Watchmen – en filmrecension ( *spoiler* )

Det tog mig ett tag att faktiskt läsa Watchmen efter att Fredde berättade om den för en sisådär fem år sedan. Jag läste den efter vissa påtryckningar från Freddes sida men jag tyckte väldigt mycket om den. Jag minns att jag tyckte att det var en extremt välskriven serietidning och att den där Alan Moore verkligen visste vad han pysslade med. Jag kommer också ihåg att jag tyckte att den bitvis var rysligt tråkig. – Med detta inte sagt att jag på något sätt ogillade Watchmen första gången jag läste den – för, till och med de tråkiga bitarna var väldigt bra. Jag förstod aldrig varför det var så, men så var det.

Filmen då?

I ungefär en vecka har jag undvikit att se eller läsa recensioner på nätet. Jag lyckades dock inte undvika att få veta att många nördar var arga. Såsom vi nördar gärna blir när något vi älskar behandlas på något annat sätt än det vi hoppades på. Däremot visste jag också att oavsett hur bra en film blir så kommer nördar att klaga likförbannat. Tro mig – jag gör det själv. Därför var jag relativt fri från förutfattade meningar när jag satte mig i biosalongen igår kväll.

Redan vid inledningen var jag frälst. Om Watchmen tvunget skulle filmatiseras så var det såhär det skulle göras. Själva introt, i form av ett kollage av bilder och händelser från serien som förklarar vad som hänt innan filmen började (satt till Bob Dylans underbra låt The Times They Are a-Changin’) var en fröjd att se. Alla bilder var inte rakt av tagna från serierutor utan vissa avbildar saker från serien som bara nämns i förbifarten. Hur coolt som helst! De bilder som däremot var tagna direkt från Dave Gibbons mästerliga serieförlagor (det vill säga de flesta) är gjorda fullständigt perfekt. Ett exempel som verkligen stannade kvar i mitt minne är Nite Owls hemliga högkvarter i källaren. En perfekt återskapelse in i minsta detalj. Detta är en sjukt snygg film.

Klagomål då?

Slutet är ändrat. Detta verkar vara det som de flesta andra klagar allra mest på. Och jag var nära att hålla med. Faktiskt så satt jag och kramade min tomma läskflaska väldigt hårt för att hindra mig själv från att kasta den på bioduken när ändringarna började bli allt för tydliga. Detta varade i ungefär trettio sekunder. Filmens version av slutet är en förenkling av originalet och till viss mån något helt annat men det gjorde mig inte så mycket eftersom känslan i det stora hela förblev oförändrad. Jag gillade inte att de valde att skylla allt på Dr Manhattan och att han därför bestämde sig för att lämna vårt universum för ett annat. Jag gillade inte heller att Ozymandias (trots att man tydligt försökt undvika det)  avbildades mer som en skurk än en hjälte. För mig var Ozymandias lika mycket en förlorare som Nite-Owl när serien började. Visserligen var han väldigt framgångsrik och väldigt omtyckt av allmänheten men det kändes som att han visste att han svikit sina kollegor och försökte dölja sin skam genom att verka ovetande.

En av de fina grejerna med serien är att man förstår Ozymandias och att man förstår varför han gör som han gör. Det blir upp till läsaren att välja sida. Det gör man visserligen i filmen också men där får man mer en känsla av att Ozymandias har förlorat förståndet. Detta varade dock inte så fasansfullt länge innan man åter var tillbaka till det som kändes bekant.

Jag förstår att en gigantisk bläckfisk från en annan dimension kanske inte hade funkat på film och jag förstår att de därför valde att göra som de gjorde men jag gillade inte att slutet för en stund verkade grovt förenklat och ”neddummat” som för att få även den obildade biopubliken att förstå vad som hände. Det såg till och med ut som att de tänkte låta hjältarna döda Ozymandias så att ”skurken” inte skulle få överleva. Lyckligtvis var det inte så.

I princip alla skådespelare, inte bara huvudpersonerna utan även Moloch och psykiatrikern i fängelset ser ut som sina tecknade förlagor. Det är coolt som fan. I synnerhet Nite-Owl i sin hemliga identitet som Dan Dreiberg såg ut precis som på den tryckta tidningssidan. Vissa av superhjältedräkterna var dock förändrade men jag kan förstå varför. Tygdräkterna funkar helt enkelt inte på film, så är det bara. Man hade varit på tok för upptagen med att försöka förstå varför någon tog hjältarna på allvar om de var klädda som de är i serietidnigen för att ta resten av handlingen på allvar. Lite sorligt är att vissa karaktärer inte fick vara med lika mycket som de är i serien men samtidigt hade filmen förmodligen bara blivit rörigare om fler karaktärer introducerades. Samtidigt är alla skådepselare fullständigt lysande. Väldigt få av dem hade läst serien innan de började men ändå lyckas samtliga avbilda sina karaktärer fläckfritt (med ett litet undantag för Ozymandias som verkar lite för mycket som en skurk). Rorschach var min favorit i serien och han förblir min favorit i filmen. Bitarna med honom i fängelset och bitarna på antarktis är perfekta.

Serienörden i mig hade föredragit att se att inte bara slutet men även vissa andra bitar var mer lika originalet men filmälskaren i mig förstod varför dessa scener ändrats och kunde acceptera de nya varianterna. Om du har läst Watchmen och älskade den så gå till biografen och hoppas på en välgjord hyllning efter mediets alla regler. Om du inte har läst den så gå till biografen och hoppas på en väldigt bra actionfilm och en väldigt bra hyllning till superhjältegenren i allmänhet. Om du inte gillar superhjältar så gå och se den ändå. Det är ändå en fruktasvärt bra film – och det utlovas naket.

Publicerat av Jönsson