Science fiction-film från 70-talet: Solaris

Jag hade hört talas om filmen Solaris, regisserad av den kände ryske regissören Andrej Tarkovskij, och att den skulle vara en av de absolut mest flummiga, filosofiska och långsamma science fiction-filmerna från 70-talet. Jag hade också tidigare sett Tarkovskijs andra science fiction-film, Stalker, och tyckte att den var fruktansvärt långtråkig, vilket jag i efterhand dock tror i huvudsak berodde på att jag hade helt fel förväntningar på den. Så innan jag såg Solaris bestämde jag mig för att förbereda mig lite genom att läsa boken med samma namn som filmen är baserad på, skriven av den kände polske science fiction-författaren Stanisław Lem. Sedan såg jag till att ha gott om tid (filmen är nästan tre timmar lång och är uppdelad i två ”akter” med en paus emellan, DVD-utgåvan kommer på två skivor av denna anledning), tog ett djupt andetag, och började titta. Och häpnadsväckande nog gillade jag faktiskt den!

Missförstå mig inte, Solaris är oerhört långsam, filosofisk och flummig. Men den är också mycket välgjord och genomtänkt, och har man bara rätt inställning så kan man säkert finna den underhållande. Det ska erkännas att jag inte är säker på om det faktum att jag läst boken först påverkar min åsikt om filmen, och det är mycket möjligt att den kan vara en smula förvirrande för den som ser den utan någon bakgrundsinformation. Det mest intressanta för mig var dock hur boken och filmen skiljer sig från varandra.

Bokens och filmens huvudperson är en psykolog vid namn Kris Kelvin (spelad av Donatas Banionis) som anländer till en rymdstation på planeten Solaris. Solaris är helt och hållet täckt av ett enormt hav, och detta hav uppför sig mycket märkligt. Forskarna på Jorden är oense om dess exakta natur, men verkar vara hyfsat överens om att havet är en levande organism, om än helt olikt alla andra kända organismer. Alla försök till kontakt med denna organism har misslyckats, men när Kelvin anländer till rymdstationen inser han snart att havet är medvetet om människornas närvaro. Av de tre andra personerna på stationen har en begått självmord, och de andra två, Dr. Snaut och Dr. Sartorius, håller sig för det mesta instängda på sina rum och ger bara undanglidande svar när Kelvin frågar dem vad som pågår. Snart upptäcker Kelvin dock att det finns andra personer på stationen när han träffar på Harey, hans fru som begick självmord för många år sedan. Till en början tror han att han hallucinerar, men snart får han reda på att det är havet som läser människornas tankar och manifesterar deras allra mest undertryckta minnen och idéer i form av artificiella personer. Både Snaut och Sartorius har liknande ”besökare”, även om man inte får se dessa mer än i små glimtar.

Lems roman handlar i huvudsak om problemet att kommunicera med utomjordingar när de visar sig vara av en helt oväntad natur, ett tema som också finns i många av hans andra böcker. Många kapitel ägnas åt att beskriva Solaris-forskningens insamlande av data över nästan hundra år, data som dock i slutändan inte leder någonstans då man inte kan få något grepp om vad oceanen är, hur den tänker (om den tänker) eller hur man ska kommunicera med den. Filmen skiljer sig på det viset att kommunikationssvårigheterna och oceanens natur ägnas mycket mindre tid än i boken, i stället ligger fokus på de psykologiska aspekterna, speciellt Kelvins relation till Harey-kopian. Lem var inte särskilt nöjd med Tarkovskijs adaption av just denna anledning, men Tarkovskij försvarade sig med att filmen bara använder boken som grund till att berätta sin egen historia med sina egna teman, och jag tycker faktiskt att han har rätt. Filmen och boken är sina egna, separata, berättelser och båda är klassiker i sina medier.

Om du ska se Solaris behövs som sagt rätt inställning, annars kommer du säkerligen tycka den är makalöst långtråkig. Läs gärna boken först, se till att du har gott om tid och rejält med tålamod när du ska se filmen, och förvänta dig för guds skull inget som helst pang-pang eller häftiga specialeffekter. I grund och botten är Solaris kanske det allra mest klassiska exemplet på den långsamma, filosofiska science fiction-filmen från 70-talet, och så länge du är beredd på detta så är den väl värd att se.

Publicerat av Fredde