En snabbtitt på Starcraft-lore

Alla som någon gång rört ett datorspel har spelat Starcraft. Det är ett av de mest framgångsrika spelen genom alla tider och spelas ännu flitigt, inte minst i Korea där det utvecklades till en nationalsport. Det är inte utan höga förväntningar som uppföljaren, 12 år senare, släpptes för ett par veckor sedan. Det jag själv ser väldigt mycket fram emot är att äntligen få veta hur storyn i Single Player fortsätter.

När jag spelade Starcraft för första gången på min gamla Macintosh var jag liten och jag kommer ihåg hur storyn grep tag i mig redan då. I de tre kampanjerna som ingick i orginalspelet fick spelaren kontrollera Terran-, Zerg– och Protoss-ledare genom en hög med uppdrag. Efter att man klarat alla uppdragen med Terran fick man plötsligt ta över och spela med Zerg. Nu var man på de ondas sida! Efter Protoss-kampanjen var storyn över och det dröjde ett par år innan jag förstod att den följdes upp i expansionen Broodwar. Och det är i Broodwar som jag tycker att storyn blir som bäst. Vår hjälte från den första kampanjen, Jim Raynor, har förvisso fått en mindre roll men spelets riktiga antagonist, Kerrigan, denna Zerg-drottning som en gång var en Terran, kliver nu fram som universums riktiga hot.

Utan att spoila något så kan vi säga att den sista kampanjen i Broodwar slutar med en hel del lösa trådar i luften. Jag kommer ihåg hur mycket jag längtade efter en uppföljare men det var ungefär som att vänta på en uppföljare till Riket II, man fick aldrig veta fortsättningen hur nyfiken man än var. Men när det utannonserades att Starcraft II skulle släppas tog jag steget fullt ut och köpte på mig massa böcker om Starcraft.

Fiktion i film- eller bokform som härstammar från TV-spel av olika slag brukar sällan bli särskilt bra. Starcraft-böckerna är inget undantag. Den första boken som släpptes, Liberty’s Crusade, berättar om historien från den första kampanjen, denna gången sedd ur ögonen av en reporter vid namn Mike Liberty. Det är faktiskt en ganska trevlig bok så länge man har spelat spelet då det ger lite mer blick för hur samhället i Starcraft-världen ser ut. Boken som följer efter det, Queen of Blades, fortsätter i samma spår och berättar om historien från den andra kampanjen, denna gången ur Jim Raynors ögon. Eftersom man aldrig får veta exakt vad Jim Raynor hittar på under den här tiden i spelet så fyller den här boken sin funktion. Tyvärr är boken väldigt dålig, vilket gör att man måste plåga sig igenom den, och det är inte bara den som är dålig. Böckerna Speed of Darkness, Uprising och Shadow of the Xel’Naga är inte heller något vidare. Antingen är de för röriga eller så är de för ointressanta.

Det är inte förrän jag började läsa boken I, Mengsk, som min läsglädje återvände. Den här boken berättar historien om tre generationer av Mengsk. Arcturus Mengsk, den nuvarande ondskefulle kejsaren över Terran-rasen, Angus Mengsk, Arcturus far och Valerian Mengsk, Arcturus son som medverkar i Starcraft II. Det är en bok som fokuserar starkt på hur personerna i den (speciellt Arcturus) formas genom åren av sin omgivning och sina handlingar. Det känns som att den här författaren har fått mycket mer spelrum än de andra fått i de tidigare böckerna, eftersom Mengsk inte hade någon starkt etablerad bakgrundshistoria sedan tidigare. Detta tror jag är anledningen till att I, Mengsk lyckades där de andra inte.

Arcuturus Mengsk i Starcraft II

Jag är nästan färdig med min sista Starcraft-bok nu, och känner mig redo att gå på kampanjen i Starcraft II. Efter 10 års väntan får vi äntligen veta hur fortsättningen följer!

Publicerad av Ande