Science fiction-film från 70-talet: Death Race 2000

Många science fiction-filmer från 70-talet är för det mesta väldigt allvarsamma i sina framställningar av hemska framtidsdystopier och dylikt. Då och då kan man dock se en glimt av humor, och i Death Race 2000 finns det humor i överflöd, om än en väldigt svart sådan.

Premissen för filmen skulle kunna ha gjorts helt och hållet allvarlig och hade då varit ytterst beklämmande. I en inte allt för avlägsen framtid styrs USA av en totalitär president (enbart känd för folket som ”Mr. President”) som håller folket glada med en modern form av gladiatorspel, ”The Annual Transcontinental Road Race” i vilket bilförare tävlar i ett race från ena änden av USA till den andra. Det gäller dock inte bara att komma först i mål, utan även att tjäna så många poäng som möjligt på vägen. Poängen får man genom att köra ihjäl människor. Beroende på deras ålder och kön är de värda olika poäng. Så exempelvis är kvinnor värda 10 poäng, små barn är värda 70, och den stora jackpotten är gamla människor, då vem som helst över 75 är värda hela 100 poäng.

Som sagt, det skulle kunna ha varit en väldigt mörk film, men i stället finns här så mycket humor att det i stället blir något av en underhållande actionfilm, om än en något blodig sådan, och med en djupare samhällskritisk ton än de flesta actionfilmer. Mycket av underhållningen kommer från bilförarna och deras bilar, som alla har sina egna teman, i stil med det gamla tecknade barnprogrammet Wacky Races. Huvudpersonen i filmen är Frankenstein, spelad av David Carradine, som har varit med i ett flertal tidigare race och råkat ut för många dödliga olyckor, men ändå alltid lyckats klara sig och fått armar och ben utbytta av proteser, och därför måste klä sig i en heltäckande svart dräkt. Mest känd är filmen nog dock för en av de tidigaste rollerna för ingen mindre än Sylvester Stallone, som spelar den psykotiske Machine Gun Joe Viterbo, ärkefiende till Frankenstein. Stallone gör en väldigt underhållande skådespelarinsats och stjäl ofta rampljuset från den mer allvarsamme Carradine. Underhållande är även de två muntra kommentatorerna, varav en spelas av den populäre radio-DJ:n Don Steele, som ger ett ständigt entusiastiskt kommenterande och gärna förklarar regeländringar och de olika förarnas bakgrunder.

Humorn i filmen är som tidigare nämnts av en synnerligen svart sort, vilket är föga förvånande. Kommentatorerna förklarar att de flesta människor är smarta nog att hålla sig inomhus när racet pågår, men det finns ett flertal undantag. Personligen minns jag speciellt sjukhuset som rullar ut sina gamla patienter på gatan, vilket de kallar ”gratis dödshjälpsdagen”, och eftersom gamlingar är värda så många poäng är det ett lockande mål för deltagarna i racet. Det finns också naturligtvis många risksökare som springer ut på gatan för att retas med förarna, för att inte tala om den hemliga rebellrörelsen som gör allt för att sabotera racet i sin kamp för att avsätta Mr. President. Mest anmärkningsvärt är nog dock det faktum att varje förare har sina fans, och dessa fans är så besatta av förarna att de är villiga att ställa sig på vägen och bli överkörda bara för att se till att deras favorit får mer poäng. Detta är nog det som rent tematiskt sett fortfarande känns mest relevant idag. Hur många människor nu för tiden är inte villiga att göra vad som helst för sina idoler, och för att få bli sedda på TV, kosta vad det kosta vill?

Death Race 2000 är på många sätt inte en typisk science fiction-film från 70-talet, på sina ställen känns den nästan som en mer modern actionfilm, och därför kan den säkert locka en hel del fler tittare nu för tiden än vad de mer allvarliga filmerna kan. Förhoppningsvis kan de som vill se den för allt spännande bilkörande och blodigt våld ändå också ta åt sig något av filmens djupare budskap.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Jönsson skriver:

    Jag såg precis färdigt Death Race 2000 och jag måste säga att jag gillade den skarpt. Utan Stallone hade den nog varit rätt tråkig dock.

  2. Fredde skriver:

    Ja, Stallone stjäler som sagt för det mesta showen när han är med. Även fast Carradine hade huvudrollen så brukar man på senare filmplanscher och DVD-omslag se Stallones namn med störst bokstäver.

  1. augusti 29, 2010

    […] jobbat på exempelvis Indiana Jones-filmerna, E.T., WALL-E och till och med den gamla klassikern Death Race 2000. Det roliga med Burtts ljudeffekter är att de flesta av dem har någon sorts intressant historia […]

  2. juli 1, 2011

    […] att se hur Carpenters filmkarriär började. Den är inte riktigt lika rolig eller helgalen som Death Race 2000, men inte heller så långsam och filosofisk som de flesta andra science fiction-filmer från […]

  3. december 6, 2011

    […] att se hur Carpenters filmkarriär började. Den är inte riktigt lika rolig eller helgalen som Death Race 2000, men inte heller så långsam och filosofisk som de flesta andra science fiction-filmer från […]

  4. december 7, 2011

    […] budskap, en enda sak som filmskaparen vill fokusera på. I Soylent Green var det överbefolkning, i Death Race 2000 var det underhållningsvåld, i Silent Running var det miljöförstöring, och så vidare. I THX […]

  5. december 27, 2015

    […] jobbat på exempelvis Indiana Jones-filmerna, E.T., WALL-E och till och med den gamla klassikern Death Race 2000. Det roliga med Burtts ljudeffekter är att de flesta av dem har någon sorts intressant historia […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *