Science fiction-film från 70-talet: Silent Running

En sak som jag märkt när jag läser om science fiction-filmer från 70-talet på internet är att nästan alla på ett eller annat ställe prisas till skyarna, med ord som ”visionär”, ”revolutionerande”, ”tankeväckande” och dylikt, även om de kanske egentligen inte är så fruktansvärt bra. Så länge det finns tillräckligt med symbolik, politiska teman och annat flum så utgår många personer från att det måste vara en alldeles speciell film de sitter och ser. Ja, till och med Zardoz. Och det gäller även detta inläggs ämne, Silent Running.

I rättvisans namn bör det påpekas att Silent Running inte är på långa vägar lika knäpp som Zardoz, problemet är snarare att filmens politiska teman är fruktansvärt osubtilt, men också undermineras av karaktärernas handlanden. Man märker snabbt att skaparna av Silent Running måste ha varit riktiga hippies när det begav sig, med speciell inriktning på miljön, vilket i och för sig inte måste vara helt fel.

Filmen utspelar sig ombord på rymdskeppet Valley Forge, i en framtid där allt växtliv på Jorden har utrotats. De enda växter som finns kvar finns i stora växthuskupoler ombord på ett antal rymdskepp, bland dessa Valley Forge, och tanken är att man ska försöka återvända med dessa växter till Jorden. En dag blir dock skeppen kontaktade med meddelandet att hela projektet ska läggas ner och att kupolerna ska sprängas. Ombord på Valley Forge blir besättningsmedlemmarna glada över att äntligen få komma hem till Jorden och slippa det trista arbetet ute i rymden, förutom en av dem, Freeman Lowell (spelad av Bruce Dern). Denne verkar vara den sista människan vid liv som fortfarande bryr sig om växter, men som han bryr sig! Faktum är att han bryr sig så mycket att han mördar de andra besättningsmedlemmarna, kapar Valley Forge, och sedan… Tja, han verkar inte riktigt ha planerat vad han ska göra sedan, så han verkar mest driva omkring på måfå, precis som filmens handling. Lowell är dock inte helt ensam ombord, han har nämligen tre små robotar (som han ger namnen Huey, Dewey och Louie), som han försöker lära diverse saker, till exempel att spela poker, sy igen hans sår och ta hand om växterna.

Problemet är som sagt att handlingen inte verkar ha någon riktig aning om vart den ska ta vägen eller hur den ska avsluta filmen på ett passande sätt. Budskapet är väldigt uppenbart efter några minuter, vi måste värna om miljön och komma ihåg hur gott det är att äta frukt och grönt. Det är dock ganska svårt att sympatisera med Lowell, både eftersom han mördar de andra besättningsmedlemmarna och eftersom han efter detta verkar hålla på att tappa förståndet och mest traskar runt i de tomma korridorerna på rymdskeppet eller försöker prata med de stumma (och troligtvis inte särskilt intelligenta) robotarna. Det är nästan så att budskapet i stället blir ”akta er för miljöaktivister, de är galna och hugger er i ryggen om ni så mycket som trampar på en prästkrage!”

Med detta sagt bör jag kanske dock även nämna att Silent Running har en del positiva delar. Mest känd är den troligtvis för sina specialeffekter, vilket kanske inte är så förvånande då regissören, Douglas Trumbull, tidigare hade jobbat med specialeffekterna i 2001 – Ett rymdäventyr. Rymdskeppsmodelerna är hyfsat imponerande än i dag, även om själva kupolerna med växterna är ganska uppenbara modeller med små plastträd inuti. Vad som dock fortfarande är genuint imponerande är de tre robotarna. Dessa bestod av speciella kostymer som bars av personer som hade fått armar eller ben amputerade, och det är lätt att faktiskt bli en smula sympatisk för robotarna trots deras stumhet och uttryckslöshet, lite grann som med R2D2 i Star Wars.

Slutligen kan sägas att filmens musik är ganska mysig, även om det blir lite tjatigt när låten Rejoice in the Sun, sjungen av Joan Baez, spelas titt som tätt medan Lowell spatserar runt planlöst bland växter och rymdskeppskorridorer med sitt långa hår och sin halvgalna blick. För att återgå till jämförelsen med Zardoz så kan man säga att medan den filmen gick under på grund av för mycket hippie-flum så gick Silent Running under på grund av för mycket hippie-politik, hur välmenad den än kan tänkas ha varit.

Publicerat av Fredde