Veckans nördfavorit – Akitoshi Kawazu

Året var 1988. Spelföretaget Square hade året innan räddats från ruinens brant tack vare det oväntat framgångsrika spelet Final Fantasy. Naturligtvis innebar det att en uppföljare skulle göras. Hironobu Sakaguchi, som hade varit den huvudsaklige designern för Final Fantasy, bestämde sig för att låta en viss Akitoshi Kawazu ha mer inflytande över uppföljaren. Resultatet av detta beslut blev Final Fantasy II, av många ansett som det sämsta spelet i Final Fantasy-serien. Square insåg att om de skulle låta Kawazu bestämma över deras mjölkko så skulle företagets dagar vara räknade (igen). Därför lät de i stället Kawazu göra sin egen RPG-serie där han fritt kunde mixtra med sina bisarra spelsystem. Serien fick namnet SaGa, och nämnandet av detta namn kan få den mest härdade RPG-nörd att darra.

Man spelar inte SaGa-spel för att ha roligt. Vill du ha roligt med ett RPG så håll dig till Final Fantasy eller Dragon Quest eller Paper Mario. Att spela ett SaGa-spel är att ge sig in i en psykologisk strid med Akitoshi Kawazu, en man som på ytan kan verka vara en typiskt artig och vänlig japansk herre, men som i själva verket är en av världens mest djävulska spelskapare. Han kommer att göra allt i sin makt för att knäcka dig. Tror du att du vet vad hitpoints är för något? I SaGa-spelen kan vapen ha hitpoints. I SaGa-spelen kan hitpoints ha hitpoints. Och om du vänjer dig vid det, så ger Kawazu dig något fullständigt bisarrt sätt att öka dina karaktärers förmågor. Skaffa sig xp och öka i level? Ha! I SaGa-spelen har varje siffra sin egna xp-mätare, såvida din karaktär inte i stället enbart kan öka sin level genom att äta en viss sorts kött från besegrade monster. Vilket kött måste du äta för att öka i level? Kawazu tänker inte berätta det. Det är bara att pröva sig fram och hoppas på det bästa. Och om du lyckas ta dig förbi även detta hinder så kommer du förr eller senare att träffa på spelets slutboss. En slutboss i ett SaGa-spel finns inte till för att du ska få en spännande strid. En slutboss i ett SaGa-spel finns till för att krossa dig, förnedra dig, och få dig att inse att du fortfarande inte vet hur man ska spela spelet. Alla de levels du skaffat dig, alla de hitpoints till dina hitpoints, allt ditt blod, all din svett, alla dina tårar, är fullständigt meningslösa, för du har inte blödit, svettats och gråtit på rätt sätt. Kawazu vill att du ska dansa till hans pipa, men han tänker inte låta dig höra melodin. Det är bara att börja om från början tills du lärt dig, tills du brutit dig in i hans hjärna och sett vad han tänker. Kawazus ärkefiende är en tydligt skriven manual, en detaljerad walkthrough, en förklaring om vad man måste göra för att kunna spela som han vill att man ska spela.

Sakta men säkert börjar Stockholmsyndromet verka. Du kommer på ursäkter. Musiken är bra, åh gode gud, musiken är ju så bra. Spelen säljer ju så bra i Japan, något måste ju vara rätt med dom. Det där spelsystemet är kanske komplicerat, men det finns något i det som är så innovativt och som skulle vara så bra i något annat spel. Om jag inte kan besegra slutbossen den här gången så kommer jag kolla in slutet på Youtube i stället. SaGa-spelen är inte för alla, men jag gillar det. Jag vill ha ett spel med utmaning, jag är ingen mes som måste hållas i handen. Kawazu vill mig väl, han kan väl inte hjälpa att jag inte förstår hans geni, och ibland måste han straffa mig för det. Ibland måste han straffa mig mycket, och hårt.

Om du inte redan givit upp och läst igenom varenda FAQ och walkthrough du kan hitta på internet så kommer du att bli en av dom som skriver dessa FAQs och walkthroughs. Du må älska Kawazu nu, men någonstans i bakhuvudet känner du ändå att du måste varna andra. För dig är det för sent, men om du kan skriva en riktigt lång beskrivning av hur dina hitpoints får hitpoints, så kanske någon annan som blivit intresserad av SaGa-spelen inser att endast galenskap kommer bli deras lön, och vänder om.

Och någonstans i Japan står Akitoshi Kawazu och tittar ut genom ett fönster. Han skrattar inte ondskefullt, han ler bara vänligt, rättar till sin stiliga frisyr och vet att han har besegrat dig.

Publicerat av Fredde