Science fiction-film från 70-talet: Star Trek: The Motion Picture

Den första långfilmen baserad på Star Trek brukar av många nördar anses vara en av de sämre, men när jag nu sett den för andra gången måste jag säga att det vore synd och skam att bunta ihop Star Trek: The Motion Picture med filmer som Star Trek V: The Final Frontier eller Star Trek Insurrection. Även om jag i ärlighetens namn inte kan säga att den är på samma nivå som Star Trek II: The Wrath of Khan så är ändå The Motion Picture en hyfsad Star Trek-film, och definitivt ett mästerverk bland science fiction-filmer från 70-talet.

Det är just detta man måste hålla i åtanke när man ser The Motion Picture; där de senare filmerna för det mesta är äventyrliga, underhållande filmer med rejält med action och humor så är en första filmen en tankfylld, långsam och på sina ställen smått filosofisk historia. Det är också viktigt att minnas att många avsnitt av originalserien hade liknande inslag av tankfylldhet och filosofi, även fast det flesta kanske minns strålpistolerna och de färgglada uniformerna. Faktum är att filmen har sitt ursprung i den tänkta uppföljaren till originalserien, en ny TV-serie kallad Star Trek: Phase II. Likt Solaris handlar det alltså om att se på filmen med rätt inställning och förväntningar, annars kommer man säkerligen att bli besviken på den.

Vad jag gillar speciellt med The Motion Picture är att det är en av få Star Trek-filmer som verkligen lägger ner tid på att visa hur fantastiskt storslaget och spännande utforskandet av rymden faktiskt är, mycket tack vare de välgjorda specialeffekterna. Även de mindre rymdskepp och rymdstationer som finns i filmens början får tid tillägnad för att man ska kunna se hur häftiga de är, och avslöjandet av den ombyggda USS Enterprise är en av filmens höjdpunkter. Många har klagat på just denna sekvens och hur onödigt lång den är, men jag tycker att ännu i dag så är den massiva och detaljerade modellen av Enterprise en skönhet att titta på, och att den förtjänar en rejäl omkringflygning så att man kan se den från alla möjliga vinklar. Men filmens stora stjärna är naturligtvis den enorma farkosten känd som V’Ger, som Kirk och kompani måste sätta stopp för. Den är så stor att man aldrig får någon fullständig bild av hur den ser ut, varken på insidan eller utsidan, men det man får se är oerhört fantasieggande och känns som en genuint utomjordisk artefakt, ibland skrämmande, ibland bara storslagen.

Problemet med filmen som jag ser det är att den i grund och botten handlar om V’Ger och hur man ska hantera detta främmande föremål som hotar Jorden, och att jämförelsevis lite tid ägnas åt karaktärerna ombord på Enterprise. Det finns vissa underhistorier som skulle kunna ha varit intressanta om de fått mer tid och gjort det möjligt att relatera mer till karaktärerna, till exempel konkurrensen mellan Kirk och Enterprises nye kapten, Willard Decker (spelad av Stephen Collins), eller hur Decker hanterar det faktum att hans kära Ilia (spelad av Persis Khambatta) blir dödad av V’Ger och sedan ersätts av en exakt robotisk kopia, men dessa utvecklas aldrig i någon större grad. De flesta av karaktärerna, både besättningen från originalserien och nytillkomna karaktärer, tillbringar det mesta av sin tid med att titta förstummat på V’Ger eller med att trycka på knappar. Den enda karaktär som blir mer förmänskligad är ironiskt nog Spock, som i filmens början verkar ha gått bort sig helt i logiken och gjort sig av med alla känslor totalt, men som efter att ha kommunicerat med den lika känslolösa V’Ger inser behovet av just känslor och återfinner något av sin mänsklighet. V’Ger själv är också en ganska intressant ”karaktär”, en enorm maskin som söker efter sin skapare i hopp om att denne ska kunna förklara dess natur.

Jag gillar faktiskt detta koncept som verkar vara centralt för filmen, sökandet efter att bli något mer än vad man tycks vara ämnad för och utvecklas, vilket ju också är ett återkommande tema i Star Trek i allmänhet. Det är också trevligt att för ovanlighetens skull se en science fiction-film från 70-talet med ett positivt budskap. Till skillnad från exempelvis Solaris så vill Star Trek: The Motion Picture säga oss att det är fullt möjligt att kommunicera med främmande varelser och förstå dem, och till skillnad från de flesta framtidsdystopier så är mänskligheten i Star Trek-universumet uppenbarligen ämnad för stora ting. Som filmens sluttext säger, ”the human adventure is just beginning”.

Publicerat av Fredde