The Dig – LucasArts långdragna ”klassiker”

Under 90-talet spottade LucasArts ut flertalet speltitlar som numera passar in i den allt för överanvända kategorin ”klassiker.” Faktum är att det enda som verkar vara kravet på att få vara med i den här kategorin är att tingesten har 1 år eller mer på nacken, samt att någon tycker om tingesten i fråga.

Men i fallet LucasArts finns det många äventyrsspel som verkligen är klassiker. Det kanske absolut främsta exemplet är The Secret of Monkey Island, Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge och Day of the Tentacle. Strax efter de titlarna hittar vi Full Throttle, Sam & Max och Indiana Jones: The Fate of Atlantis. Växte man upp under 80- eller 90-talet med en dator i sin ägo, är det väldigt sannolikt att man någon gång spelade någon av ovanstående titlar. Tyvärr handlar inte denna artikel om dessa spel, utan om en annan ”klassiker” från LucasArts: The Dig.

Spelet är ökänt för att det tog en sån väldig tid att utveckla. Närmare 7 år tog det innan slutprodukten kunde klämmas fram och spelet hann byta projektledare och personal flertalet gånger. Men det är inte bara produktiontiden som det är känt för, utan även att självaste Steven Spielberg har varit med och skrivit storyn. Eller iaf står det så på framsidan och i eftertexterna, men hur många eller få fingrar än Spielberg har haft med i verkligheten spelar nog inte så stor roll så länge de fick sätta hans namn på lådan…

Spelet börjar med att man får i uppdrag att rädda jorden från en jätteasteroid som är på väg att krocka med jorden. För att få den ur bana bestämmer sig NASA för att använda sig av kärnvapenbomber och skickar därmed upp en besättning för att utföra uppdraget. Ledaren för expeditionen heter Bruce Wil… ursäkta, Boston Low och till sin hjälp har han arkeologen Brink, samt reportern Maggie. Efter att ha lyckats med att spränga den ur kurs blir besättningen nyfiken på att ta en titt inuti asteroiden och vips flyger den i ultrahastighet iväg med dem till en främmande planet, långt, långt, långt borta från jorden. Deras uppdrag blir nu att ta sig hem från denna främmande värld.

Spelet är ett typiskt peka- och klicka-spel där tankeverksamheten ständigt sätts på prov. Det gäller för Boston att fundera ut hur den här främmande planeten fungerar och om det finns någonting som kan få expeditionens medlemmar att återvända hem. Även om man som spelare själv bestämmer vad karaktären gör, är det en fullständigt linjär process för att komma fram till slutmålet. Man kan irra runt på planeten hur mycket som helst, men du måste alltid göra samma saker för att nå målet.

Det som främst skiljer The Dig från LucasArts andra spel är att det har en så allvarlig atomosfär kring sig. I tidigare titlar har mycket av charmen byggts på humor och nördreferenser stup i kvarten, vilket icke är fallet i detta spel. Precis som Boston och hans besättning känner man sig väldigt utelämnad och ensam på denna främmande värld och den tanken på att datorspel kan återge en handling där användaren kan integrera med händelserna i den handlingen, är något som tilltalar mig väldigt mycket. Varför görs det inte fler sådana här spel? Eller det görs det kanske?

Grafikmässigt är spelet precis som de LucasArtsspelen på den tiden: skisser och målningar som renderats till den charmiga pixelhärva som vi spelare får på våra skärmar. Jag sörjer än idag att den äckliga 3D-grafiken tog över alldeles för snabbt. (Jag börjar ju nästan låta som Jönsson känner jag) Men faktum är att 3D-grafiken även finns att finna i det här spelet, då några av varelserna på planeten är 3D-modellerade.

För mig är The Dig minst lika klassiskt som titlarna som nämndes i början av artiklen, men hos den stora massan har det inte blivit så, väldigt många har troligtvis aldrig spelat det. Men i mina oändliga klagomål över hur fullständigt pantad resten av världen är, inser jag att det finns en anledning till detta och den anledningen är simpel: spelet är inte så jädrans bra och jag tycker kanske inte riktigt som alla andra. Men tacka fan för det!

Publicerat av Ande