När det är dags för en crossover i DC Comics Universum är det allt som oftast dags för en ”Crisis”.

Det började för en herrans massa år sedan med Crisis on Earth-One och Crisis on Earth-Two. Dessa involverade den första versionen av DC:s favoritlag; Justice League of America och deras första möte med sina föregångare (från den parallella jorden Earth-Two) Justice Society of America.

Detta blev så populärt att en Crisis drabbade DC:s hjältar årligen (varje sommar) i 22 år.  Fram till 1985, då DC släppte Crisis on Infinite Earths. Denna tolvdelarsserie skulle rensa upp i DC:s minst sagt röriga multiversum (det vill säga ett oändligt antal jordar separerade av vibrationer, vi kommer till det i en senare artikel) och se till att yngre läsare lättare kunde förstå vad som hände. Till största delen lyckades de. När serien var slut hade DC bara en jord att röra sig med, alla andra var borta.

Efter Crisis on Infinite Earths var det förbjudet att nämna parallella jordar i DC-serier. Inget multiversum skulle få smyga sig tillbaka och röra till i ordningen igen. Man fick knappt nämna den sista Crisisen (som lustigt nog kallas ”The First Crisis” eller ”The Great Crisis”).

Ett försök att upprepa succén från Crisis on Infinite Earths gjordes på 90-talet i form av Zero Hour: Crisis in Time! vilket tyvärr blev mer av en flopp. 2004 släpptes den kritikerrosade Identity Crisis vilken satte en permanent käpp i hjulet för Justice League.

Året efteråt, tjugo år efter Crisis on Infinite Earths började DC tala om dess kommande uppföljare. Man släppte Countdown to Infinite Crisis, en 80-sidors engångspublikation som som skulle leda läsarna in i vad som skulle hända under det kommande året. Infinite Crisis, som uppföljaren kom att heta, blev en mycket mer direkt uppföljare än någon hade kunnat gissa och lyckades mästerligt upprepa den upprensning som Crisis on Infinite Earths gjort 20 år senare. Den enda skillnaden var att efter Infinite Crisis var DC:s multiversum tillbaka. Den här gången med lite färre jordar (52 istället för ett oändligt antal) men likväl ett multiversum.

So far so good.

Efter Infinite Crisis började DC publicera en veckolig serie kallad 52. Den varade ett år (det vill säga 52 nummer) och uppföljdes av Countdown.

Countdown (som också ska få en egen artikel) var ett försök att upprepa succén 52 hade åstadkommit som tyvärr misslyckades. Den tycktes bara finnas för att ödsla tid medan DC förberedde sin nästa Crisis. Författarna och tecknarna varierade starkt och huvudpersonerna var rätt tråkiga (vilket förmodligen berodde på de varierande författarna). Halvvägs igenom döptes den om till Countdown to Final Crisis, gissningsvis för att folk inte fattade vad Countdown var tänkt att räkna ned till. Countdown och alla dess tillhörande sidoserier (där fanns ett par) rörde till rätt mycket i DC:s universum och nystade inte upp så många trådar vid sitt slut som man som läsare hade hoppats på. Istället fick vi vänta på Final Crisis.

När Final Crisis #01 kom ut (i somras) var det ingen som fattade ett skit. Den hade ingenting att göra med Countdown to Final Crisis eller någon annan del av DC:s universum heller. Det är först nu, eller drygt halvår senare, som jag som läsare äntligen fått upp intresse för vad det egentligen är som händer. Förhoppningsvis hinner Grant Morrison (seriens författade och en stor nördfavorit) reda upp det här innan det tar slut. Hade jag tillfrågats för ett halvår sedan hade jag tvivlat men idag har jag lite mer förtroende. Morrison kan nog fixa detta rätt snyggt ändå.

Publicerat av Jönsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s