X-COM-historia: X-COM: Apocalypse

Ett ganska intetsägande omslag, tycker jag.X-COM: Apocalypse kan sägas vara den ”riktiga” uppföljaren till UFO: Enemy Unknown, då det till skillnad från Terror from the Deep inte bara är samma spel med ändrad grafik, även om grundkonceptet fortfarande är detsamma: Skjut ner UFO, slåss strategiskt med utomjordingarna på marken, och forska på deras teknik för att förgöra dem en gång för alla. Apocalypse kommer dock med en hel del nyheter till detta koncept, och kan på det stora hela sägas vara väldigt ambitiöst. Alla spelets nya idéer är dock inte helt lyckat genomförda, vilket lär beror på problem under utvecklingen. Även fast Terror from the Deep var avsett att ge utvecklarna lite mer tid att skapa den riktiga uppföljaren verkar ändå inte tiden ha räckt till fullständigt.

Mega Primus ser faktiskt till stora delar ganska trevlig ut.Liksom i Terror From the Deep är miljön för kampen mot utomjordingarna annorlunda i Apocalypse jämfört med Enemy Unknown. Förändringen är dock inte riktigt lika stor, det handlar egentligen snarare om en förändring i skala än om omgivningarna. Det förekom ju strider i städer i Enemy Unknown, saken är den att hela Apocalypse utspelar sig i en enda stor stad. Det visar sig nämligen att när utomjordingarnas huvudbas i Terror from the Deep förstördes orsakade det en enorm miljökatastrof som allvarligt skadade hela Jordens biosfär, och mänskligheten blev därför tvungen att bo i stora inneslutna städer. Spelet utspelar sig i en av dessa städer, kallad Mega-Primus (lustigt nog byggd på ruinerna av Toronto i Kanada, av alla ställen), där livet går sin gilla cyberpunkdystopiska gång ända till mystiska portaler till en annan dimension öppnar sig, och nya utomjordingar invaderar. Dags för X-COM att ännu en gång återuppstå, alltså!

En av många byggnader som X-COM måste genomsöka.Stadsmiljöer förekom som sagt i tidigare spel i serien, men då hela Apocalypse utspelar sig i en stad ges här i stället variation i miljöerna genom olika typer av stadsmiljöer. X-COM kan kämpa mot utomjordingar i slumområden, i lyxiga villor, på hotell, i skolor, polisstationer och diverse andra byggnader. Mot slutet av spelet måste man naturligtvis också resa genom dimensionsportalerna till utomjordingarnas dimension och slåss mot dem där, i en serie uppdrag där man invaderar deras organiska byggnader och förstör dem en efter en.

En typisk utomjording i X-COM: Apocalypse.Miljöerna är alltså tillräckligt annorlunda för att göra spelet distinkt från sina föregångare, och det är också grafiken för att framställa dessa miljöer, men tyvärr inte på ett bra sätt. Jag skulle till och med våga mig på att säga att grafiken är fulare än i både Enemy Unknown och Terror from the Deep, trots att Apocalypse är ett nyare spel. Det är just dock det nya som är problemet, då spelskaparna bestämde sig för att inte skapa grafiken från handritade pixlar, utan i stället utgår från 3D-modeller som görs om till tvådimensionell isometrisk grafik. Perspektivet är alltså fortfarande detsamma, men den förrenderade grafiken är betydligt mindre detaljerad och suddig jämfört med de skarpa pixlarna i föregångarna. Till detta kan läggas att designen, speciellt av utomjordingarna, är betydligt mindre intressant i Apocalypse. Utomjordingarna är alla organiska slemgubbar som främst skiljer sig åt med sina grälla färger, och de ser ofta ganska löjliga ut med sina spinkiga eller övertjocka armar och ben, sina utstående ögon och de tidigare nämnda färgerna. De känns nästan bara några få steg från att vara muppar, och är väldigt svåra att ta på allvar. Detta är ett anmärkningsvärt steg nedåt från Terror from the Deep med sina mardrömslika Lovecraft-inspirerade odjur.

Färgglada utomjordingar i färgglada byggnader.Annan design i spelet är också ganska udda och olik föregångarna. Det verkar som att spelskaparna ville försöka ge framtidsstaden ett utseende i stil med 50-talsfuturism, med blankpolerade och ljusa miljöer och föremål, flygande bilar och lustiga hembiträdesrobotar, men samtidigt känns det som att de inte genomfört denna stil full ut, vilket ger spelets estetik en viss luddighet. De ofta (men inte alltid) färgglada miljöerna, tillsammans med utomjordingarnas utseende, gör att Apocalypse sällan har samma läskiga stämning som föregångarna, trots att spelmekanismerna fungerar på samma sätt.

Strid i realtid.Den största nyheten i Apocalypse när det gäller de taktiska striderna är att du inför varje uppdrag får välja mellan två spelsätt: det traditionella turordningsbaserade, som fungerar på samma sätt som i föregående spel, och ett nytt realtidssystem. Jag måste här göra ett pinsamt erkännande: Jag spelade aldrig några realtidsstrider, då jag kände mig tryggare med det lugna tänkandet som turordningsbaserade strider ger. Kanske lite dumt om jag tänker analysera X-COM-spelens historia, då realtidsstriderna som sagt är en viktig nyhet i spelserien. Vad jag har läst är hur som helst att de två systemen ger spelet olika dynamik, då vissa saker är svårare att göra i turordningsbaserade strider, och vice versa. På ett mer övergripande plan kan dock realtidsstriderna ses som ett första tecken på att spelskaparna börjat ifrågasätta om det verkligen är turordningsbaserade strider som gör X-COM till X-COM, eller om det är möjligt att prova andra spelmekanismer, något som skulle komma att märkas till mycket större grad i senare X-COM-spel.

Det finns som vanligt massor med prylar att utrusta dina soldater med.Mindre omvälvande än ovanstående nyhet är lite ny utrustning för dina soldater, som främst hjälper till att försvara dem. Utöver rustningar kan du nu också från utomjordingarnas teknologi forska fram ”personal shields”, som har en energiladdning som går nedåt när bäraren blir träffad, och ”cloaking field” som gör dina soldater betydligt svårare att träffa. De kan även bära runt på en ”personal teleporter”, vilket ger en hel del nya taktiska möjligheter, även fast jag inte heller provade dessa då jag klarade mig ganska bra med gamla taktiker och väldigt stryktåliga soldater. Kanske blir de viktigare att använda på de högre svårihetsgraderna. Själva rustningarna har också utvecklats något sedan förra spelet, de består nu av ett antal olika delar, alltså en rustning för armarna, en för benen, en för huvudet, och så vidare. Detta gör att du faktiskt kan kombinera olika rustningstyper, vilket är användbart då vissa är lättare att bära, medans andra är tyngre men mer stryktåliga. Och om man sätter på torsodelen av en ”flying armor” på en soldat kan resten av rustningen vara av en helt annan sort, och soldaten kan ändå flyga. Soldaterna själva är också en smula annorlunda, då det nu finns tre olika sorter att välja på; vanliga människor, biffiga robotar, och kanske mest intressant, klena men mentalt kapabla ”hybrider”, resultatet av när sectoid-utomjordingarna från Enemy Unknown parade sig med människor.

En liten pistol som låter som en häftapparat.Bland vapnen finns det ett som står ut från de övriga, mest för att det är på gränsen till orättvist effektivt mot utomjordingarna. Det är en liten oansenlig pistol, ”toxigun”, som skjuter små nålar innehållande ett gift speciellt anpassat för att vara väldigt skadligt mot utomjordingar. Detta gör att de också är så gott som ofarliga om du skulle råka träffa någon av dina egna eller någon civil, och då det är en liten pistol är de lätta att bära med sig tillsammans med gott om ammunition. Och inte nog med det, de går också rakt igenom utomjordingarnas eventuella sköldar, så de har i princip inget försvar mot dem, och inget motsvarande vapen att använda mot dig. Allt detta gör att det nästan känns som fusk att använda dem, speciellt då du kan forska fram ännu mer effektiva gifter när du forskat på utomjordingarnas biologi.

