Phantasy Star är troligen Segas mest kända RPG-serie (på andra plats får man nog sätta Shining Force). Faktum är att chansen att du som läser detta minns denna spelserie från 16-bitarseran troligen är större än att du minns exempelvis Final Fantasy eller Dragon Quest-spelen från samma tid. Nästan alla spel i Phantasy Star-serien släpptes nämligen i Europa, till skillnad från Final Fantasy och Dragon Quest som mest höll sig i Japan och USA fram till 32-bitarseran. En av de största Phantasy Star-hemsidorna är till och med gjord av en svensk och har många svenska besökare på sitt forum. Men Phantasy Star är inte bara en minnesvärd spelserie på grund av sin spridning. Ett av de mest intressanta fenomenen med serien är att den till skillnad från de flesta andra RPG-serier (och spelserier i allmänhet för den delen) fick ett definitivt slut.
Både Final Fantasy och Dragon Quest har i stort sett låtit varje spel i sina respektive serier utspela sig i en helt ny värld, med bara en del igenkänningsbara element som är gemensamma för alla spel och en historia som börjar och slutar i ett och samma spel. Phantasy Star-spelen däremot utspelade sig alla i samma värld, och var delar av en större historia. Jag får utfärda en spoiler-varning här: resten av detta inlägg kommer att behandla Phantasy Star-spelens handling, så om ni inte vill få den avslöjad, spela spelen först.
Det första spelet, Phantasy Star till Sega Master System, introducerar solsystemet Algol och dess tre planeter, Palma, Motavia och Dezolis (de specifika namnen är lite olika i de olika spelen på grund av mindre lyckade översättningar här och där). Den store skurken i spelet är en ondskefull varelse kallad Dark Force, som hjältinnan Alis Landale och hennes kompanjoner måste besegra. Detta första spel är i stort sett sin egna historia som avslutas i slutet när Dark Force besegras och freden återställs i Algol-systemet. Men då spelet blev populärt bestämde sig Sega för att göra en uppföljare, och det är nu som saker och ting börjar bli intressanta.
Phantasy Star II till Sega Mega Drive hade en något mer invecklad, för att inte tala om mörk, historia. Motavia, som var en ökenplanet i det förra spelet, har nu täckts av grönska och vatten tack vare den fantastiska datorn Mother Brain. Allt står dock inte rätt till och spelets huvudperson, Rolf, upptäcker snart att Mother Brain inte alls är så trevlig som folk tycks tro. Han och hans vänner upptäcker till slut att Dark Force har ett finger med i spelet och besegrar honom igen. Men den här gången slutar det inte lika lyckligt, planeten Palma blir förintad av Mother Brain, samtliga hjältar dör i slutet, och de sista orden man får se är ”I wonder what the people will see in the final days?” Det antyds alltså starkt att detta inte är slutet och att det kommer att krävas något mer för att besegra Dark Force ordentligt.
Phantasy Star III: Generations of Doom till Mega Drive brukar räknas som seriens svarta får, även om det rent speltekniskt inte är så dåligt som många verka tycka. Handlingen är dock lite udda, nu är man inte längre i Algol-systemet utan i en helt annan värld som mot slutet av spelet visar sig vara ett stort rymdskepp med överlevare från Palmas undergång. Återigen hotar Dark Force, och efter att spelat sig igenom tre generationer av ett visst kungahus besegrar den siste hjälten honom. Dark Force säger dock att han kommer att återvända om 1000 år, vilket återigen understryker att det måste krävas något mer för att göra slut på honom en gång för alla.
Det är i Phantasy Star IV: The End of the Millennium till Mega Drive som spelserien får sitt slut. Nu är man tillbaka i Algol-systemet igen och spelets huvudperson, Chaz Ashley, beger sig ut för att ta reda på varför allting inte står rätt till på Motavia och Dezolis. Här träffar man på Dark Force en kort bit in i spelet och besegrar honom ännu en gång, men nu får man reda på att det finns flera Dark Forces här och var, och till slut får man veta att de alla är skapade av den ultimata ondskan, kallad The Profound Darkness. Så när Chaz och hans vänner besegrar denna varelse är Algol-systemet till slut äntligen räddat en gång för alla.
Visst, det har gjorts fler Phantasy Star-spel sedan dess (bland annat det mycket populära Phantasy Star Online), men inget av dem utspelar sig i samma universum som de första fyra spelen. Detta är något ytterst ovanligt för en RPG-serie, speciellt en från Japan. Allt som oftast brukar det dyka upp uppföljare där det visar sig att storskurken i det förra spelet bara var småpotatis jämfört med skurken i det här spelet, och sedan upprepas detta om och om igen. Eller så har varje spel, som tidigare nämnts, sin egna separata historia. Att faktiskt avsluta historien i en populär spelserie och knyta ihop alla lösa trådar är något ytterst ovanligt. En del spelnördar misstänker att skaparna av Phantasy Star inte var säkra på om de skulle få göra fler spel, så när de kom till del fyra bestämde de sig för att ge serien en ordenlig avslutning (att spelet har undertiteln ”The End of the Millennium” tyder också på detta). Visserligen är det kanske lite tråkigt att vi troligen aldrig kommer att få återvända till Algol-systemet och dess många märkliga innevånare, men samtidigt gör det att speciellt Phantasy Star IV är ett så sjujäkla bra spel. Jag rekommenderar att alla som gillar RPG:n spelar igenom hela spelserien (även om de tidiga spelen kan vara lite frustrerande) och får uppleva en av få spelsagor som faktiskt tar slut.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 