Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar

Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated.

Transformers och My Little Pony ägs båda av leksaksjätten Hasbro, och poängen med de tecknade programmen (för att inte nämna serietidningarna, filmerna, och diverse andra medier) har alltid varit att på något vis göra reklam för leksakerna, som är själva kärnan i båda fallen. Men förvånansvärt nog går det faktiskt att göra relativt bra program även fast de underförstått är leksaksreklam, vilket speciellt Transformers visat prov på genom åren. Den ursprungliga tecknade Transformers-TV-serien (ofta kallad Generation 1) från 80-talet är ännu idag omtyckt av många nostalgiska nördar, kanske dock i huvudsak just på grund av nostalgi. Det finns dock en del intressanta koncept och hyfsade röstskådespelarinsatser som gör att den första Transformers-generationen står en aning högre på kvalitetsstegen än jämngamla program som He-Man, G.I. Joe, eller just My Little Pony. På 90-talet gjordes en datoranimerad Transformers-TV-serie kallad Beast Wars, där robotarna inte längre transformerade sig till fordon eller andra maskiner, utan till diverse djur, och denna TV-serie brukar av Transformersnördar anses vara av mycket hög kvalitet, med intelligenta manus, välgjorda animationer (för sin tid) och bra röstskådespelare. Därefter gick dock Transformers ner i en svacka vad gällde tecknade program, med undermåliga animé-inspirerade skapelser. Leksakerna sålde fortfarande bra, men många Transformersnördar beklagade sig över att det aldrig kom något på TV som kunde leva upp till Beast Wars storhet.

När Transformers Animated kom 2007 drog den upp Transformers-konceptet ur tidigare nämnda svacka, och den gjorde det genom att ändra om på många uttjatade traditioner och hitta på nya spännande idéer. Den mest uppenbara nymodigheten var den nya teckningsstilen, som gick ifrån tidigare Transformers-programs relativt realistiska stil och i stället var betydligt mer stiliserad, mycket i stil med många andra samtida moderna animerade program. De som jobbade på Transformers Animated hade tidigare jobbat på den tecknade Teen Titans-TV-serien, och det märks på teckningsstilen, även om Transformers Animated lyckligtvis inte är lika fusk-animé-aktig som Teen Titans.

Den viktigaste förändringen är kanske dock snarare karaktärerna. Hjältarna är fem goda Autobots med Optimus Prime i spetsen (de andra heter Bumblebee, Ratchet, Prowl och Bulkhead), och dessa kämpar i vanlig ordning mot de onda Decepticons som leds av Megatron. Till skillnad från tidigare inkarnationer av Transformers är dock de fem Autoboterna inga tuffa krigare, utan unga och oerfarna. I det första avsnittet jobbar de som byggarbetare och råkar bara av misstag komma i konflikt med de betydligt mäktigare Decepticons, men som tur är kan den använda sin byggarbetsutrustning som vapen också, och Optimus Prime är förvisso oerfaren, men visar snabbt att han har ledartalanger. Hur som helst hamnar de snart på Jorden och måste där hitta Transformers-artefakten Allspark och stoppa Decepticons från att hitta densamma. Det intressanta är dock att Decepticons bara ytterst sällan dyker upp, många av avsnitten handlar i stället om hur Autoboterna måste hjälpa människorna och stoppa mänskliga superskurkar, emedan Megatron jobbar bakom kulisserna. När en Decepticon dyker upp är det ett stort problem som Autoboterna bara med nöd och näppe kan klara av om de kämpar hårt och samarbetar ordentligt. Det är en stor skillnad från tidigare Transformers-historier där Autobots och Decepticons för det mesta är ungefär lika starka, och där Decepticons ofta till och med är sämre och dummare än sina hjältemodiga motsvarigheter. Att Transformers Animated lyckas göra exempelvis Decepticonen Starscream genuint hotfull är en bragd att jämföra med att The Brave and the Bold lyckades göra Aquaman omtyckt.

En annan viktig sak för Transformers Animateds framgång är att den fokuserar på just de fem Autobots som introduceras i första avsnittet, och bara sällan introducerar nya Autobots utöver dessa. I senare säsonger dyker det upp flera andra Autobots, men de fem fortsätter ändå att vara ”kärntruppen”. Detta är en markant skillnad från tidigare Transformers-program där en ny robot introducerades i så gott som vartenda avsnitt, just eftersom fokus låg på att göra reklam för de många olika leksaksrobotarna av vilka det hela tiden gjordes nya. Genom att i stället fokusera på ett begränsat antal robotar är det möjligt att ge dessa något djupare och nyanserade personligheter, och göra det möjligt för tittarna att bli intresserade av dem (vilket i sin tur kanske gör dem ännu mer intresserade av att köpa leksaker baserade på dem).

Likt många andra nördar har Transformersnördar en tendens att vara tveksamma till förändringar, men efter ett tag verkar de ändå har börjat tycka om Transformers Animated och dess annorlunda och nyskapande stil. Lustigt nog kom TV-serien ut samtidigt som Michael Bay gjorde sin första live action-Transformers-film, och Transformers Animated lånar en del koncept därifrån (Allspark som en viktig artefakt, Optimus Primes tendens att dra undan sin munsköld och visa munnen därunder), men anses av många faktiskt vara en bättre modernisering av Transformers-konceptet. Lite grann som när många tyckte att den tecknade Clone Wars-TV-serien var en bättre Star Wars-produkt än George Lucas prequelfilmer. Hur som helst så tittade jag på den första säsongen av Transformers Animated och en bit in i den andra innan jag blev distraherad av något annat och tappade intresset, och jag gillade vad jag såg. När jag senare fick höra talas om My Little Pony: Friendship is Magic så fann jag i den många likheter med Transformers Animated.

En skillnad mellan Transformers och My Little Pony är att ponnyerna aldrig verkar ha haft någon animerad inkarnation som ansetts hålla någon högre kvalitet innan dess moderna uppdatering. Om man innan Friendship is Magic sade att man var intresserad av tecknad My Little Pony så var det högst troligt att man blev utskrattad inte bara för att det var ”tjejigt”, utan för att det helt enkelt var skräp. Men likt Transformers sålde leksakerna bra, så Hasbro höll liv i konceptet så mycket de kunde, tills Lauren Faust dök upp och ville göra en ny tecknad TV-serie med ponnyerna. Faust hade tidigare jobbat med exempelvis Powerpuffpinglorna och hade därmed visat att hon kunde göra bra animerade barnprogram, så Hasbro verkar ha gett henne så gott som fritt spelrum (eller man kanske ska säga ”fria tyglar”?).

Likt Transformers Animated har Friendship is Magic en modernare och mer stiliserad stil på karaktärerna än i tidigare My Little Pony-medier. De välgjorda animationerna som kommer ur denna stil är en av anledningarna till att programmet blivit så omtyckt även av vuxna tittare (emedan dess stilisering gör det lät för diverse fans att göra fanart, fan-filmer och andra fan-kreationer utan några större problem).

Programmet håller också likt Transformers Animated kvar vid grundkonceptet, i det här fallet antropomorfa ponnyer som lever i en färgglad idyllisk värld, dock inte riktigt lika idyllisk som i originalet. Här finns nämligen också läskiga skogar, farlig magi och många mytologiska monster vilket leder till (flämt!) en och annan actionsekvens. De flesta av avsnitten handlar dock om hur ponnyn Twilight Sparkle försöker lära sig om vänskap genom sina relationer till de fem andra vännerna (Rainbow Dash, Rarity, Fluttershy, Pinkie Pie och Applejack). Trots att de är vänner hamnar ponnyerna ofta i gräl, missförstår varandra eller råkar på andra sätt ut för problem som de löser och sedan lär sig någon viktig läxa om vänskap från. Lauren Faust hade en fördel framför Transformers Animated-skaparna då My Little Pony inte har en lika utvecklad bakgrund eller några gamla omtyckta karaktärer (ingen Transformers utan Optimus Prime!). Förutom Applejack (och Twilight Sparkles drak-assistent Spike) är så gott som alla karaktärerna helt nya kreationer med bara extremt vaga associationer till de gamla ponnyerna. Det enda som associeras med gamla My Little Pony är könsstereotyper och överdriven sockersöt gullighet, och båda dessa saker har Faust jobbat hårt på att gå ifrån och dekonstruera. Ponnyerna kan tyckas ha klichépersonligheter på ytan (Den skämtsamma! Den blyga! Den tuffa! Den nördiga!), men efter några avsnitt inser man att de ändå har ett visst djup och inte enbart definieras av sina mest uppenbara drag. Där Transformers Animateds bragd var att göra Starscream hotfull är Friendship is Magics bragd att göra skojaren Pinkie Pie till något annat än en irriterande comic relief-karaktär i stil med Jar Jar Binks.

En av anledningarna till att karaktärerna i Friendship is Magic har det djup de har är för att programmet, likt Transformers Animated, fokuserar på ett fåtal karaktärer, i det här fallet Twilight Sparkle och hennes fem vänner. Andra ponnyer dyker upp i bakgrunden eller tillfälligt i något avsnitt, men fokus ligger för det mesta på de sex vännernas relationer till varandra. Hasbro verkar vara okej med detta upplägg, och leksaksponnyerna verkar fortfarande sälja bra, kanske till och med bättre nu när en massa vuxna nördar med pengar att slösa blivit intresserade av dem. Kanske kommer Hasbro till och med att göra leksaker av de många fan-favoriter och internetmemer som dykt upp från programmet, att sälja enbart till de vuxna fansen. Personligen äger jag ingen leksaksponny, men det vore att ljuga om jag sa att jag inte känt mig en liten aning lockad att kanske köpa exempelvis en Rainbow Dash…

Den gemensamma nämnaren för Transformers Animated och My Little Pony: Friendship is Magic är att de båda tagit sina grundkoncept (robotar som förvandlas till bilar, färgglada ponnyer) och noga tänkt igenom hur de på bästa sätt kan uppdateras och förbättras, i stället bara fortsätta köra på i samma spår rent slentrianmässigt. När vi 80-talister i vuxen ålder tittar tillbaka på de tecknade leksaksreklamprogrammen vi såg när vi var små är det ofta en traumatisk process där nostalgiglasögonen rycks bort och vi skäms innerligt över hur dumma vi var som någonsin tyckte att det var något bra. Men de barn som växer upp på 2000-talet kommer kanske inte att få genomlida samma process, utan i stället fortsätta tycka om och uppskatta programmen i vuxen ålder, och kanske visa dem för sina egna barn också. Och Hasbro gnuggar sina händer och fortsätter sälja sina leksaker…

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *