Antichrist – en recension (Spoilervarning)

Shit!

Riget kan vara den bästa TV-serien jag någonsin har följt. Lars von Trier är därför redan ett mindre helgon i mina ögon. Hans nya film Antichrist däremot… tja, vart ska jag börja?

Detta är en bitvis väldigt vacker film. Rent bildmässigt menar jag då. För handlingen i filmen är allt annat än vacker.

Ett gift par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) förlorar sin några år gamle son i en fruktansvärd olycka. Hon går in i en depression och Han försöker använda sina kunskaper som professionell psykolog för att hjälpa henne med sorgen. Efter ett antal försök besämmer de sig för att resa till en stuga mitt ute i skogen för att lättare komma i kontakt med hennes problem. Allt relativt väl än så länge.

Sen ballar filmen fullständigt ur. Detta ska vara en skräckfilm och inte en thriller eller ett drama men det tar ett bra tag innan själva skräcken väl sätter in. Visst är den rå och extremt grafisk redan i första scenen (en sexscen, förmodligen den enda i filmen där båda parterna är villiga) men själva skräcken kommer först då de kommer till skogen.

Utan att spoljera själva handlingen allt för mycket kan jag säga att saker och ting inte alls är som de verkar. Han försöker kurera sin hustru och verkar mer och mer som en terapeut än en äkta make och hon blir svagare och svagare för varje försök han gör. Sen vänder det. Plötsligen är det blod och splatter. Sen går det över i mer klassisk skräckfilm som på en femöring och sedan är den slut.

Trier har fått massor av kritik för att filmen skulle vara kvinnofientlig och även om jag tror Trier när han säger att så inte var hans mening kan jag inte låta bli att helt och hållet förstå vad kritikerna menar. Den första timmen är mer som ett obehagligt drama än som en skräckfilm. Bitvis bär den stora visuella likheter med Riget men bitvis undrar jag bara vad Trier egentligen menade. Och det är vad filmens stora problem bygger på. Aldrig under hela filmens gång får man en känsla av att den här historien behöver berättas. Den känns absolut inte verklig nog för att lyckas skrämma mig med några tankar på att något sådant skulle kunna hända på riktigt och även i sin egen verklighet verkar den inte riktigt kunna bestämma vad den vill. Istället följer man bara två människor genom ett personligt helvete utan att egentligen veta varför och utan att känna någon vidare sympati för någon av dem. Den enda sympati jag kunde känna var den sympatismärta som alla med testiklar kan känna när de ser en broder misshandlas så intimt. Aj! – Damer tro nu inte heller att det bara är män som skadar sig för så är absolut inte fallet. – Aj!Aj!

När filmen premiärvisades i Cannes i år var det folk i publiken som gick innan den var slut, vissa av ilska och vissa för att inte spy. Så fort filmen var slut fick Trier skäll av flertalet ur publiken och blev tillsagd att försvara varför hans ens fick för sig att göra den överhuvudtaget. Trier kunde inte förstå vad de menade. Det kan jag. Det känns som att Trier försökt göra en lite klassisk skräckfilm men inte kunnat låta bli att förgylla den med lite av sitt eget geni. Tyvärr har mixen av geni och skräck den här gången bildat en märklig, starkt störande sörja som dock lyckats ta upp ämnen som Trier kanske inte ämnade att belysa från början men som han likväl nu (frivilligt eller inte) råkat göra ändå.

Det första jag gjorde när jag kom ut ur biosalongen var att sms:a mina förädrar om avråda dem å det bestämdaste från att se den här filmen. Nu några timmar senare kan jag erkänna att obehaget jag kände i en dryg timme efter att filmen var slut nu har försvunnit men jag önskar absolut inte se den igen.

Aj!

Publicerat av Jönsson