Warhammer 40,000-arméer: Dark Eldar

Warhammer 40,000-universumet är en mörk plats med många ondskefulla varelser, men beroende på hur man ser på det är kanske inte några av de mer skräckinjagande arméerna ändå direkt ondskefulla, åtminstone inte i jämförelse med andra. Tyranids är ju bara djur som följer instinkten att sluka allt i sin väg, orker krigar främst för att de tycker det är roligt, och även om Imperiet är en fascistisk, religiöst fanatisk och främlingsfientlig nekrokrati så är åtminstone de flesta av dess soldater övertygade om att de slåss för en god sak, för mänsklighetens överlevnad. I modern tid har Games Workshop till och med ibland gett små antydningar till att Chaos-gudarna skulle kunna representera positiva koncept (även om det är svårt att känna sympati för en blodtörstig Chaos Space Marine). Armén känd som Dark Eldar (eller ibland ”Drukhari”) är dock svår att se som något annat än genuint ondskefull. Faktum är att de kanske är den allra mest ondskefulla av alla Warhammer 40,000-arméer.

Som namnet antyder är Dark Eldar besläktade med de andra rymdalverna kända som eldar (det är ju ganska vanligt i fantasy att godhjärtade alver har en ond motsvarighet). Deras ursprung är sammanlänkad med den eldar-historia jag beskrev i ett tidigare inlägg, där eldar hade ett stort imperium som kollapsade när de började ägna sig åt mer och mer dekadenta nöjen, till den grad att det ledde till att Chaos-guden Slaanesh föddes och började sluka eldars själar. När denna katastrof inträffade befann sig dock en del eldar i en mystisk alternativ dimension, känd som The Webway, bestående av massor med tunnlar som de kan använda för att snabbt transportera sig från en punkt av galaxen till en annan. I denna dimension hade eldar byggt en stad kallad Commorragh, och de som befann sig i den verkade vara förskonade från Slaaneshs slukande av själar. Därför fortsatte de med sina dekadenta nöjen, som blev alltmer brutala och obehagliga, ända tills de insåg att Slaanesh ändå verkade ha fått ett visst inflytande över dem. Chaos-guden höll på att sluka även deras själar, men det gick mycket långsammare, så att de långsamt tynade bort och dog. Som tur(?) var upptäckte de dock att de kunde motverka denna process genom att tortera andra varelser och ”dricka” deras själar, vilket på något sätt verkar tillfredsställa Slaaneshs törst. Dessa själsdrickande eldar är de som numera kallas Dark Eldar, och de anser själva att det är de som hållit fast vid det ursprungliga eldar-imperiets traditioner, till skillnad från sina mesiga kusiner som ägnar sig åt självdisciplin och annat tråkigt.

De mörka rymdalverna är rent fysiskt ganska lika de andra rymdalverna, med spetsiga öron och smala kroppar, om än med något blekare hud, och med aningen mer fysisk styrka, eftersom deras många våldsamma nöjen är fysiskt ansträngande. En viktig skillnad är att de inte har några som helst psyker-förmågor, då det skulle riskera att dra till sig uppmärksamhet från Slaanesh. Deras drickande av själar innebär inte bara att de klarar sig undan Chaos-gudens förbannelse, det gör också att de inte åldras, så att de i princip är odödliga (såvida de inte blir dödade på våldsam väg, naturligtvis). En del nu levande Dark Eldar har alltså varit med ”från början”, för flera tusen år sedan, även om det också då och då föds nya. På sätt och vis kan de sägas vara en sorts vampyrer (blek hud, odödliga, dricker andras livskraft). Det mest obehagliga med Dark Eldar är att de inte får sin kraft bara från att suga i sig andras själar, de måste tortera sina offer för att få någon nytta av drickandet. De är varelser som bara kan överleva genom att orsaka andra varelser smärta, och de är inte det minsta ångerfulla eller återhållsamma, utan ser sina fruktansvärda göromål som ett njutningsfullt nöje.

Dark Eldar drar inte ut i krig för att erövra territorium eller dylikt, utan ägnar sig främst åt räder för att ta slavar med sig hem till Commorragh (faktum är att i vissa utgåvor av Warhammer 40,000 har de specialregler som ger dem bonuspoäng för att fånga motståndare istället för att döda dem). Många icke-eldar känner inte till Dark Eldars mörka ursprung, utan ser dem främst som obehagliga eldar-pirater som dyker upp och ställer till med bråk då och då (ibland har mindre nogräknade individer hyrt dem som legosoldater, men detta brukar ofta inte sluta lyckligt).

