Science fiction-film från 70-talet: Soylent Green

Jag har tidigare skrivit om den märkliga filmen Zardoz här på bloggen, och i samband med ett inlägg om filmen Moon pratat om ”den gamla tidens science fiction-filmer”. Med detta menar jag egentligen specifikt de science fiction-filmer som gjordes på 70-talet. Under denna tid gick science fiction-filmer från att mest ha handlat om flygande tefat, läskiga monster och strålpistoler till att handla om djupare filosofiska, moraliska och politiska teman, och blev mer allvarliga, tankfulla och långsamma. Detta tog i princip slut på 80-talet då Star Wars visade att folk föredrog pang-pang och specialeffekter framför diskussioner om människans natur, livet, universum och allting. Men även om många av science fiction-filmerna från 70-talet är något föråldrade idag vad gäller saker som rekvisita, specialeffekter och dylikt så är de underliggande teman som tas upp fortfarande relevanta idag. Vi oroar oss fortfarande över miljöförstöring, överbefolkning, massförstörelsevapen, övervakningsamhällen och våld som underhållning, bara för att ta några exempel. Så därför tänker jag ta mig en titt på några klassiska science fiction-filmer från 70-talet, och kanske inspirera någon läsare att se dem igen eller för första gången. Först ut är en film som många känner till men inte lika många har sett: Soylent Green.

Problemet med Soylent Green är att väldigt många känner till den dramatiska plot twist som avslöjas i slutet av filmen, till den grad att det blivit något av ett populärkulturellt fenomen. Nördar kan när som helst utbrista Charlton Hestons dramatiska replik eller skriva den på sina bloggar och forum, även om många av dem inte har sett filmen den har sitt ursprung i, utan bara hört den från andra nördar. Därför vill jag uppmana alla personer som är intresserade av science fiction att se Soylent Green, och om du av någon anledning lyckats undvika att få plot twisten avslöjad så försök se filmen så fort som möjligt, då det tycks vara så gott som omöjligt att inte förr eller senare råka på den. Fasen, det räcker med att söka på filmens titel i Google för att få fram spoilers, så var väldigt försiktig om du vill undvika det. Men oroa dig inte över detta inlägg, då åtminstone jag inte tänker avslöja det.

Saken är den att även utan plot twisten så är Soylent Green en väldigt bra och tänkvärd film. Den utspelar sig i en framtid där jorden blivit mer och mer överbefolkad, där människor trängs på gatorna, där maten börjar ta slut och miljön har kollapsat. All form av mat som inte är syntetiskt framställd är lyxvaror som endast kan avnjutas av de rika, dekadenta människorna i samhällets toppskikt. Filmens handling kretsar runt polisdetektiven Ty Thorn (spelad av Charlton Heston) som håller på att utreda ett mord, men snart upptäcker att det är något lurt på gång i företaget Soylent Corporation.

Det som mest slog mig när jag såg filmen var hur den skildrar den extrema överbefolkningen, som är filmens egentliga huvudtema. Här får man se gator som är fullproppade med desperata människor som orsakar kravaller för att kunna lägga vantarna på vad lite mat det fortfarande finns att tillgå. Scenen jag minns mest är när polisen försöker skingra folkmassorna genom att köra fram med enorma grävskopor som lyfter upp klungor av människor, en skräckinjagande symbolisk skildring av hur desperat situationen är (vilket också gör det till en passande bild för filmpostern). Man måste bokstavligen skyffla undan folk för att kunna ta sig fram. Det finns också speciella ”hem” dit man kan gå för att få aktiv dödshjälp från staten om man vill, ett synnerligen makabert sätt att försöka minska ner befolkningen. I denna skildring av en förfallen värld är den slutliga plot twisten bara pricken över i, den yttersta symbolen som understryker hur fruktansvärt problemet med överbefolkning har blivit. En del recensioner av filmen hävdar att det slutgiltiga avslöjandet inte är särskilt oväntat, vilket jag själv inte kan säga med säkerhet då jag likt många andra fick det avslöjat långt innan jag såg filmen, men det kan finnas en poäng i det. Det är också intressant att notera att i boken som filmen är baserad på, Make Room! Make Room! av Harry Harrison, finns det inget sådant avslöjande, där är det bara överbefolkningen i sig som är tänkt att vara det skräckinjagande.

Soylent Green är 70-tals-science fiction när den är som mörkast och hopplösast. I många andra dystopiska framtidskildringar från samma tid brukar det ändå i slutet av filmen finnas någon sorts hopp om att saker och ting kan bli bättre, men i Soylent Green verkar mänskligheten var så gott som dömd, vare sig Thorns slutgiltiga avslöjande förändrar någonting eller inte. Men även om den kan vara en smula deprimerande så är den väl värd att se, vare sig du redan vet hur den slutar eller inte.

Publicerat av Fredde