Bloggen Relaunched, som tyvärr inte verkar uppdateras längre, hette ursprungligen ”DC Fifty-Too”, och var då ett projekt startat av tecknaren och författaren Jon Morris (som bland annat driver den mycket underhållande seriebloggen ”Gone & Forgotten”). Det inspirerades av ett av DC Comics många försök att starta om sitt serieuniversum, kallat ”The New 52”, vilket innefattade att samtliga gamla serietidningar lades ner och 52 nya tidningar började publiceras, med nya versioner av diverse DC-karaktärer. Morris projekt gick ut på att han gav ett antal mer eller mindre kända tecknare premissen att de fick välja vilken DC-serie de ville, och rita omslag med nya uppdaterade versioner av dem, gärna också med korta texter där de berättade hur de ville uppdatera serierna och karaktärerna om de fått möjlighet till det. En sorts skämtsam reflektion av DCs mer seriösa projekt, med andra ord. Bloggen blev så pass populär att Morris bestämde sig för att utöka den till att även inkludera serier från Marvel Comics (under den kanske inte lika slagkraftiga titeln ”Marvel Universe Too: What If”), och senare även ett projekt specifikt riktat mot Watchmen (återigen som en parodi på DCs ”Before Watchmen”-projekt) kallat ”Watchmen-Too”. Till slut valde Morris och hans medarbetare att samla dessa projekt under en ny titel, ”Relaunched”, och istället för att anlita specifika tecknare öppnades det upp så att vem som helst kan skicka in sina förslag på vilken serie de vill uppdatera på något finurligt sätt. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: Relaunched”
Star Wars-spelens kanon-karaktärer
Frågan om representation av olika kön, etniciteter, utseenden, sexualitet, etc., är ett ämne som diskuteras och debatteras mer och mer när det gäller elektroniska spel (för att inte tala om populärkultur i stort). Det finns givetvis många sätt att diskutera detta på, men en något grov förenkling kan sägas vara att många personer är trötta på att huvudpersonen i spel (speciellt ”filmiska” storbudgetspel), alltså den karaktär som man mer eller mindre ska iklä sig rollen som, allt som oftast är en vit, gärna brunhårig, man (ja, inklusive Mario!). Med tanke på att spel även spelas av andra människor än vita män är det inte svårt att tycka att det vore vettigt med ett mer mångsidigt urval av spelkaraktärer. Med det inte sagt att bara för att spel har en icke-vit, icke-manlig huvudperson så är allt frid och fröjd, det finns många sätt att diskutera exempelvis hur en sådan huvudperson framställs (speciellt om spelskaparna själva främst är vita män). Men jag tänker inte gräva ner mig så mycket i det, utan i detta blogginlägg fokusera på den ytliga aspekten: Spelarkaraktärernas utseenden och kön. Fortsätt läsa ”Star Wars-spelens kanon-karaktärer”
Necronomicon i Sverige – En recension
En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Juligens ursprung
I ett inlägg här på bloggen som jag skrev för många jular sedan tog jag bland annat upp den famösa och uttjatade sången Juligen av Just D. Jag lovar även denna gång att inte nämna det ironiska i att en sång om julplågor själv lyckats bli en julplåga (okej, fast nu gjorde jag det). Istället tänkte jag fokusera på en av de andra julsånger som samplas i Juligen, specifikt den varifrån Just D har tagit en kvinnlig röst sjungandes ”nu är det jul igen”. Rösten tillhör nämligen ingen mindre än Alice Babs, och det är inte bara någon enkel inspelning av den gamla låten om att julen varar än till påska. Låten i fråga heter The Big Juleblues, och är en humoristisk jazzig genomgång av ett antal gamla julsånger, inte bara med Babs, utan även med Povel Ramel och den fantastiska djupa rösten tillhörande Martin Ljung:
Det finns mycket att roas åt i denna låt, inklusive när den skojar om att lyssnaren måste vända sida på skivan för att fortsätta lyssna på den, ett skämt som kanske inte är lika begripligt när man hör den i digital form. På sätt och vis kan den och Juligen sägas tillhöra samma genre, humoristiska jullåtar som lättsamt skojar med gamla traditioner. The Big Juleblues har dock den fördelen att den inte blivit spelad till överdrift år efter år, så varför inte ta och byta ut Juligen mot den på spellistan när det är dags för glöggmingel denna december? Alstret från Just D kommer ju säkerligen inte undgå någon ändå.
