När Galactus kom till Jorden

Stan Lees och Jack Kirbys Fantastic Four var på många sätt en nyskapande serie när den kom ut på 60-talet. De fyra hjältarna hade mycket mer personlighet och var mycket mer realistiska än majoriteten av Marvels konkurrenter (inklusive det mesta hos DC), de grälade med varandra, de drabbades av tveksamhet och rädsla, de hade till och med ekonomiska problem ibland. Med dagens ögon är de kanske inte så märkvärdiga då det dykt upp flera andra ännu mer personliga och realistiska hjältar, men på sin tid var det något av en revolution. Deras äventyr och fiender gick inte heller av för hackor, elakingar som det utomjordiska Skrull-imperiet (vars medlemmar kan förändra utseendet hur de vill), den genialiske och ondskefulle Doctor Doom, den smått tragiske Moleman, den irriterande Impossible Man (som i och för sig i princip var en kopia av DC:s Mr. Mxyzptlk) och den egentligen inte helt onde Sub-Mariner ledde till många intressanta konfrontationer.

 Men ett av de mest minnesvärda äventyren från denna tid var troligen när Galactus dök upp för första gången.

Den första antydningen till Galactus styrka kommer när man får se hans härold, The Silver Surfer, flyga omkring i rymden på sin kosmiska surfbräda. När han närmar sig det mäktiga Skrull-imperiet blir dessa jätterädda och döljer hela sitt solsystem för att undvika hans uppmärksamhet. Under tiden är Fantastic Four på väg hem till New York efter ett äventyr när de ser att hela himlen blötsligt börjar brinna! Efter ett tag försvinner elden och ersätts med en massa rymdbråte. Det visar sig att det är The Watcher som ligger bakom. Hans uppdrag är att observera Jorden men aldrig ingripa i deras göromål, men nu bestämmer han sig för att bryta mot denna regel (det bör nämnas att det inte är första gången han gör det, den mäktige rymdgubben verkar vara anmärkningsvärt dålig på sitt jobb) och dölja Jorden från Silver Surfer, först med en eldbarriär, och när han upptäckte att det gjorde jordborna rädda bytte han ut det mot en massa bråte. Men planen misslyckas, Silver Surfer hittar Jorden och skickar iväg en signal till Galactus, som prompt dyker upp och förbereder sig för att sluka Jorden för att dämpa sin eviga hunger. Fantastic Four försöker desperat finna ett sätt att stoppa Galactus, men han visar sig vara i princip oövervinnelig, så till slut beger de sig tillbaka för att vila, tvätta och raka sig och tänka ut någon bra plan (bara detta var ganska anmärkningsvärt för serier på den tiden och visade återigen hur mänskliga Fantastic Four var jämfört med andra superhjältar).

Under tiden har Silver Surfer hamnat hemma hos den blinda Alicia Masters, Fantastic Four-medlemmen The Things flickvän. Alicia lyckas övertala Silver Surfer att börja bry sig om människor och han bestämmer sig för att gå emot Galactus. Medan de båda slåss skickar The Watcher iväg Fantastic Four-medlemmen The Human Torch ut i universum för att hitta The Ultimate Nullifier, en pryl som tydligen ska kunna rå på Galactus. Silver Surfer visar sig inte vara någon match för Galactus, men till slut återvänder Human Torch med The Ultimate Nullifier och när Galactus får syn på denna lovar han att stick därifrån och hitta någon annan planet att mumsa i sig i stället.

 Hela historien är mästerligt ritad av Jack Kirby och med dialog från Stan Lee som ibland liknar gammaldags teater av Shakespeare-typ, åtminstone när Galactus, Silver Surfer eller The Watcher pratar. Den sträcker sig över tre nummer av serietidningen som tillsammans utgör en av de bästa berättelserna från 60-talets superhjälteserier. En elaking som hotar att förstöra Jorden på något sätt var naturligtvis inget nytt för superhjältar att tampas med vid det laget, men dessa bovar var för det mesta bara galna vetenskapsmän med dödsstrålar eller väldigt stora bomber. Galactus var en enorm, närmast gudalik och oövervinnelig varelse som ville sluka Jorden inte för pengar, inte för makt, inte av ren elakhet, utan för att han helt enkelt var hungrig och inte brydde sig om de små klena varelserna på planeten som för honom var ungefär samma sak som myror är för oss. Det var något nästan Lovecraft-aktigt över historien, om än något positivare och mindre skrämmande.

 Galactus skulle sedermera återkomma flera gånger, men få av dessa besök hade samma genomslag, speciellt då andra serieskapare tog efter och hittade på sina egna mäktiga kosmiska jättar (se exempelvis The Anti-Monitor i DC:s Crisis On Infinite Earths). Det är hans första uppdykande som är det bästa, och en serie som ingen respektabel serienörd bör undvika att läsa.

Publicerat av Fredde