Popper: Ser fånig ut, men är inte rolig att stöta på.På tal om utomjordingarna finns det bland dessa ett flertal intressanta nya varianter, deras egenskaper kompenserar något för deras ovan beskrivna fåniga utseenden. Det finns två sorter som är delar av utomjordingarnas livscykel, i form av ägg och puppa, som inte kan röra sig och som inte anfaller alls om ingen fiende går för nära dem, vilket gör det ganska lätt att fånga dem levande. Farligare är då exempelvis ”multiworms”, stora biffiga ormar som när de dör släpper ifrån sig massor med små snabba och aggressiva ormar. Det finns dock två utomjordingssorter som är ännu farligare, på olika sätt. En är ”brainsucker”, en liten varelse som hoppar upp på dina soldaters huvuden, och om deras attack lyckas går soldaten över på utomjordingarnas sida, utan möjlighet att rädda dem. När en tungt utrustad och benpansrad soldat plötsligt byter sida kan det leda till många slitna hårstrån. Den andra stora faran är ”poppers”, som är vandrande (eller snarare springande) bomber. När en sådan kommer rusande under fiendens runda får man ofta hjärtat i halsgropen, för om de kommer nära dina soldater detonerar den med en rejäl explosion som kan ta kål på det mesta. Och en sådan är det meningen att du ska fånga levande! Annars är det intressant att notera att det bara är två utomjordingssorter som bär runt på någon typ av utrustning, alla andra har sina vapen ”inbyggda”, vilket innebär att det över lag finns färre utomjordiska vapen att forska fram för dina soldater att använda. Men vad gör det när de har giftpistoler?

En av strukturerna i utomjordingarnas dimension som måste förstöras.Intressant är även slutet av spelet, då man börjar ta sig an utomjordingarnas byggnader. Här finns lite variation från de vanliga ”döda alla fiender på kartan”-uppdragen som varit huvuddelen av de tidigare X-COM-spelen, då du i stället måste förstöra olika strukturer i utomjordingarnas byggnader för att dessa ska kollapsa. Om du trots det vill försöka döda alla utomjordingar också kan du finna det extra svårt då de i sina byggnader har speciella mackapärer som teleporterar in förstärkningar i tid och otid. Det är i alla fall skönt att för en gångs skulle inte behöva hamna i situationen då det finns en utomjording kvar på kartan, gömd i någon avlägsen vrå, som måste dödas för att du ska vinna. En av de största utmaningarna med de sista uppdragen var annars att det då började dyka upp en del buggar i spelet, så att det ibland frös sig. Att råka ut för sådant när man närmar sig ett långt spels slut är aldrig roligt, men som tur var lyckades jag ta mig förbi dem och fick se slutet.

Nedskjutning av UFO över Mega Primus.Jag har nämnt att jag hoppade över realtidsstriderna när det gällde soldaternas kamp mot utomjordingarna, men jag kunde inte helt undvika detta spelsätt då striderna mellan UFO och X-COMs flygmaskiner i staden fungerar på detta sätt. Luftstriderna i Apocalypse har gjorts betydligt mer involverande än i föregångarna, du måste nu kommendera dina fordon när grupperingar av utomjordiska farkoster svävar in från dimensionsportalerna, och kan inte bara luta dig tillbaka och titta på när skjutandet börjar. Likt i striderna på marken måste du i luftstriderna nu också se till att undvika skador bland civila och på stadens byggnader, det uppskattas aldrig när en missil råkar missa sitt mål och i stället kollapsar en skyskrapa. Dessa strider tycker jag på det stora hela fungerar hyfsat, även om de för det mesta bara går ut på att skicka massor med flygande fordon att peppra på ensamma flygande tefat. Då spelet utspelar sig i en stad finns även möjligheten att använda sig av markbundna fordon i form av bilar och tanks, men dessa är egentligen aldrig lika effektiva som de flygande fordonen. Jag klarade mig bra med flygande bilar och tungt utrustade flygplan.

