Countdown: Arena

Usch!

En fullständigt briljant idé och ett minst lika fullständigt misslyckande.

2007/2008 kunde vi läsare följa den veckoliga serien Countdown to Final Crisis (eller, bara ”Countdown” som den hette först) på en resa genom DC Comics nyligen återfödda multiversum. Detta borde ha varit hur coolt som helst eftersom DC i drygt 20 år insisterat på att aldrig nämna sitt gamla kära multiversum igen efter att det försvunnit i Crisis on Infinite Earths. Problemet var bara att besöken på de olika parallella jordarna var så korta eller så meningslösa (alternativt löjliga) att man sällan orkade bry sig om dem.

Förutom den veckoliga tidningen släpptes även en hel drös så kallade Tie-Ins – mer eller mindre fristående tidningar med kopplingar till huvudserien med andra författare och tecknare – som läsaren också förväntades följa. En sådan Tie-In var miniserien Countdown: Arena av Keith Champagne och Scott McDaniel. Storyn var otroligt enkel – olika versioner av samma hjälte från olika jordar skulle slåss till döden för sin egen överlevnad. Fansen förväntades dregla över att se olika versioner av Batman och Wonder Woman ha ihjäl varann. Serien hade fyra delar och varje del hade en huvudmatch och minst två sidomatcher. Inte en tanke verkade läggas på att även om de flesta superhjältar är väldigt olika så har de en viktig sak genemsamt…

De dödar aldrig!

Jag ska erkänna att jag var skeptisk redan innan jag läst första numret. Keith Champagne började sin karriär som tuschare i JSA och fick ta över skrivandet under en kort period när Geoff Johns var upptagen med annat. Aldrig tidigare har jag märkt så tydligt att man bytt författare i en serie. Detta var en tid då jag inte tittade på namnen på omslagen så jag visste inte att Johns hade lämnat och att tuscharen nu stod som författare men man märkte det i storyn direkt. … McDaniels teckningsstil har jag inte mycket till övers för heller. I jämförelse med de otroligt snygga omslagen var hans tolkningar på tok för klumpiga och stilistiska för att jag skulle köpa att de ens utspelade sig i DC:s reguljära universum. Jag slutade exempelvis läsa Green Arrow när han tog över tecknandet.

Vem var då skurken? – Redan i första numret får läsaren veta att Captain Atom, som tidigare varit superhjälte plötsligen inte bara blivit ond utan också i det närmsta allsmäktig. Av anledningar som bara författarna vet har han beslutat sig för att starta ett krig mot en ras gudalika varelser (Monitors, mer om dem senare) och behöver därför soldater. Förutom den gigantiska armé han redan samlat ihop bakom kulisserna vill han ha en version av de allra mäktigaste superhjältarna. Vilka är dessa då? Jo, Batman, Superman, Wonder Woman och Green Lantern samt The Flash, Blue Beetle, Nightshade och The Ray. Därför inleds seriens första nummer med att en Stålman från någon av de parallella jordarna kidnappas och tas till en arena där redan en hel hoper andra fångar väntar. Förutom de kombatanter jag redan radat upp syns också en hel rad andra hjältar i olika versioner. Det såg faktiskt rätt häftigt ut… i EN ruta. I rutan efter blir nästan hälften av de fångade hjältarna dödade av mystiska rosa energistrålar. Det var nog meningen att visa hur kraftfull Captain Atom (eller Monarch som han nu kallade sig) nu var men istället blev det bara irriterande eftersom man som läsare blivit inställd på att se alla dessa hjältar ”in action”.

Första matchen blev tre versioner av Nightshade. Jag råkar tycka väldigt mycket om Nightshade så jag tyckte inte alls om att se versioner av Nightshade ha ihjäl varann. I sanningens namn ska jag påpeka att jag inte läst om Countdown: Arena på ett tag (inte ens för den här artikeln) men vad jag minns lyckades en av dem fly och fick således hela sin jord förstörd som straff. Tack så mycket Keith Champagne för att vi fick en mindre jord att utforska. Det kan också tilläggas att det mesta som hela Countdown-idén lyckades med var att förstöra flera stycken jordar snarare än att utforska dem.

Huvudmatchen i det första numret var Läderlapparna. Versionerna som slogs var Batman från Gotham by Gaslight (Batman på 1800-talet), vampyr-Batman från Batman & Dracula: Red Rain och andra världskrigs-Batman från JSA: The Liberty Files. Multiversumets jordar består i mångt och mycket av jordar som tidigare synts till i serier som utspelar sig utanför den vanliga kontinuiteten. Det är inte så krångligt som det låter.

De icke-vampyriska Batmännen tar hand om den tredje först och besluter sig sedan för en ärlig kamp till döden. Förutom det faktum att Batman ALDRIG dödar så är det ändå ett otroligt scenario. Batman skulle hittat en utväg. De skulle jobbat tillsammans för att fly och rädda de andra fångarna. Vampyr-Batman vaknar upp igen och biter en av de andra. Det är dock väldigt svårt att se vilken av dem han biter eftersom McDaniel lyckats med konststycket att byta plats på de två kombatanterna i varje ruta. En Batman  blir biten och den andre försöker rädda honom. Sedan byter de två plats och den bitne blir räddaren. I slutändan är det dock andra världskrigs-Batman som blir offret och vampyren som koras till vinnaren. 1800tals-Batman dör antar jag.

Serien fortsätter och de olika versionerna av de olika hjältarna har mer eller mindre frivilligt ihjäl varandra på arenan medan de andra försöker hitta en utväg. Samtliga tillfångatagna versioner av Captain Atom skickas iväg runt om i multiversumet för att söka hjälp. Samtidigt får Jay Garrick (den förste Flash) fetstryk av sin onde motsvarighet från Earth-3, Johnny Quick och en kvinnlig Flash från någon annan jord.

Den serieförfattare som, med gott samvete, kan låta Jay Garrick – en av de snällaste, smartaste och snabbaste superhjältarna i DC:s universum – bli lurad av en liten tjej och sin elaka motsvarighet, borde helt enkelt inte får skriva serier.

Lycktligtvis överlever Jay men matchen vinns utav Johnny Quick. Inga av hjältarna uppträder särskilt normalt i den här serien. Visst är de olika versioner av de hjältarna vi känner till, men de har ändå samma kärna. Annars finns det ju inget syfte med dem. Så kunde de ju lika gärna varit andra hjältar.

Hur som helst.  Planen för att söka hjälp misslyckas när Moncarch avslöjar (i sista numret) att han visste om planen redan från början och att det var hanns idé. Lite som Kejsaren visste om att rebellerna planerade en attack i Return of the Jedi och lät dem få den informationen de behövde så att hela deras flotta kom till honom så han kunde utrota dem i ett slag istället för att leta efter dem. Skillnaden med Monarchs plan däremot är att Monarch inte verkar ha någon speciell anledning till att låta sina fångar ha en flyktplan. Bara en kul grej antar jag. De hämtar varenda version av Captain Atom som finns på de 52 jordarna och på några få sidor har Monach haft ihjäl varenda en av dem.

Andra världskrigs-Batman (som vaknat efter bettet och blivit förvandlad till en vampyr) lyckas dock rädda några av de överlevande innan Monarch tar sin nya armé och ger sig ut på jakt. Ingen förklaring ges till varför vinnarna plötsligt beslutar sig för att blint lyda Monarch men å andra sidan tror jag inte att någon läsare längre bryr sig vid det här laget.

Countdown: Arena är en stressig, rörig och allmänt irriterande miniserie. Man kastas rakt in i en handling som man knappt bryr sig om och förväntas följa en hoper figurer som inte alls uppträder som de borde. Man förväntas bli chockad när de går med på att döda eller när de själva dör. Istället suckar man och inser att stora (och förmodligen väldigt intressanta) delar av DC:s nya multiversum aldrig kommer att utforskas eftersom personerna av värde redan dödats bort i Countdown: Arena.

Monarchs armé fick strida lite på Earth-51 i slutet på veckoserien Countdown to Final Crisis. De syntes mest i bakgrunden. När de var färdiga var Earth-51 förstörd. Ingen har pallat nämna dem sedan dess. Vad jag förstår ska Captain Atom få en egen serie nu igen. Vem ska laga honom nu när Geoff Johns är upptagen?

Publicerat av Jönsson