SNES-spel: Super Metroid

Spel: Super Metroid

Konsol: SNES

År: 1994

Genre: Plattform

Företag: Nintendo

Varning för spoilers

När jag var liten spelade jag Super Metroid hemma hos en kompis. Eller ja, jag fick aldrig spela, jag fick bara titta på. Men detta var inget konstigt, jag var likadan själv när folk var hemma hos mig och spelade så det gjorde inget. Faktum är att just Super Metroid var väldigt roligt att titta på. Skotten flög överallt och bossarna var bombastiska och coola. 

Jag har senare även spelat och klarat detta plattformsspel själv många gånger och det är väl bara att konstatera att det är roligare att spela än att bara titta på. Super Metroid bygger på den härliga idén att ens spelkaraktär, Samus Aran, får fler egenskaper att röra sig med längre och längre in i spelet. Exempelvis kan man inte hoppa så högt eller rulla som en boll innan man hittat de gadgets man behöver och när man väl hittat den sak man letat efter öppnar sig massor av nya ställen i spelet som man inte kunde komma åt innan. En förlösande känsla.

Bossarna i spelet är också väldigt häftiga. Det är inga små rackare man tar sig an, de är gigantiska och man kan lätt känna sig lite skraj när man möter dem. Jag vill dessutom minnas att jag tyckte det var ashäftigt att Crocomires skelett fanns kvar på det stället där man slogs mot honom, även om man återvände dit senare. Sånt kunde man aldrig uppleva i t.ex. Sonic!

Spelet lyckas dessutom förmedla känslan av att man är utlämnad. Man känner sig väldigt ensam på planeten Zebes, med undantag från de små gulliga djuren som då och då försöker hjälpa en. En intressant sak med de små djuren är att man kan rädda dem när man i slutet flyr från den exploderande planeten. Tar man en mindre omväg kan man finna de inlåsta i ett litet rum och därmed släppa ut dem.

De instängda små djuren

Men kanske är det just handlingen i spelet som gör att jag får en speciell känsla när jag spelar. Slutstriden mellan Samus och Mother Brain är en härlig dyst som får en spektakulär vändning tack vare att den gigantiska metroiden hjälper mig, med sitt eget liv som insats. Samma Metroid som tidigare var min fiende och försökte ta livet av mig!  Fantastiskt, och allt berättas utan ord.

Som avrundning kan vi ta en titt på den här härliga fanarten:

Publicerat av Ande