och högteknologi måste ersättas med fula, smutsiga men mycket mer effektiva konstruktioner. Det var inte bara Anakin Skywalker som blev ”mer maskin än människa”.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Jönsson skriver:

    N-1 Starfightern är det lugnt bästa med hela Episod 1. Det är nästan så det är värt ett tjugominuters podrace utan en gnutta handling.

  2. Fredde skriver:

    Jag skulle vilja säga att podracingen var jättespännande ända tills de skulle köra varv 2. Och varv 3.

  1. april 1, 2017

    […] Fantasy Flight behövde en ursäkt för att kunna producera och sälja en miniatyr av N1-skeppet, av många ansett som det snyggaste av alla rymdskepp i prequel-filmerna. Detta skulle kanske kunna förklara en del märklig dialog i boken, till exempel i det här […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *