Prince of Persia 2: En besvikelse

Nej, jag talar inte om någon eventuell uppföljare till filmen Prince of Persia, utan om uppföljaren till det ursprungliga Prince of Persia-spelet, Prince of Persia 2: The Shadow and the Flame. Jag är inte besviken för att spelet inte lever upp till sin föregångare, snarare är jag besviken för att det inte lever upp till sig själv.

Det finns ju faktiskt så mycket att gilla med Prince of Persia 2. Grafiken är väldigt stilig, musiken och ljudet likaså, och det är uppenbart att spelskaparna ville fortsätta på samma tema som i det första spelet, nämligen att göra ett filmiskt plattformsspel med många spännande händelser, våghalsiga hopp och filmisk action, och också utveckla detta till nya höjder. Det börjar också bra, en inledning förklarar att efter att prinsen räddat prinsessan i det förra spelet upptäcker han att han blivit ersatt av en dubbelgångare, och blir tvungen att fly hals över huvud från det rike som han räddat. Spelet börjar direkt med att prinsen hoppar ut från en krossad ruta i palatset, slåss mot några vakter, hoppar mellan taken och till slut lyckas ta sig ombord på en båt i sista sekunden, med massor av vakter efter sig, allt under spelarens kontroll. Resten av spelet handlar om hur han måste ta sig tillbaka till Persien, och på vägen får vi veta lite mer om hans bakgrund (men inte hans namn, naturligtvis).

Det finns fler spännande och äventyrliga scener som får en att minnas klassiska äventyrsfilmer. Min favorit måste vara när man går genom en korridor med en massa skelett på marken, kommer till slutet av den för att hitta knappen som öppnar dörren till slutet av nivån, och sedan måste rusa tillbaka, då alla skeletten plötsligt reser sig och börjar jaga en! Precis när de håller på att hinna ikapp prinsen springer man dock på en annan knapp som stänger en dörr bakom en, och man hör prinsen dra en lättad suck, vilket säkert också spelaren gör. Prinsen tar sig också fram inte bara på fot, utan vid tillfällen på flygande matta och en magisk häst för att åter nå Persien.

Men man börjar snabbt ana oråd, och inser efter ett tag att spelet tyvärr inte är så väldigt välprogrammerat på en del ställen, det blir rent av ganska buggigt. En minnesvärd scen är den när man fäktas mot ett odödligt skelett på en repbro över en avgrund, och bron kan brista vilken sekund som helst. Eller ja, det är i alla fall tanken, men bron verkar bara brista om man står på ett specifikt ställe och gör en specifik rörelse. Poängen är ju att man ska få skelettet att falla ner i avgrunden och rädda sig själv genom att greppa tag i kanten i sista sekunden, men detta potentiellt spännande moment blir i stället frustrerande när man försöker hitta exakt rätt stället att stå på och undrar när den jäkla bron egentligen ska brista.

Ett annat problem är att Prince of Persia 2 vill fokusera mer på action och slagsmål än föregångaren, men då det fortfarande i grunden har samma sorts stridssystem funkar det inte riktigt. Otaliga gånger förväntas du slåss mot massor med fiender på rad, och dessa kommer vid många tillfällen från alla håll, vilket är frustrerande då prinsen inte direkt vänder sig om på en halv sekund när han har svärdet framme, och det är därför lätt hänt att man blir omringad och inte kan hantera de många fienderna som anfaller samtidigt. Allra jävligast blir det på de nivåer där en helt ny sorts fiende introduceras: Små flygande huvud som är oerhört svåra att träffa med svärdet, kräver att man träffar dem flera gånger innan de dör, och tar bort ordentligt med hälsa om de lyckas anfalla. En eller två av dessa hade egentligen inte varit så illa, men här finns det flera nivåer fullsmockade med de små fanskapen. I och för sig gör det att man blir väldigt glad när prinsen lyckas lägga vantarna på ett magiskt svärd som gör det möjligt att döda dem med en träff, men i slutändan är jag osäker på om det väger upp all den frustration man måste gå igenom på vägen dit. Det stora problemet är som sagt att spelets mekanismer inte är anpassade för en massa slagsmål och kluriga fiender, det är desto mer roligt när man får utforska mystiska grottor, hoppa över avgrunder och undvika djävulska fällor.

Spelets undertitel, ”The Shadow and the Flame”, syftar till det faktum att man har förmågan att låta sin skugga gå ifrån kroppen och utforska för sig själv. Skuggan har fördelen att han är i princip odödlig och därmed kan falla från hur höga höjder som helst och gå förbi allehanda fiender, men i gengäld kan han inte trycka på knappar eller avsluta nivån själv, så han kan mest användas för att utforska nivån. Det är ett intressant koncept, som bygger vidare på det första spelet där prinsen och hans skugga delades och senare återförenades, men tyvärr fungerar det inte riktigt som det ska. Utöver det faktum att det är ganska svårt att aktivera skuggan så blir prinsen av med en massa hälsa varje gång man gör det, vilket leder till att man blir tveksam till att använda skuggan alls, då man behöver hälsan för att klara de tidigare nämnda striderna.

Envis som jag är lyckades jag till slut spela klart Prince of Persia 2 och besegra Jaffar (för det är väl ingen överraskning att det är Jaffar som ligger bakom prinsens dubbelgångare?), men jag kan faktiskt inte rekommendera att någon annan gör det. Visst, det är snyggt, spännande och till och med ganska roligt på sina ställen, men tyvärr lovar det mer än det kan hålla, och kommer troligtvis att göra dig besviken.

Publicerat av Fredde