Science fiction-film från 70-talet: A Clockwork Orange

Det finns två filmer regisserade av Stanley Kubrick som kan sägas tillhöra science fiction-genren (även det är värt att nämna hans arbete på A.I. Artificial Intelligence innan hans död). Den första var 2001: A Space Odyssey, som inte kom ut på 70-talet, men som jag ändå skulle säga satte tonen för de långsamma, filosofiska science fiction-filmer under det årtiondet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Den andra kom dock faktiskt ut på 70-talet: A Clockwork Orange, en adaption av Anthony Burgess bok med samma namn.

Denna film utspelar sig i en dystopisk nära framtid, i vilken ungdomsvåldet verkar ha spunnit bortom all kontroll, och gäng av brutala unga män i distinkta kläder terroriserar nätterna genom att ägna sig åt så kallat ”ultravåld” och sexuella övergrepp. Dessa ungdomsgrupper har också utvecklat ett speciellt slangspråk kallat Nadsat, som är en blandning av i huvudsak brittisk cockney med ryska. Filmens huvudperson är gängledaren Alex DeLarge, som efter att ha ägnat sig åt ovan nämnda hemskheter till slut blir haffad av polisen, och efter en tid i fängelse tackar ja till att behandlas med Ludovico-tekniken, i vilken han blir injicerad med en drog som gör honom kraftigt illamående, och sedan tvingas titta på filmer av våldshandlingar och annat hemskt, vilket ger honom en ofrånkomlig aversion till det våld han tidigare tyckte om att ägna sig åt. Men när han sedan släpps fri upptäcker han snart att en total aversion till våld har vissa nackdelar i det brutala samhälle han lever i…

A Clockwork Orange tillhör den typen av science fiction-dystopier där fokus ligger på ett specifikt fenomen, snarare än mer övergripande (och ibland ofokuserade) dystopier såsom THX 1138. I detta fall är det mest uppenbara fokuset våldet i samhället, främst ungdomsvåldet, men även med några skildringar av polisvåld. Det ges ett antal olika förslag på hur våldet ska hanteras, som dock alla verkar misslyckas. Vad som gör detta extra intressant är att det också finns en politisk kritik i filmen, där olika politiska falanger i den dystopiska framtiden försöker utnyttja Alex våldsamhet och hans situation för sina egna politiska ändamål, utan att till synes egentligen bry sig särskilt mycket om hans personliga lidande. På ett mer övergripande plan kan filmen sägas handla om synen på den fria viljan, och huruvida det är bra eller dåligt att påverka eller inskränka denna när personer väljer ondska framför godhet. Det känns dock som att filmen egentligen inte kommer med några förslag på vad man borde göra åt våldet, utan bara lägger fram ett antal exempel på misslyckade angreppssätt, vilket ger den en tämligen negativ ton i slutändan.

Filmen utspelar sig som sagt i en ”nära framtid”, vilket innebär att de egentliga science fiction-elementen inte är så väldigt många, och mycket av dem är saker som säkerligen sågs som futuristiska när den kom ut, men som nu på sin höjd kan kallas ”retro-futuristiska”. Det finns mycket ”modern” inredning och mode i filmen (och en enda futuristiskt designad bil) som dock blandas med mycket design som känns tämligen samtida. Det huvudsakliga science fiction-elementet som har är en viktig del av handlingen är den tidigare nämnda Ludovico-tekniken, men även den känns mest som en annorlunda applikation av existerande teknologi (filmvisning, droger, aversionsterapi), snarare än något framtids-hokuspokus. Den mest märkliga teknologiska detaljen jag noterade var att det finns en karaktär i filmen som sitter i rullstol, men bor i ett hus med många trappor, vilket han löser genom att ha en extremt muskulös personlig assistent som lyfter honom, sittandes i rullstolen, upp och ner för trapporna. Har inte rullstolshissar eller andra anpassningar uppfunnits i denna framtid?

Det gjordes faktiskt en del försök att tona ner delar av våldet i filmen jämfört med boken, men filmen är ändå känd för just sin obehagliga våldsamhet (även om del av det framstår som lite tamt jämfört med senare, ännu våldsammare, filmer). En sak som gav mig en extra känsla av obehag under våldsscenerna är de saker jag läst på senare år om hur Kubrick behandlade en del av skådespelarna i sina filmer (specifikt Shelley Duvall i The Shining). Dessa otrevliga beskrivningar gjorde att jag i bakhuvudet undrade om skådespelarna i A Clockwork Orange också råkade illa ut i Kubricks famösa jakt på perfektionism, även om jag inte hört talas om något sådant när det gäller specifikt den filmen. Det känns viktigt att diskutera hur mycket vi kan tillåta en filmregissör att komma undan med bara för att de lyckas göra bra filmer, men samtidigt kan jag inte förneka att Kubricks regi i A Clockwork Orange definitivt är effektfullt och ikoniskt, med spännande användning av kameravinklar, långa tagningar, slow-motion, etc.

Även om filmen är våldsam och dystopisk kändes den dock ändå aldrig lika tryckande och deprimerande som de mest dystra science fiction-filmerna från 70-talet (exempelvis Soylent Green). Jag tror det beror på att mycket av filmen känns avsiktligt överdrivet och satiriskt, inklusive en del av skådespelarna som avsiktligt spelar över på ett tämligen teatraliskt och komiskt sätt (kanske allra mest Aubrey Morris som Alex övervakare ”P.R. Deltoid”, men även Malcolm McDowell som Alex, speciellt när han låtsas vara god och reformerad). Tillsammans med de brittiska dialekterna ger det då och då filmen nästan en Monty Python-stämning, en torr brittisk satirkänsla.

En sak som dock bidrar till obehagskänslan är filmmusiken, komponerad av den briljanta Wendy Carlos (kanske mest känd för sitt banbrytande soundtrack till den lika banbrytande filmen TRON). Mycket av musiken i A Clockwork Orange är klassisk musik av bland annat Ludwig van Beethoven, som dock omtolkas med elektroniska instrument av Carlos för att bidra till en dystopisk artificiell stämning. Musiken är också en intressant del av filmens handling, då Alex älskar klassisk musik och blir speciellt upprörd när Ludovico-tekniken oavsiktligt också gör honom illamående när han lyssnar på Beethoven.

Som så många andra filmer som är adaptioner av böcker finns det flera små och stora skillnader mellan A Clockwork Orange-filmen och boken med samma namn, som säkerligen kan diskuteras länge. Det finns ofrånkomligen diverse förändringar, förkortningar och förenklingar av saker från boken, vissa som sagt tänkta att göra våldet i filmen en aning mindre stötande än det som förekommer i boken, andra som mest känns som anpassningar av saker som fungerar bättre i en bok än på en film. Men på det stora hela känns Kubricks adaption tämligen trogen förlagan, med dialog som nästan helt och hållet är tagen direkt från boken. En intressant ofrånkomlig skillnad är att handlingen i boken helt och hållet berättas av Alex själv, på hans märkliga Nadsat-slang, vilket gör att det ibland kan vara svårt att förstå vad det är han beskriver. I filmen förekommer förvisso också Alex berättarröst till och från, men samtidigt får man ju faktiskt se vad det är han berättar, vilket å ena sidan gör visa saker tydligare, men å andra sidan lämnar mindre till läsarens/tittarens fantasi.

Den viktigaste, och mest omdiskuterade, skillnaden mellan filmen och boken är slutet (så jag får komma med en spoilervarning här!), en skillnad som har ett ganska märkligt ursprung. Anthony Burgess bok publicerades ursprungligen i England i oavkortad form, men när den publicerades i USA valde publicisten att klippa bort hela det sista kapitlet, ett kapitel som avslutar boken på ett sätt som verkar ha varit avsett att vara något mindre dystopiskt och mer positivt. När Kubrick skulle göra filmen hade han bara läst denna förkortade version, så filmen får ett helt annat, mer dystert slut. Kubrick själv såg dock inget problem med detta när han senare läste Burgess avsedda slut, då han ansåg att detta var för optimistiskt och gick emot handlingen och tematiken i resten av boken. Och det har förts en hel del debatt sedan dess om vilket slut som är bäst. Min personliga reflektion är att jag inte helt håller med om att Burgess slut nödvändigtvis är speciellt optimistiskt, då hans förslag på en lösning av ungdomsvåldsproblemet verkar vara att låta ungdomarna hållas till de blir äldre och uttråkade av våldet och då mognar till goda samhällsmedborgare, vars barn dock kommer upprepa samma cykel av ungdomligt våld och senare mognad. Det tycker jag knappast känns som en idealisk lösning, och om Burgess tycker att det är den enda lösningen som finns blir bokens slut ändå tämligen pessimistiskt.

Publicerad av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *