The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)

När jag var liten såg jag på BBC:s ganska lökiga filmatisering av C.S. Lewis böcker om landet Narnia och formligen njöt av hur underbart brittiska de kändes. Jag brydde mig inte om att effekterna var ganska dåliga och att skådespeleriet ibland var så kasst att man undrade hur motspelarna kunde hålla sig för skratt. Världen de avbildade var så magisk och så spännande att man helt enkelt inte kunde låta bli att, likt barnen Pevensie själv sugas in i sagan.

Sen blev jag vuxen och Disney köpte rättigheterna till böckerna. Istället för en lågmäld men samtidigt spännande och väldigt brittisk saga fick man vad Hollywood säkerligen antar är brittiskt. Det vill säga folk som talar med brittisk brytning. Jag vet att det är en klyscha att driva med en film för att den är ”Hollywood” men filmatiseringarna av Lewis böcker är så fullsmockade med klyschor att det känns passande. Jag har gjort mitt bästa för att strunta i dem. Fram till nu när det blev dags för The Voyage of the Dawn Treader (eller Kung Caspian och Skeppet Gryningen på svenska) att filmatiseras. Boken är min solklara favorit i serien och lite fåfängt tänkte jag att ”den här kan de åtminstone inte misslyckas med”. Jag hade naturligtvis fel.

Handlingen följer de två yngsta barnen Pevensie, Lucy och Edmund samt deras odräglige kusin Eustace på resan från England till Narnia och vidare ut på okänt hav. Både boken och BBC avbildar själva resan till Narnia ganska vagt. De tittar på en tavla och sen plötsligen är de där. Filmen tar sig en intressant frihet och lyckas inleda väldigt coolt med att först fylla rummet med vatten. En sådan frihet är både snygg och intressant men det är också den enda lyckade friheten som filmen tar. När barnen väl är i Narnia tas de ombord på skeppet Dawn Treader på vilket självaste Kung Caspian seglar. De träffade Caspian som barn förra gången de var i Narnia och nu är han mitt i ett sökande efter de sju riddare som hans onde farbror en gång förvisat ut till sjöss. Storyn är på det sättet väldigt enkel. Problemen uppstår dock nästan omgående. Den första plats de besöker är den Narnianska kolonin Lone Islands på vilken en grym slavhandel brutit ut under dess ståthållares styre. Kungen och hans manskap känns inte igen och blir således tillfångatagna till en av de försvunna riddarna avslöjar sig och hjälper dem. Handlingen i boken går sedan i glad takt från ö till ö ute på det Narnianska havet och på varje stopp möter våra hjältar nya utmaningar. På så sätt är berättelsen svår att översätta till film då den egentligen inte presenterar någon skurk. Detta har man löst genom att presentera filmens onda genius redan på resans första anhalt. Vem är då skurken undrar ni?

Dimman från TV-serien Lost.Mist1

Jag skojar inte ens. Det är precis vad filmen presenterar som en fiende. På resmål nummer två avslöjas det att röken egentligen är en manifestation av den mörka ö som ligger någonstans mellan dem och det som kallas för Aslans land. Ön, som i boken bara är en plats som fungerar mer eller mindre som en plats där mardrömmar blir verklighet har i filmen givits eget medvetande och döpts otroligt fantasifullt till ”The Evil”. Aslan är det omtalade lejonet som mer eller mindre fungerar som en analog för Gud då Lewis var väldigt kristen.

Varje plats som hjältarna besöker i boken är en ny utmaning men förutom slavhandlarna rör det sig inte om någon utomstående ondska som måste tillintetgöras utan snarare om den ondska som finns inom oss alla. Filmen låter istället varje ö bli en plats där ”The Evil” försöker stoppa dem och de olika frestelser och magier som finns där ändras snabbt till visioner och förbannelser skapade av den onda dimman. Det hela görs inte bättre av att det ständigt antyds att dimman i själva verket skulle vara Häxan från den första filmen. Ständigt frestas Edmund av visioner av henne och ständigt försöker hon övertyga honom att gå över till hennes sida igen. I första boken (och filmen) lyckas hon lura den då omogne Edmund att överge sina syskon och gå över på hennes sida. Han inser dock snart sitt misstag och slår sig fri. Edmund bär ständigt med sig skammen av att ha förrått sina syskon och Aslan och kämpar alltid hårdare för att bevisa sin rätt. Inte i den här filmen dock då han flera gången verkar seriöst överväga att förråda dem igen för visionen i hans huvud.

Hjältarna får veta att det enda sättet att väcka de riddarna som fortfarande är i livet (en är på Lone Islands, en är fortfarande försvunnen, två är döda och tre är försatta i evig sömn) är att samla deras svärd. I boken måste en ensam person av rent hjärta offra sig själv och färdas till Aslans land men att samla svärd är säkert lika roligt! De reser till den mörka ön där de antar att den siste riddaren är och hittar honom stående på en liten sten mitt i dimman. De plockar upp honom och beger sig därifrån då han plötsligen utbrister att de absolut inte får tänka för då kommer ondskan att förvandla sig till det de tänker på. Plötsligen utbrister Edmund att han är ledsen och att han tänkte på något. Den första tanken som slog mig (efter att jag givit upp förhoppningen att han kanske tänkte på Mashmallowgubben från Ghostbusters) var att han naturligtvis tänkte på häxan. Hela filmen igenom har de ju försökt antyda att hon fortfarande skrämmer honom. Därför blev jag aningen förvånad när dimman förvandlade sig till en jättelik havsorm.

Syskonen Pevensie har inte allt för mycket att jobba med då de båda ständigt avbildas ganska tråkigt men Eustace är betydligt mer spännande. I många avseenden är detta hans historia. När berättelsen börjar är han en lismande fegis med intressen för inget annat än sin egen välgång och sina kusiners misslyckanden. Han tror inte på Narnia och ändrar inte åsikt förrän han varit där ett bra tag. Skådespelaren Will Poulter gör ett bra jobb i början men faller nästan omgående för frestelsen att göra sig fånig. Eustace snubblar och skriker och knockar skurkar bakom ryggen som om han var Jar-Jar Binks (eller Han Solo för den delen) och man tappar snabbt intresset. Säga vad man vill om skådespeleriet i BBC:s version men David Thwaites lyckades hålla sin version av Eustace både odräglig och rolig utan att behöva snubbla.

Resten av skådespelarprestationerna är ganska lågmälda och inget vidare minnesvärda. Det bästa exemplet på detta är Liam Neeson som rösten till Aslan. Han medverkar förvisso bara sporadiskt men varje gång han talar låter det som att Neeson talat in sina repliker över telefon ungefär som Temurea Morrison när han dubbade om replikerna till Boba Fett.

Där filmen lyckas är att de valt att låta Simon Pegg göra rösten till den talande musen Reepicheep istället för att låta Eddie Izzard reprisera sin roll från förra filmen. Izzard är en grymt skicklig komiker men han kan inte mäta sig med Pegg vad gäller att blanda upp humorn med den ära och styrka som karaktären faktiskt har. Den nya tekniken lyckas också avbilda honom nästan exakt såsom han beskrivs i boken, till skillnad från Warwick Davis ganska överdrivna om än charmiga prestation i BBC:s version. Relationen mellan Reepicheep och Eustace är förmodligen det bästa med hela filmen då de båda är totalt olika varandra men genom filmens gång lär de känna varann och bli goda vänner.

Filmen är genomsyrad av klassiska Hollywoodklyschor och väldigt tråkiga karaktärer. Trots att handlingen skiljer sig avsevärt från boken är den både förutsägbar och tom. Det känns hela tiden som att manusförfattarna antagit att bilderna och miljöerna tillsammans med de många karaktärerna på något sätt ska fylla ut handlingen men ingenting direkt spännande händer. Handlingen känns stulen från vilket generiskt äventyrsspel som helst men tack vare de höga produktionsvärdena blir det inte ens charmigt. Bara snabbt glömt. Dawn frågade sig själv och mig varför de valde att filmatisera historian om de inte verkade tro på materialet. Jag undrade samtidigt att om man nu tänker välja att stjäla en skurk från ett annat media varför väljer man då just Lost?

Publicerat av Jönsson

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Mr. Holmes skriver:

    Warwick Davis
    Inget E i hans namn 😉
    Inget stort Narnia fan så tycker inte om filmerna så mycket sett dom två första filmerna, det räcker för mig

  2. Johan skriver:

    Därför att Lost e fett bäst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *