Nördfavorit – Paul Atreides

Det är lätt att förstå hur speciell huvudpersonen i boken Dune och ett flertal av dess uppföljare är bara genom att lista hans namn. Utöver födelsenamnet Paul Atreides är han också känd som Usul, Muad’Dib, och Lisan al-Gaib och bland hans titlar finns Hertig, Kejsare, Messias, Kwisatz Haderach och Mentat, bara för att nämna några. För folket på ökenplaneten Arrakis är han en legendarisk hjälte som till slut uppnår så gott som gudastatus i hela sitt galaktiska Imperium.

Naturligtvis bör det här ges en spoilervarning till dig som inte läst Dune eller dess uppföljare, vilket är extra passande i detta fall då Paul vet mer än väl hur tråkigt det kan vara att känna till vad som ska hända i förväg…

Som sagt, Paul är en riktigt sjujäkla rymdhjälte, men på den punkten är han ju faktiskt inte speciell.  I grund och botten är han samma karaktär som exempelvis Robin Hood, Flash Gordon, Luke Skywalker, Neo, Jake Sully eller någon annan av oräkneliga antalet protagonister som råkar ut för äventyr, samlar ihop en massa följeslagare, räddar världen/universum och lever lycklig i alla sina dagar. Ja, förutom det där sista då. Saken är nämligen den att författaren till Dune-böckerna, Frank Herbert, ville göra något mer än bara skriva ännu ett science fiction-äventyr. Böckerna innehåller massor med underliggande teman om filosofi, politik, evolution, klimat och en massa annat. Bland de viktigaste av dessa teman finns det om att vad folk behöver minst av allt är en karismatisk ledare, även om de själva tror att de behöver det.

I slutet av Dune har Paul förenat lokalinvånarna på Arrakis (kallade Fremen), tagit kontroll över hela planeten, besegrat den onde kejsaren och den ännu ondare Vladimir Harkonnen och själv blivit kejsare över hela det kända universum. De efterföljande böckerna Dune Messiah och Children of Dune handlar om effekterna av detta, då den religiösa fanatismen runt Muad’Dib leder till en fruktansvärt blodig rymd-jihad, vilket Paul inte kan stoppa hur mycket han än vill det.

Paul har samtidigt ett annat stort problem, han har nämligen förmågan att se in i framtiden. Detta kan tyckas vara ganska schysst, men ett annat av Herberts stora teman är just hur otrevligt det kan vara att kunna förutspå framtiden exakt, då det ju innebär att ingenting kommer som en överraskning. Ganska trist, med andra ord. Paul känner sig mer och mer bunden av sina egna framtidsvisioner som han försöker använda för att leda mänskligheten på rätt väg till bekostnad av sin egen frihet. Men till slut står han inte ut längre när han inser vilken fruktansvärd uppoffring han måste göra för att mänskligheten ska få den ideala framtiden, ”den gyllene vägen”, och begår i princip självmord (hur det går till får ni själva läsa om ni är intresserade).

Den stora poängen med Dune-böckerna är som sagt faran med karismatiska och storslagna hjältar och ledare, och ”den gyllene vägen” så som den förklaras i de senare böckerna handlar just om att lära mänskligheten detta och göra dem fria att gå sina egna vägar utan någon form av auktoritet ovanför dem. Paul Atreides, symbolen för denna poäng, är därmed en ganska unik huvudperson i science fiction, väldigt olik de flesta av sina föregångare och flera av sina efterföljare också för den delen (till exempel så är ett av problemen jag har med filmen Avatar just hur lik dess handling är Dune, men utan de djupare konsekvenserna för hjälten). Länge leve Muad’Dib!

Publicerat av Fredde