Den tecknade TV-serien Justice League Unlimited var en av de bästa animerade versionerna av DC:s superhjälteuniversum, och refererade ständigt till obskyra karaktärer och händelser från serierna den var baserad på. Därför blev jag väldigt intresserad när jag upptäckte att ett av avsnitten var en adaption av Alan Moores och Dave Gibbons klassiska Stålmannen-serie For The Man Who Has Everything. Jag vill varna för att resten av detta inlägg innehåller en hel del spoilers av handlingen för just den serien och avsnittet som är baserat på den, så om ni inte redan läst den rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare här. Serien finns att tillgå i exempelvis samlingsvolymen DC Universe: The Stories of Alan Moore (utgiven på svenska som DC:s Universum: Klassiska Serier av Alan Moore), avsnittet kan ni hitta i Justice League Unlimited-DVD-boxen eller med en sökning på till exempel Google Videos.
Så hur är då TV-versionen av serien? Jag säger det rakt ut: jag blev väldigt besviken. Jag är fullständigt medveten om att serien på sina ställen var något mörk och våldsam, och att det var tvunget att anpassa den till ett program som riktar sig till yngre människor, för att inte tala om det faktum att man bara hade en halvtimme till sitt förfogande, och därmed var tvungna att ta bort eller komprimera en del av materialet. Men jag tror ändå att man hade kunnat göra en betydligt bättre adaption av serien inom dessa begränsningar än vad man gjorde. Problemet är att TV-versionen missar mycket av poängen med originalet.
I serien besöker Batman, Robin och Wonder Woman Stålmannen på hans födelsedag, bara för att upptäcka att han har utsatts för en läbbig utomjordisk växt han ”fått” av den ondskefulle utomjordingen Mongul. Växten tar över hans hjärna och ger honom en dröm av vad som är menat att vara hans innersta önskan, nämligen att hans hemplanet Krypton aldrig gick under och att han lever på den med fru och barn. Så långt stämmer serien och TV-avsnittet överens (förutom att Robin saknas i TV-versionen, eftersom han inte dykt upp i Justice League Unlimited alls).
I serien märker Stålis (som på Krypton går under namnet Kal-El) dock snart att allting inte står rätt till på Krypton. Hans far, Jor-El, har blivit en bitter gammal man efter att hans förutsägelse om att Krypton skulle gå under inte stämde, och har börjat beblanda sig med en radikal politisk rörelse som vill återställa Krypton till sin forna storhet. Vilket i och för sig är förståligt då Krypton har börjat gå ner sig rejält, med knarkhandel, rasism, terrorism och allmänt missnöje hos folket. Kal-El säger till Jor-El att han ibland misstänker att fadern önskar att Krypton faktiskt hade förintats för alla de där åren sedan.
Men allt det här lyser med sin frånvaro i TV-versionen. Kal-El lever lyckligt med fru och barn och Krypton verkar vara ett trevligt ställe, utöver en del jordbävningar (egentligen orsakade av striden mellan Wonder Woman och Mongul). Det enda man får veta om Jor-El är att hans karriär fick sig en törn när hans domedagsprofetia visade sig vara osann, men att han med åren ändå lyckats rädda den.
Poängen med serien var att Krypton kanske egentligen inte måste ha varit någon trevlig plats, och det är först när Stålmannen inser detta som han kan göra sig fri från växtens inflytande. Men detta händer aldrig i TV-versionen, det verkar som att Stålis lyckas ta sig ur växtens grepp med ren viljestyrka, och till och med säger att han aldrig ska glömma det underbara livet han hade i sin dröm. Detta gör också att en del repliker som tagits från serien inte funkar så värst bra i TV-versionen, till exempel när Mongul säger till Stålmannen att han borde ha stannat i sin lyckliga dröm, och Stålis i vrede utbrister ”Happy? Happy?”, vilket funkar i serien då drömmen visade sig vara allt annat än lycklig, men i TV-versionen väntade jag mig nästan att han skulle säga något i stil med ”du har faktiskt rätt, det var ganska trevligt”. Slutsekvensen där Batman (eller i TV-versionen Wonder Woman) ger Stålis en present i form av en speciellt framodlad ros kallad ”Krypton”, men det visar sig att den blivit krossad under striden mellan Stålis och Mongul, funkar inte heller i TV-versionen. I serien tittar Stålmannen ner på rosen och säger ”perhaps it’s for the best”, en passande sammanfattning av seriens budskap. Men TV-avsnittet slutar med att han i stället tittar uppåt och säger ”I’ll never forget”, vilket bara understryker hur mycket seriens budskap har missats.
Återigen, jag förstår att en historia av den här typen måste ”barnanpassas” lite, men var det verkligen någon som tyckte att seriens poäng, att det man önskar sig inte alltid visar sig vara det man vill ha, är olämplig för barn att lära sig?
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 
Det är svårt att säga exakt hur mycket man ska barnanpassa en serie, i synnerhet en av Alan Moore men du måste komma ihåg att avsnittet faktiskt bara är en hyllning till Alan Moores serie och inte ett försök att överför dess budskap till TV. Författarna till JLU hade rätt så strikta regler att förhålla sig till vad gällde vad exakt de fick skriva om krypton. Supergirl fick exempelvis inte vara kryptonier i DCAU eftersom man menade att Kal-El verkligen skulle vara planetens siste överlevare. Likaså fick krypton aldrig avbildas som något annat än en smärre utopi. Vidare kan jag tänka mig att de inte ville knyta an till det eftersom de bara hade dryga tjugo minuter på sig. det hade lett till ännu ett storyelement som de skulle vara tvugna att adressera. Snarare tror jag att de ville visa vem Superman hade varit om han fick välja själv. En enkel bonde med en enkel familj som älskar honom. Jag håller definitivt med dig om att de totalt missade poängen med Moores vision av storyn men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att det var det de försökte få fram heller.
Robin var för övrigt frånvarande för att DC sålt rättigheterna till TV-produktion för alla Batman-relaterade karaktärer (utom läderlappen själv) till företaget som gjorde The Batman. Smart val…
Jag tror ändå att de hade kunnat få med Kryptons mörkare sida på 20 minuter. Det hade räckt med några repliker mellan Kal-El och Jor-El och lite otrevligare bakgrundsmiljöer för att få fram det.
Och även om de egentligen bara fick framställa Krypton som en utopi så skulle de väl kunna få dispans om det gällde en dröm?
I JLU-avsnittets försvar kan jag tycka att Monguls replik om att det måste ha varit smärtsamt svårt för Stålis att slita sig från sin drömvärld är mera trovärdig när drömmen inte är lika otrevlig.
Som jag sa var reglerna för hur de fick framställa Krypton, i drömsekvens eller inte, rätt strikta. Vidare måste jag säga att det hade känts rätt krystat om de klämde in ett repliker för att etablera hur hemst Krypton blivit ”bara för att”. Och än en gång tror jag inte att det var deras tanke från början ändå.