The Expendables – En recension (spoilervarning)

Det finns en hel drös riktigt fina och riktigt dumma actionfilmer från 80- och 90-talet. Av dem har jag dessvärre bara sett en handfull. Jag har aldrig sett Commando eller Running Man, bara den första och den fjärde av Rocky-filmerna. First Blood har jag sett och likaså Rambo från 2008 men inga av de andra. Die Hard och Die Hard: With a Vengeance har väl ingen missat men efter det tar det mer eller mindre stopp. Filmerna med Jet Li har jag missat helt och hållet. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli upphetsad när jag fick höra att Sylvester Stallone planerade att göra en film i samma anda som dessa klassiker och dessutom låta större delen av sina gamla actionkompisar få vara med. I en tid när 80-talsnostalgi är så inne som just nu, hur kan man inte bli glad över något sådant?

Actionfilm vars syfte endast är just action har aldrig riktigt varit min grej. Jag vill helst ha det uppblandat med en intressant story eller åtminstone en intressant omgivning. För mig räcker det sällan med stora gevär och en djungel (storstads- eller vanlig). Det som gjorde de stora actionfilmerna från åttio och nittiotalet så sevärda var att de var så otroligt charmiga. Självklart kan ingen meja ner 150 fiendesoldater utan att ladda om sitt gevär men orkar man verkligen bry sig om att påpeka det? Ibland ska man inte behöva tänka. Ibland ska man bara få njuta.

The Expendables spelar starkt på detta och det är precis det som är meningen. Redan i den allra första bilden presenteras vi för att antal råtuffa motorcykelsnubbar vars identiteter är okända. Direkt efteråt kastas vi in i handlingen och den är enkel. Ett kommandoteam gör sin grej ombord på en båt fylld med afrikanska pirater. Vi får inte veta ett dugg innan vi sett dem banka skiten ur sina allra första motståndare.

Det är bara det att det är ju det som blir filmens problem. Vi som publik får knappt reda på ett dugg om någon av varken hjältarna eller skurkarna eller för den delen om någonting som försigår. Karaktärernas namn har jag redan glömt, möjligen med undantag för Jason Statham i rollen som Lee Christmas (namnet lånat från en legosoldat på 1800-talet), likaså handlingen i stort. I en film som denna är handlingen allt annat än central och det gör egentligen ingenting men då filmens titel antyder en grupp snarare än en person (tänk, Rambo, Commando, Running Man = individer) hade i varje fall jag hoppats på att gruppen skulle vara i större fokus än dess ledare. Så är det inte.

Vi har Stallone som gruppens mer eller mindre frivillige ledare. Statham som hans bäste vän med egna bekymmer att ta hand om. Li som den asiatiske killen som vid åtminstone två tillfällen kallas ”kortis” och Lundgren som gruppens ”bad boy”. I det gäng legosoldater som kallar sig The Expendables ingår även två killar till. Deras namn och egenheter skymtas ibland men jag misstänker att de klipptes bort till fördel för mer explosioner. Vad filmen saknar är helt enkelt karaktärsbitar. Man köper absolut att Stallone och Statham är bästa vänner för vi får se dem snacka som bästa vänner flera gånger. Hur däremot resten av gruppen känner varann eller vad de ens tycker om varann… tja, de gillar väl att spränga saker antar jag.

Den enda andra karaktär som ges någon form av bakgrundshistoria är Mickey Rourke. Han är gruppens tatuerare och han påpekar gärna hur han absolut inte saknar sin tid i krig. Det faktum att han faktiskt håller sig borta från strid under hela filmen gör att man undrar om han stoppades in i filmen bara för att retas. Naturligtvis medverkar även Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis men bara i en liten cameo som visserligen är rolig men känns ungefär lika instoppad som Samuel L Jacksons replik om ”Motherfucking snakes on this motherfucking plane” i filmen med samma motherfucking namn.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att The Expendables är en riktigt tuff actionfilm och det märks verkligen att de hade roligt när de spelade in den. Actionsekvenserna ligger naturligtvis i fokus och är i många fall riktigt snygga. Jag hade personligen föredragit om de lät bli att skaka kameran och att klippa varannan sekund (något som tyvärr blir mer och mer populärt nuförtiden) och istället låtit oss se fighterna lite bättre. Då hade man ju kunnat se de coola moves som Jet Li behövde tre stuntkoreografer för att koordinera istället för att behöva anta att de pågick medan kameramannen halkade runt på golvet. I många fall är det näst intill omöjligt att se vad som händer eller ens vem det är som vinner. Kort sagt – Ska man göra en film som helt och hållet bygger på action måste man se till att publiken hinner se vad som händer.

Vill du se ett gäng råbarkade snubbar göra det de är bäst på så är The Expendables en film för dig. Om du däremot är intresserad av att minnas någon av de sagda karaktärerna dagen efteråt bör du nog istället lägga vantarna på någon av de klassiker som den här filmen tar sin inspiration ifrån.

Publicerat av Jönsson