Commorragh är föga förvånande inte någon trevlig plats. Här finns gott om mörka torn, tortyrkammare, och även ett flertal arenor där gladiatorspel av olika slag hålls, till befolkningens stora nöje. De Dark Eldar som bord i staden är organiserade i kabaler, som var och en styrs av en Archon (detta är naturligtvis en utmärkt ursäkt för Warhammer 40,000-spelare att måla sina Dark Eldar-miniatyrer i en viss färg, för att de tillhör en viss kabal). En Archon måste vara synnerligen slug och kunnig i strid, eftersom det ständigt finns motståndare som vill ta hens plats genom lönnmord. Archons har ett antal Dracons under sig, som kan sägas vara officerare som styr över olika delar av kabalen. I Commorragh finns även Haemonculus, som kan sägas vara vetenskapsmän med fokus på tortyr och på att skapa diverse obehagliga varelser genom biologiska experiment.

Dark Eldar-arméer liknar andra eldar-arméer i det att de består av enheter som är specialiserade för specifika roller, ofta inte är väldigt stöttåliga, men kan röra sig mycket snabbt över slagfältet. Deras vapen är lika obehagliga som dem själva, och består av skjutvapen som skjuter massor med små vassa (och ofta giftiga) kristaller, tyngre vapen som skjuter strålar av mörk materia, och diverse smärtsamma närstridsvapen. Likt andra eldar har de också flera olika typer av svävande fordon, från ensitsiga jetbikes till större trupptransporter kallade Raiders. Det finns till och med de som rider på en sorts flygande surfbrädor, kända som Hellions.

De vanliga fotsoldaterna i en kabal är skvadroner av Warriors, som är utrustade med ovan nämnda vapen, med en ledare kallad en Sybarite. Det finns också flygande krigare med vingar, kallade Scourges, och Mandrakes, som har förmågan att göra sig så gott som osynliga och därmed smyga sig på sina motståndare. Beastmasters leder flockar av diverse förslavade varelser i strid. Kabaler använder sig också av diverse andra krigare som inte är en del av en specifik kabal utan säljer sina tjänster till högstbjudande, såsom elitkrigarna kallade Incubus (populära som livvakter för Archons) och gladiatorer kända som Wyches, som är minst lika dödliga på slagfältet som i arenorna (och som tenderar att vara ganska lättklädda). Utöver Incubus använder sig Archons också ofta av andra livvakter i form av varelser andra än eldar, till exempel Medusae, Sslyths och Ur-Ghuls. De har också nytta av Haemonculus läskiga experiment, som kan producera varelser som Grotesques, Wracks, och stora Pain Engines, maskiner som får sin energi från att tortera och döda motståndare.

Dark Eldar är en jämförelsevis ny Warhammer 40,000-armé, som introducerades i den tredje utgåvan av spelet, men den passar definitivt in i dess mörka universum. ”Elaka alver” är förvisso inte något särskilt originellt koncept i sig, men rymdvarianten har ändå en intressant bakgrund som väver in dem på ett bra sätt i universumets övergripande historia, och många intressanta och läskiga enheter som alla på något sätt är associerade till smärta och mörker (även om jag kan tycka att det ibland blir lite tröttsamt med Games Workshops försök att hitta på nya sätt att visa hur jätteonda de är). Tanken är att det inte ska finnas någon armé i Warhammer 40,000 som kan sägas vara ”den goda”, men ingen annan armé känns riktigt så ondskefull som Dark Eldar.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Jönsson skriver:

    Jag kan se vissa likheter med Dark Elves, som jag antar är deras motsvarighet i Fantasy Battles. Främst de lättklädda häxorna. De var alltid mina favoriter.

    • Fredde skriver:

      Dark Eldar är åtminstone en aning mer jämställda, då de har några någorlunda lättklädda herrar också.

      Jag är dock också ett fan av häxalverna, speciellt i deras tidigare inkarnationer, då de hade frisyrer som bara kunde ha varit sprungna ur 80-talet.

  2. Jönsson skriver:

    Häxan uppe i vänstra hörnet hade jag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *