Science fiction-film från 70-talet: Close Encounters of the Third Kind

Vi fortsätter på temat att kommunicera med utomjordingar med en klassiker av Steven Spielberg, kallad Close Encounters of the Third Kind. Namnet på filmen kommer från en skala som används i ufologi för att beskriva möten med utomjordingar, där närkontakt av första graden är att ha sett ett UFO, andra graden innebär att ett UFO efterlämnat sig fysiska bevis på sin närvaro, och tredje graden är när man faktiskt träffar på utomjordingar.

Close Encounters of the Third Kind är på många sätt en väldigt annorlunda science fiction-film. Den känns ibland nästan som en sorts dokumentär eller dramatisering av verkliga händelser, kanske på grund av att mycket i den är baserad på verkliga konspirationsteorier och påstådda möten med utomjordingar. Det finns flera handlingar i filmen som löper parallellt och knyts samman i slutet av filmen. Ett gäng forskare undersöker märkliga händelser runt om i världen som tyder på utomjordisk inverkan, såsom konstiga ljus i himlen, försvunna flygplan och människor och märkliga ljud som snappats upp. Samtidigt får man följa två olika personer, en man och en kvinna, som efter att ha bevittnat UFOn börjar bete sig märkligt. Båda blir besatta av en viss form som till slut visar sig vara ett stort berg, och därför beger de sig dit, vilket även forskarna och militären gör, då det är där som mötet mellan människor och utomjordingar tydligen ska äga rum.

Filmens budskap verkar till stor del vara positivt: Utomjordingarna vill kommunicera med oss och vi kan kommunicera med dem. Det finns förvisso en del problem på vägen, exempelvis när mannen (spelad av Richard Dreyfuss) blir så besatt av berget att han bygger en stor modell av den i vardagsrummet och hans fru tröttnar på det hela och sticker med barnen, men allting verkar lösa sig på slutet. Huvuddelen av filmen verkar mest vara olika människors försök att lösa mysteriet med utomjordingarna på olika sätt, men de stöter egentligen aldrig på några större hinder. Här finns ingen enorm konspiration från regeringen för att håla utomjordingarna hemliga eller utnyttja dem, militären verkar faktiskt vara minst lika förvånade som alla andra. Utomjordingarna själva verkar vara välmenande och trevliga, även om de kan tyckas lite läskiga då och då i sina stora lysande rymdskepp, och tycks inte vilja leda människorna bakom ljuset på något vis. På det stora hela känns Close Encounters of the Third Kind som en sorts filmatisering av alla ufologers drömscenario, där alla deras teorier är sanna, och även om de anses vara tokiga av omvärlden så visar det sig att de har rätt.

Spielberg själv verkar ha byggt vidare på temat om att utomjordingar egentligen är snälla även om de verkar läskiga i den ännu mer populära filmen E.T., och i slutändan är det väl ett beundransvärt budskap att lägga fram, att det främmande inte måste vara farligt och att det går att hitta fred, kärlek och förståelse även ute i universum. Men det är kanske bara hippietrams.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Mr. Holmes skriver:

    Varför gick du med att välja just 70-talet och inte 50-talet?

    • Fredde skriver:

      Som jag förklarade i början av Soylent Green-inlägget så var det på 70-talet som science fiction-filmer blev mer och mer filosofiska och mindre action-fyllda. Science fiction-film från 70-talet är något speciellt, som varken liknar sina föregångare eller sina efterföljare. Det är därför jag tycker de är intressanta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *