Veckans nördfavorit – Kirk, Spock och McCoy

Jajemen, nu drar vi till med så många som tre nördfavoriter samtidigt! Jag är fullt medveten om att James Tiberius Kirk, Spock och Leonard H. ”Bones” McCoy alla är intressanta figurer som förtjänar att vara sina egna nördfavoriter var för sig, och vem vet, kanske kommer någon av oss att skriva om dem på det viset i framtiden? Men det är också viktigt att minnas hur de tre var tillsammans.

Kirk (spelad av William Shatner), Spock (spelad av Leonard Nimoy) och McCoy (spelad av DeForest Kelley) var de tre viktigaste karaktärerna i den ursprungliga Star Trek-TV-serien från 60-talet. Visst, andra medlemmar av USS Enterprises besättning, exempelvis Sulu, Uhura, Chekov eller Scotty var alla minnesvärda och hamnade då och då i strålkastarljuset, men det var Kirk, Spock och McCoy som allt som oftast var huvudpersonerna. Ett tecken på detta är det att enbart deras skådespelare som nämns i inledningstexterna till varje avsnitt (i första säsongen nämns dock bara Shatner och Nimoy på detta vis). Det var först i långfilmerna som de andra karaktärerna fick lite mer uppmärksamhet.

De tre hade helt olika personligheter som komplimenterade varandra utmärkt. Vetenskaps-officeren Spock var logisk, intelligent och känslolös (allt som oftast). Skeppsläkaren McCoy var impulsiv, känslosam och hade lätt till både ilska och skratt (allt som oftast). Och kapten Kirk var någonstans däremellan, tankfull och logisk när det behövdes, men lika mycket känslosam och passionerad när det behövdes (allt som… ja, ni fattar). För att använda Freudianska termer så var Spock super-ego, McCoy id och Kirk ego. Om en av dem försökte ta sig an ett problem på egen hand slutade det ofta olyckligt, men tillsammans var de så gott som ostoppbara. Spock kunde lista ut kluriga matematiska frågor och komma med vetenskapliga förklaringar och idéer, McCoy såg till att man kom ihåg sina känslor och empati, och Kirk använde sig av dessa båda kunskaper för att fatta det rätta beslutet.

Då de tre var TV-seriens huvudpersoner ledde det till att det allt som oftast var de som teleporterades ner till planeter och dylikt och begav sig ut på farliga uppdrag, vilket kan tyckas lite märkligt. Varför utsattes ständigt USS Enterprises tre viktigaste officerer för fara, borde de inte hålla sig på skeppet och beordra andra besättningsmedlemmar att göra det farliga arbetet? Som tur var hade de allt som oftast med sig någon säkerhetsofficer i röd uniform som kunde ta smällarna när de låg risigt till. I senare Star Trek-TV-serier gjordes det en del försök att minska på detta ständiga risktagande, exempelvis så var andreofficeren Riker ofta en smula irriterad och oroad när Picard envisades med att bege sig ut på farliga uppdrag i Star Trek: The Next Generation.

På tal om senare TV-serier så är det ingen av dem som använt sig av en lika sammansvetsad trio som originalserien, för det mesta tar senare kaptenen råd av alla möjliga besättningsmedlemmar. Detta är kanske något mer trovärdigt, men det innebär att det är svårare att få till samma roliga avslutningar på avsnitten som när Spock och McCoy fäller sarkasmer och förolämpningar mot varandra medan Kirk sitter och flinar åt dem. Trots dessa gräl är och förblir originaltrion troligen det allra bästa sällskapet man kan ha när man modigt reser dit ingen människa rest förut.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. juni 19, 2014

    […] beror på att originalavsnitten av Star Trek allt som oftast har fokus på de tre vita männen Kirk, Spock och McCoy (okej, det kan väl argumenteras lite huruvida Spock kanske också är ”etnisk”, men han spelas […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *