Som ett fan av Dennis Gustafssons seriefigur, den Hälsingborgska bekämparen av övernaturliga hemskheter i mellankrigstiden Viktor Kasparsson, är jag vid det här laget van vid att det kan dröja ett bra tag innan nya historier med honom dyker upp. Den senaste Kasparsson-relaterade serien kom 2021, och det senaste fysiska albumet innan det som kom i år var från 2019. Som vanligt är det dock inget jag vill klaga på, eftersom jag har full förståelse för att det kan ta tid att producera fysiska seriealbum, av många anledningar. Nu är som sagt det senaste albumet här i alla fall, med titeln Viktor Kasparssons Arkiv, en titel som ger en ganska tydlig indikation på dess innehåll. För likt ett av de tidigare albumen, Vinterbrand (och egentligen också likt det allra första albumet), så rör det sig denna gång i huvudsak om en samling av korta Kasparsson-historier som publicerats tidigare i olika tidningar eller på andra ställen. Fortsätt läsa ”Arkivgenomgång i konsulernas stad”
Markera som Oläst på Instagram
Det har säkerligen inte undgått många att Twitter för närvarande brottas med diverse tekniska problem och konstiga beslut från den nya ledningen. Av denna anledning har vi som skriver på Markera som Oläst gemensamt tagit beslutet att skapa ett konto på Instagram, och från och med nu skriva uppdateringar där när vi lägger upp nya blogginlägg, istället för på Twitter. Så vill ni bli informerade om nya blogginlägg kan ni följa: https://www.instagram.com/markerasomolast/
Publicerat av Fredde 
TRON: Identity – En recension
Ibland kan det kännas lite jobbigt att vara ett fan av den banbrytande science fiction-filmen TRON, dess uppföljare TRON: Legacy, och den handfull annan media som utgör TRON-franchiset (inklusive den animerade TV-serien TRON: Uprising och det klassiska datorspelet TRON 2.0). Filmserien ägs av Disney, och under långa perioder har det känts som att de inte brytt sig så mycket om den, speciellt inte efter att de lagt vantarna på mer kända franchises såsom Star Wars och Marvel Comics. Speciellt frustrerande är att mycket av den TRON-media som faktiskt har kommit har gjort antydningar om uppföljare som aldrig verkar bli av. TRON: Legacy innehöll många trådar som antyddes skulle tas upp i en uppföljare, men det är oklart om den tredje film, som Disney under många år lovat snart ska komma, kommer ta tag i några av dessa trådar. TRON: Uprising hade stor potential, men fick inte ens avsluta sin första säsong innan den lades ner i förtid. Även TRON 2.0 gav en del antydningar till en potentiell uppföljare, men dess handling ignorerades totalt i senare TRON-media. Fortsätt läsa ”TRON: Identity – En recension”
Rap-synopsis: Genialiskt onödiga
Eftersom det är den första april idag vill jag skriva om något som förvisso inte är ett aprilskämt, men åtminstone ett humoristiskt tilltag som jag tycker är både roligt och smått genialt i sitt utförande. Det är också något jag omnämnde väldigt kort i en av våra gamla Nördcast. Att ägna sig åt Wikipedia-vandalisering, alltså att gå in och redigera artiklar på det välkända online-uppslagsverket med felaktig fakta, mer eller mindre roliga skämt eller bara fula ord, anses för det mesta inte vara någon väldigt avancerad humor. Det jag tänker beskriva kan dock sägas vara en mer subtil variant på detta fenomen. Det handlar om att någon går in i artiklar om specifika rap-låtar, och lägger till rubriken ”synopsis” (om den inte redan finns), under vilken de skriver en avsiktligt överdrivet detaljerad beskrivning av låtens text, med torrt akademiskt språk. Fortsätt läsa ”Rap-synopsis: Genialiskt onödiga”
Freddes länkar: Relaunched
Bloggen Relaunched, som tyvärr inte verkar uppdateras längre, hette ursprungligen ”DC Fifty-Too”, och var då ett projekt startat av tecknaren och författaren Jon Morris (som bland annat driver den mycket underhållande seriebloggen ”Gone & Forgotten”). Det inspirerades av ett av DC Comics många försök att starta om sitt serieuniversum, kallat ”The New 52”, vilket innefattade att samtliga gamla serietidningar lades ner och 52 nya tidningar började publiceras, med nya versioner av diverse DC-karaktärer. Morris projekt gick ut på att han gav ett antal mer eller mindre kända tecknare premissen att de fick välja vilken DC-serie de ville, och rita omslag med nya uppdaterade versioner av dem, gärna också med korta texter där de berättade hur de ville uppdatera serierna och karaktärerna om de fått möjlighet till det. En sorts skämtsam reflektion av DCs mer seriösa projekt, med andra ord. Bloggen blev så pass populär att Morris bestämde sig för att utöka den till att även inkludera serier från Marvel Comics (under den kanske inte lika slagkraftiga titeln ”Marvel Universe Too: What If”), och senare även ett projekt specifikt riktat mot Watchmen (återigen som en parodi på DCs ”Before Watchmen”-projekt) kallat ”Watchmen-Too”. Till slut valde Morris och hans medarbetare att samla dessa projekt under en ny titel, ”Relaunched”, och istället för att anlita specifika tecknare öppnades det upp så att vem som helst kan skicka in sina förslag på vilken serie de vill uppdatera på något finurligt sätt. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: Relaunched”
Star Wars-spelens kanon-karaktärer
Frågan om representation av olika kön, etniciteter, utseenden, sexualitet, etc., är ett ämne som diskuteras och debatteras mer och mer när det gäller elektroniska spel (för att inte tala om populärkultur i stort). Det finns givetvis många sätt att diskutera detta på, men en något grov förenkling kan sägas vara att många personer är trötta på att huvudpersonen i spel (speciellt ”filmiska” storbudgetspel), alltså den karaktär som man mer eller mindre ska iklä sig rollen som, allt som oftast är en vit, gärna brunhårig, man (ja, inklusive Mario!). Med tanke på att spel även spelas av andra människor än vita män är det inte svårt att tycka att det vore vettigt med ett mer mångsidigt urval av spelkaraktärer. Med det inte sagt att bara för att spel har en icke-vit, icke-manlig huvudperson så är allt frid och fröjd, det finns många sätt att diskutera exempelvis hur en sådan huvudperson framställs (speciellt om spelskaparna själva främst är vita män). Men jag tänker inte gräva ner mig så mycket i det, utan i detta blogginlägg fokusera på den ytliga aspekten: Spelarkaraktärernas utseenden och kön. Fortsätt läsa ”Star Wars-spelens kanon-karaktärer”
Necronomicon i Sverige – En recension
En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Juligens ursprung
I ett inlägg här på bloggen som jag skrev för många jular sedan tog jag bland annat upp den famösa och uttjatade sången Juligen av Just D. Jag lovar även denna gång att inte nämna det ironiska i att en sång om julplågor själv lyckats bli en julplåga (okej, fast nu gjorde jag det). Istället tänkte jag fokusera på en av de andra julsånger som samplas i Juligen, specifikt den varifrån Just D har tagit en kvinnlig röst sjungandes ”nu är det jul igen”. Rösten tillhör nämligen ingen mindre än Alice Babs, och det är inte bara någon enkel inspelning av den gamla låten om att julen varar än till påska. Låten i fråga heter The Big Juleblues, och är en humoristisk jazzig genomgång av ett antal gamla julsånger, inte bara med Babs, utan även med Povel Ramel och den fantastiska djupa rösten tillhörande Martin Ljung:
Det finns mycket att roas åt i denna låt, inklusive när den skojar om att lyssnaren måste vända sida på skivan för att fortsätta lyssna på den, ett skämt som kanske inte är lika begripligt när man hör den i digital form. På sätt och vis kan den och Juligen sägas tillhöra samma genre, humoristiska jullåtar som lättsamt skojar med gamla traditioner. The Big Juleblues har dock den fördelen att den inte blivit spelad till överdrift år efter år, så varför inte ta och byta ut Juligen mot den på spellistan när det är dags för glöggmingel denna december? Alstret från Just D kommer ju säkerligen inte undgå någon ändå.
Publicerat av Fredde 
Framtidens Ernie
Den amerikanska dagstidningsserien Ernie (som sedermera bytte namn i hemlandet till ”Piranha Club”), ritad av Bud Grace, är ett exempel på en serie som även lyckats bli väldigt populär i andra länder, kanske till och med mer populär än i hemlandet. I Sverige och Norge gick den i många dagstidningar, och fick 1996 en egen serietidning som gick ända fram till 2015. En intressant sak med serietidningen är att den inte enbart återtryckte dagstidningsstripparna. Bud Grace ritade då och då också ett antal längre ”specialserier” specifikt för tidningen, serier där han ofta tog ut svängarna och gjorde saker som han inte skulle komma undan med i amerikanska dagstidningar. Med tanke på tidningens popularitet tror jag inte det är särskilt svårt att hitta exemplar av dess nummer ännu idag, och specialserierna är säkerligen välkända bland svenska serienördar. Det finns dock en specialserie som jag misstänker inte är lika känd bland Ernie-fantaster, av den anledningen att den publicerades i en helt annan tidning. Fortsätt läsa ”Framtidens Ernie”
Dragon Quest X: Den omöjliga översättningen som blev möjlig
Trogna Markera Som Oläst-läsare kanske minns att jag för några år sedan gick igenom en del trubbel för att kunna spela vad som då var det senaste spelet i den anrika japanska Dragon Quest-serien, Dragon Quest IX. En annan sak som trogna läsare kanske vet är att jag är något av en komplettist, jag vill om möjligt spela alla spel i en spelserie i utgivningsordningen, utan att hoppa över något. Därför var det tämligen logiskt att jag ville spela Dragon Quest X när det kom ut, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Detta spel (som ursprungligen gavs ut 2012) har i skrivande stund nämligen bara getts ut i hemlandet Japan (bortsett från en mindre utgivning i Kina), det finns ingen officiell översättning av spelet till engelska. Fortsätt läsa ”Dragon Quest X: Den omöjliga översättningen som blev möjlig”
Markera som oläst 