Publicerat av Fredde 
Framtidens Ernie
Den amerikanska dagstidningsserien Ernie (som sedermera bytte namn i hemlandet till ”Piranha Club”), ritad av Bud Grace, är ett exempel på en serie som även lyckats bli väldigt populär i andra länder, kanske till och med mer populär än i hemlandet. I Sverige och Norge gick den i många dagstidningar, och fick 1996 en egen serietidning som gick ända fram till 2015. En intressant sak med serietidningen är att den inte enbart återtryckte dagstidningsstripparna. Bud Grace ritade då och då också ett antal längre ”specialserier” specifikt för tidningen, serier där han ofta tog ut svängarna och gjorde saker som han inte skulle komma undan med i amerikanska dagstidningar. Med tanke på tidningens popularitet tror jag inte det är särskilt svårt att hitta exemplar av dess nummer ännu idag, och specialserierna är säkerligen välkända bland svenska serienördar. Det finns dock en specialserie som jag misstänker inte är lika känd bland Ernie-fantaster, av den anledningen att den publicerades i en helt annan tidning. Fortsätt läsa ”Framtidens Ernie”
Dragon Quest X: Den omöjliga översättningen som blev möjlig
Trogna Markera Som Oläst-läsare kanske minns att jag för några år sedan gick igenom en del trubbel för att kunna spela vad som då var det senaste spelet i den anrika japanska Dragon Quest-serien, Dragon Quest IX. En annan sak som trogna läsare kanske vet är att jag är något av en komplettist, jag vill om möjligt spela alla spel i en spelserie i utgivningsordningen, utan att hoppa över något. Därför var det tämligen logiskt att jag ville spela Dragon Quest X när det kom ut, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Detta spel (som ursprungligen gavs ut 2012) har i skrivande stund nämligen bara getts ut i hemlandet Japan (bortsett från en mindre utgivning i Kina), det finns ingen officiell översättning av spelet till engelska. Fortsätt läsa ”Dragon Quest X: Den omöjliga översättningen som blev möjlig”
Räddningsförsök av en Rymdresa
Den fantastiska boken ”Svensk videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal” ägnar några sidor åt det intressanta faktum att det finns tre olika, fullständigt orelaterade datorspel som alla har titeln ”Rymdresa”. Det första var ett enkelt, men ändå ganska fantasifullt och underhållande actionspel från 80-talet till hemdatorn ABC 80, och det senaste (med titeln RymdResa, notera stavningen) från 2015 har även det en del action, även om det är mer avslappnat och storslaget på det där typiska moderna indie-viset. Däremellan gavs det dock ut ett Rymdresa som skiljer sig ganska markant från de andra, och som jag anser är väldigt intressant ur ett spelhistoriskt perspektiv, kanske främst på grund av vem som utvecklade det. ”Rymdresa” från 1991 programmerades nämligen av ingen mindre än Kerstin Ekman, en välkänd och kritikerrosad svensk författare med en lång karriär som bland annat innefattar en tid som ledamot i Svenska Akademien (hon slutade dock med det under den så kallade Salman Rushdie-affären 1989). Ekman är främst känd för sina böcker, men redan på 80-talet blev hon också intresserad av datorprogrammering. En av hennes mest anmärkningsvärda elektroniska skapelser är ”Hotagens minne”, en databas över olika berättelser och hågkomster från en socken i Jämtland, ursprungligen enbart tillgänglig på datorer i ortens turistbyrå, men senare upplagd på internet. Rymdresa är dock den enda av hennes skapelser som kan klassas som ett spel, och hon är därmed så vitt jag vet den enda Akademiledamoten som har skapat ett datorspel (även om Peter Englund kanske en gång designade ett brädspel). Fortsätt läsa ”Räddningsförsök av en Rymdresa”
Freddes länkar: The Swedish Games
Idag tänker jag länka till något jag själv har gjort. Jag har länge skrivit inlägg på den här bloggen tillsammans med mina kära medskribenter, men nu har jag också startat min egna blogg, med ett något mer specifikt fokus: The Swedish Games, en engelskspråkig sida om elektroniska spel skapade i Sverige, eller som på något sätt kan associeras till Sverige. Det var efter att jag skrivit det engelskspråkiga inlägget om Kosmopolska här på Markera Som Oläst som jag började fundera över att det finns fler svenska spel som förtjänar att uppmärksammas bortom vårt avlånga lands gränser, men som inte gjort det på grund av den uppenbara språkbarriären. Som jag skriver i min nya bloggs första inlägg känner jag också att jag på detta vis kan bidra till rörelsen att försöka bredda synen på spel och spelhistoria, och diskussionen kring dem, bortom det vanliga fokuset på de stora spelländerna USA och Japan. På ett mer personligt plan känns det också som en rolig utmaning att försöka förklara typiska svenska fenomen, sådant som vi tar för självklarheter, för människor från andra delar av världen. Och det blir ju oundvikligt om man ska diskutera spel från vårat land på någon djupare nivå. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: The Swedish Games”
Pingu-beskrivningarna: Värda att bevara?
Det händer inte lika ofta nu som förr, men då och då när jag surfar runt på internet kan jag hitta något märkligt, roligt och obskyrt som ingen, eller bara ett fåtal personer, verkar känna till. Något som inte blivit en populär mem eller delats av miljoner personer på sociala medier, vilket förvisso kan vara förståeligt med tanke på hur oerhört mycket material det finns på nätet, som ständigt tävlar om människors uppmärksamhet. Förr brukade jag oftast bara ta del av dessa obskyra märkligheter, skratta åt dem för stunden, eventuellt bokmärka dem och sedan gå vidare i surfandet. Men på senare tid har jag blivit mer intresserad av att försöka dokumentera och bevara udda internet-fenomen om jag tror att risken är stor att de kommer försvinna efter några år. Jag har själv erfarenhet av att dra mig till minnes någon rolig bild, videoklipp eller text jag tagit del av för några år sedan, men som jag nu inte längre kan hitta trots enträget sökande. Och jag får känslan av att sådant kan komma bli mer vanligt i framtiden, i och med hur stor del av internet-media som nuförtiden består av sociala medier och andra typer av webbplattformar, där texter och bilder när som helst kan försvinna av olika anledningar. Det är jämförelsevis svårare att hitta något gammalt roligt eller intressant man sett på Facebook, Discord eller till och med YouTube, än om det var på en gammaldags hemsida (speciellt eftersom det senare ofta går att hitta via den fantastiska tjänsten Internet Archive). Speciellt om det som sagt är något obskyrt, som inte uppmärksammats av internet i stort. Fortsätt läsa ”Pingu-beskrivningarna: Värda att bevara?”
Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta
För närvarande pågår i Helsingborg den stora stadsmässan H22, med många olika evenemang runt omkring i staden. Detta inkluderar köpcentrumet Väla, som håller på med arrangemanget ”Planeten Väla”, där man kan ta del av diverse rymd-baserade aktiviteter, inklusive ämnet för detta inlägg: En Star Wars-utställning, arrangerad av Helsingborgaren och Star Wars-samlaren Mattias Rendahl. Han har enligt utställningsinformationen ”den största samlingen i världen som kretsar kring Stjärnornas Krig i Sverige mellan 1977–1987”, vilket förvisso är en väldigt specifik inramning. Han har också skrivit två böcker inom ämnet, och har bland annat varit en återkommande gäst på Markera som Olästs gamla favoritmässa Scifiworld (av oss oftast kallad ”Sci-Fimässan”), även om jag inte kan minnas att han ställde ut sin samling där. Givetvis tyckte jag därför att det kunde vara värt att kolla in denna utställning, speciellt eftersom jag ändå hade andra inköpsärenden på Väla. Fortsätt läsa ”Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta”
Markera som oläst 