En dag någon gång efter julen när jag var ute och slängde sopor såg jag en stor låda som innehållit en leksak. Leksaken i fråga var en Clone Trooper Blaster, alltså ett leksaksgevär baserat på klonsoldaternas lasergevär i Star Wars-filmerna. Ni vet, klonsoldaterna som stred för en korrumperad republik i ett meningslöst krig arrangerat av en ondskefull sithlord och som sedan avrättade nästan alla jediriddare i galaxen, vilket inledde en mörk era av tyranni. Vilket barn vill inte leka att de är en sådan? När jag såg denna låda fick jag ungefär samma känsla som gör att varje gång jag ser en unge med en Spider-Man-tröja så hör jag en röst i bakhuvudet som skriker ”GWEEEN!”
Jag menar inte att det egentligen är något fel med dessa prylar och att vi måste skydda våra barn från våldsleksaker och idéer om döden och politiken och livet i största allmänhet. Jag (och säkert många andra i min ålder) lekte med i princip likadana leksaker när vi var små, och det har väl inte skadat oss? Och jag tror knappast att varenda unge med en Spider-Man-leksak känner till den där ödesdigra händelsen på bron som inträffade i serierna. Det är bara det att som vuxen ser man andra saker i den fiktion man gillade som barn och som barn gillar nu, och det kan ibland leda till olustiga känslor.
Och frågan är var man egentligen ska dra gränsen. Nyligen har det dykt upp Lego-modeller baserade på Indiana Jones-filmerna. Ni vet, Indiana Jones, han som slogs mot nazister och fick uppleva både ett och annat sönderruttnat ansikte och utslitet hjärta. Jag tror knappast vi kommer få se Legoversioner av Kali-prästens offerritual eller när Indy besöker Berlin och träffar Adolf Hitler, men det är ändå en tunn linje mellan vad som passar för barn och vad som skulle kunna anses smaklöst i det här fallet.
Jag tror att den här videon är en bra sammanfattning av vad jag snackar om:
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 
Jag hade minsann med en X-wingleksak komplett med Jek Porkins-figur i mitt teatercafé nu för ett par dagar sedan. Det kändes rätt.