Ett labb för den ena av de två vetenskaperna i spelet.När det gäller den mer övergripande spelmekanismen, det man håller på med när man inte slåss mot utomjordingarna, finns även här en antal intressanta nyheter. En av de bästa är att det finns saker som du var tvungen att forska fram i de tidigare spelen, men som du i Apocalypse har redan från början (vilket gör att det inte behövs någon bortförklaring till varför du börjar om från ruta ett, i stil med den som fanns i Terror from the Deep). Du kan till exempel inhandla en typ av rustning i spelets början, och det tar inte lång tid innan en till finns att köpa. Samma sak gäller för de mycket praktiska bedövningsgranaterna, så att du inte i spelets början ständigt måste ge dig in i närstrid med utomjordingarna för att kunna fånga dem levande. Forskningsdelen av spelet har också utvecklats något, så att den nu är uppdelad i två olika vetenskaper som behöver olika typer av laboratorium och olika typer av forskare. Vikten av de båda verkar dock inte vara helt balanserad, mot slutet av spelet är det för det mesta bara en av dem du behöver använda dig av.

Senaten är en byggnad som du definitivt inte vill att utomjordingarna infiltrerar.Den stora nyheten i spelets övergripande system är dock introduktionen av ett flertal olika organisationer som befolkar staden, inklusive olika företag, olika kriminella gäng, polisen och stadens regering som består av två olika partier. Många (men inte alla) av organisationerna tillhandahåller viktiga tjänster till X-COM, till exempel vapentillverkare, intresseorganisationer för de olika soldattyperna, transportföretag, polisen som kan hjälpa till med att skjuta ner UFO, och naturligtvis regeringen som är de som faktiskt finansierar X-COM. Det gäller alltså att hålla sig väl med dessa organisationer, främst genom att undvika att deras byggnader och fordon blir skadade. Ännu viktigare är dock att se till att utomjordingarna inte infiltrerar organisationerna, om man ser ett UFO sväva ovanför en byggnad tillhörande en viss organisation är det bäst att man försöker skjuta ner det innan det hinner skicka in agenter i byggnaden, för då kan utomjordingarna sprida sig från byggnad till byggnad, och du måste skicka dina soldater på många uppdrag för att rensa upp och se till att byggnadernas ägare fortsätter vara lojala mot dig.

Sirius kommer vara din fiende oavsett vad du gör.Intressant nog var spelutvecklarnas avsikt att göra systemet med organisationer ännu mer komplext, så att organisationerna hade olika inställningar till varandra. Om du hjälpte en organisation kunde en annan bli mer negativ mot dig, och organisationerna skulle till och med utkämpa strider sinsemellan, utan X-COMs ingripande. Allt detta saknas dock i det färdiga spelet, för det mesta räcker det att betala en fientligt inställd organisation en stor summa pengar för att de ska bli glada igen, några mer involverade lojalitetssytem finns inte. Det går dock även för X-COM att göra räder mot organisationernas byggnader i staden, även om det inte finns utomjordingar där, och helt enkelt sno åt sig organisationens utrustning och värdesaker om man känner att man har för lite resurser själv. Naturligtvis blir inte organisationen glad över dylika tilltag, men ju längre man kommer i spelet, desto mer överlägsen blir X-COMs teknologi alla de andra organisationernas, så det är fullt möjligt att mot slutet av spelet bränna alla broar och leva helt själv på egentillverkade prylar och plundrade saker från utomjordingar och andra organisationer, medan man flyger runt och ödelägger hela jäkla staden bara för att man känner för det. Så elak var dock aldrig jag, jag gjorde till och med aldrig någon räd ens mot den konstant fientligt inställda Sirius-kyrkan, en kult som tillber utomjordingarna. Men det är intressant att möjligheten finns.

X-COMs tuffaste fordon.Sammantaget finns det alltså många stora och små intressanta nyheter i X-COM: Apocalypse som gör det till en ”riktig” uppföljare till UFO: Enemy Unknown. Jag tycker dock ändå inte att det lyckas överträffa originalet trots sina ambitioner, då vissa av nyheterna (organisationssytemet, striderna mot UFO, den nya grafikstilen) inte känns helt lyckat implementerade. Men även om det inte kan sägas vara en ”klassiker” av samma sort som föregångaren så är det ju ändå ett X-COM-spel, ofta underhållande och ibland spännande trots sina tillkortakommanden. Har man spelat föregångarna känner man igen sig, samtidigt som nyheterna gör att det inte känns som samma spel en gång till. Inga av dessa nyheter är dock så omvälvande som det som kom i nästa spel i serien.

Nästa gång: X-COM goes Family Guy!

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *