Science fiction-film från 70-talet: Superman

Superman är den bästa långfilmsadaptionen av Stålmannen-serien… hittills. Med detta menar jag att även om filmen har många bra saker så är det mycket som skulle kunna göras bättre, och därmed anser jag inte att den är den definitiva adaptionen, bara den bästa hittills.

Filmen kom ut efter Star Wars, men trots detta finns det ändå en del likheter mellan Superman och tidigare science fiction-filmer från 70-talet. De är inte allt för uppenbara, och tur är väl det. I en film om en superhjälte i färgglad kostym (och i det här fallet den absolut mest kända representanten för genren) passar det sig nog inte med allt för mycket långsamhet och filosofi, det ska vara action, äventyr och stordåd! Men allra bäst blir det ändå när dessa ytliga saker underbyggs av en viss substans och underliggande teman, eller åtminstone ett bra hantverk, och båda dessa saker finns också i Superman. Intressant nog finns det en sak som filmen speciellt har gemensamt med de mer filosofiska filmerna: Den är väldigt lång. Nästan två och en halv timme, faktiskt. Jag har sett den många gånger innan, men det är först nu som jag kommit att tänka på dess längd. Anledningen till att jag inte tänkt så mycket på det innan är troligtvis för att även om lång, så är den inte långsam. Det händer saker hela tiden, så man hinner inte bli uttråkad och titta på klockan.

Början av filmen är nog den som kan sägas vara mest långsam, men bara i jämförelse med den senare delen. Planeten Krypton, Jor-Els kamp för att övertyga dess innevånare om den stundande katastrofen, Kal-Els resa genom rymden till Jorden, hans uppväxt i den lilla hålan Smallville och hans upptäckt av sitt sanna ursprung ägnas alla ordentligt med tid. Det är inte förrän långt in i filmen som vi faktiskt får se Stålmannen i sin kostym, och sedan tar det ett tag till innan vi får se honom utföra hjältedåd. Men det händer ändå gott om saker innan dess som håller tittaren intresserad, och ingen specifik sekvens pågår längre än nödvändigt. Kryptons katastrofala undergång, bäbis-Kal-Els utbildning på vägen till jorden, den unge Clark Kents frustration över att behöva gömma sina krafter, hans sorg över att förlora sin adoptivfar (vilket passande nog gör honom desto mer bestämd att rädda Lois Lane i slutet av filmen) och hans resa till Nordpolen till fästningen som Jor-El har förberett för honom är alla spännande, intressanta och smått rörande händelser.

Sedan följer i princip det gamla vanliga. Clark Kent jobbar på Daily Planet, träffar Lois Lane, utför hjältedåd som Stålmannen och sätter stop för Lex Luthors ondskefulla plan. Det är allt man kan förvänta sig i en Stålmannen-film, och fungerar för det mesta bra. Speciellt bra tycker jag Christopher Reeve är som Stålmannen, han är definitivt bland de bästa skådespelarna som gjort rollen. Det är lätt hänt att en kille i trikåer med kalsongerna på utsidan blir allt för fånig och orealistisk när han går från serietidningen till den rörliga bilden, men Reeve ger rollen all den värdighet, ädelhet och ja, trovärdighet, som är möjlig. Han är dock kanske ännu bättre som Clark Kent, då han är en av få som lyckats göra en ordentlig skillnad mellan denne och Stålmannen, till den grad att det faktiskt är trovärdigt att ingen vet hans sanna identitet. Min favoritscen i filmen måste vara när Clark besöker Lois Lane, och i väntan på att hon ska hämta en jacka undrar om han borde berätta sanningen för henne. Det är inte det faktum att han tar av sig glasögonen som gör skillnaden, utan att han sträcker på sig och fyller ut kläderna på ett helt annat vis, så att för några sekunder ser det ut som att det är Stålmannen som är iklädd Clark Kents kläder, innan han ångrar sig och återgår till att faktiskt vara Clark Kent igen.

Filmens stora problem är en annan karaktär, nämligen ingen mindre än Lex Luthor, spelad av Gene Hackman. Problemet är att filmskaparna verkar ha bestämt sig för att göra Lex till en humoristisk karaktär. Han har två småkorkade underhuggare, ett gömställe under tunnelbanan och försöker dölja sin flint med diverse peruker. Hans plan att förstöra hela USA:s västkust är passande storslagen och en hyfsad utmaning för Stålmannen att sätta stopp för, men både tillvägagångssättet och motivationen (köpa mark billigt och sälja den dyrt när den plötsligt ligger nära havet) känns lite väl löjliga. Kapandet av kärnvapenmissilerna var speciellt fånigt, det kändes på sina ställen nästan som om man tittade på en Jönssonligan-film. Inget ont om Jönssonligan, men de är knappast värdiga motståndare till Stålmannen. Och inget ont om Gene Hackman heller, jag är säker på att han skulle ha kunnat göra en betydligt mer hotfull Luthor om han fick chansen, vid många tillfällen lyser faktiskt en allvarligare och intelligentare karaktär igenom tramset. Men Luthor är ändå farligt nära att hamna i samma lag som Batmans fiender i TV-serien från 60-talet.

Luthor till trots lyckas ändå Superman vara nästan allt som man vill ha i en film om Stålmannen, och trots begränsade specialeffekter med dagens mått mätt så utför han en hel del imponerande stordåd, som att fånga en fallande helikopter, borra sig genom marken genom att snurra runt, hålla uppe hela San Andreasförkastningen och, naturligtvis, att dra tillbaka tiden genom att flyga runt jorden jättesnabbt. Många tycker att denna sista handling är lite väl orealistisk, men jag tycker det är en passande avslutning och en hyllning till de många serier där Stålmannen gör liknande och ännu konstigare saker med bara någon knapphändig och suspekt vetenskaplig förklaring. Varför skulle en osårbar man som kan flyga, böja stål i sina händer och springa snabbare än en pistolskula inte också kunna ändra tidens gång om han bara lägger manken till?

Publicerat av Fredde