Tre problem med Wing Commander

Missförstå inte titeln, den klassiska rymdskepps-simulatorn Wing Commander är ett väldigt bra spel. ”Fusk-3D”-grafiken är väl kanske inte helt övertygande nu för tiden, men när spelet kom ut var det något av det allra häftigaste man kunde ha på sin PC, ett spel som verkligen visade vad man kunde göra med den tidens värstingmaskiner, och mycket av det ser faktiskt fortfarande snyggt ut i all sin färgglada och välritade prakt. Spel där man flyger rymdskepp var knappast något nytt vid denna tid, men vad som gjorde Wing Commander speciellt var presentationen.

Spelets huvudperson (som man själv fick namnge, även om han i senare spel getts det officiella namnet Blair) var en stridspilot ombord på en rymdkryssare vid namn Tiger’s Claw som fick delta i kriget mellan människor och de ondskefulla katt-utomjordingarna kilrathi. Innan man begav sig ut på uppdrag kunde man besöka baren ombord på rymdkryssaren och snacka med andra rymdpiloter, öva lite i en simulator, kolla den svarta tavlan för att se om man var med på topplistan över flest nedskjutna kilrathi-skepp, eller bara beundra sina egna medaljer om man kände för det. När man sedan började sitt uppdrag fick man det presenterat av översten, som pekade ut på en karta vart man skulle flyga och vad man skulle göra, och på detta följde en sekvens som jag tycker fortfarande är cool, när man får se piloterna springa ner till hangaren, sätta sig i cockpiten och förbereda sig för att flyga ut, allt till pampig militärmusik. Under själva flygandet kunde man kommunicera och ge order till sin roterkamrat, men även skicka förolämpningar till fiendeskepp så att de ilsknade till och siktade in sig på en, och ibland skickade även kilrathi-piloterna sina egna förolämpningar mot dig. Allt detta ovan nämnda gjorde att man kunde leva sig in i världen som spelet utspelade sig i och faktiskt känna sig som en sjujäkla stridspilot med allt vad det innebar av kamratlighet med sina kollegor, stolthet över medaljer man vann, fientlighet till fienderna och kanske till och med sorg om man skulle råka förlora sin roterkamrat under ett uppdrag. Det var ett väldigt filmiskt spel, som Star Wars blandat med Top Gun (och det är kanske inte så värst förvånande att senare Star Wars-rymdskeppsspel tagit efter Wing Commander-spelen i sina upplägg).

Med allt detta sagt så finns det dock ändå tre speciella saker som jag inte riktigt gillade med spelet. Det första, och kanske egentligen minsta, problemet är de irriterande asteroidfälten och minfälten som man stöter på i vissa uppdrag. Jag vill minnas att en viss protokolldroid en gång hävdade att oddsen för att framgångsrikt lyckas navigera ett asteroidfält är tretusensjuhundratjugo mot ett, och det är också känslan man får i Wing Commander. Att råka nudda en asteroid lite lätt brukar för det mesta inte vara så farligt, men om en kraschar rakt in i en framifrån så är det slut på det roliga. Ännu värre är det förstås i minfälten, där det är ännu farligare att kollidera med något. Men egentligen är detta bara ett irritationsmoment i början av spelet, efter att ha flugit ett tag får man faktiskt en viss talang för att ta sig förbi de stora stenarna och minorna, och i många uppdrag kan man ofta med lite smart navigering helt enkelt flyga runt asteroidfält i stället för igenom dem. Då och då måste man dock slåss mot fiendeskepp i asteroidfält, och det är aldrig roligt.

Det andra, och aningen större problemet, är eskortuppdragen. Att eskortera ett transportskepp eller en stor rymdkryssare helskinnad genom fientliga skepp är ingen lätt uppgift. Man måste ständigt hålla koll på de stackars försvarslösa skeppen och inte låta sig distraheras av fiender som inte anfaller dem, utan i stället bara sikta in sig på den som gör det. Här är den ovan nämnda förmågan att förolämpa fiender en viktig taktik då man förhoppningsvis kan använda den till att få fienderna att anfalla en själv i stället för skeppet man ska eskortera. Men det händer väldigt ofta att man trots idogt stridande och förolämpande får meddelandet att transporten har gått under, och då kan man inte göra annat än att flyga tillbaka till basen och bli utskälld av översten (även om han faktiskt ofta är relativt snäll och förstående). Faktum är att ett av de allra svåraste uppdragen i Wing Commander är just ett eskortuppdrag, där man först måste ta sig igenom ett asteroidfält med fiendeskepp och sedan försöka stoppa förstörelsen av en ömtålig rymdkryssare. Även de största Wing Commander-experterna brukar tycka att detta uppdrag är så gott som omöjligt, även om det som tur är inte är nödvändigt att vinna för att klara spelet.

Och detta leder till det tredje problemet, nämligen strukturen på uppdragen. Wing Commander är som ovan nämnts ett väldigt filmiskt spel, och man får följa en hel krigskampanj i vilken Tiger’s Claw reser till diverse planeter och kämpar mot kilrathi-imperiet. Det intressanta med detta är att beroende på om man klara uppdrag eller inte så utvecklas kampanjen på olika sätt. Gör du bra ifrån dig, skjuter ner många fiender och framgångsrikt eskorterar dina egna skepp så går kriget bra för människorna, och man får besöka planeter närmare kilrathi-hembasen, men om man inte lyckas så bra måste man i stället flyga uppdrag i planetsystem långt därifrån när Tiger’s Claw blir tvungen att retirera. Problemet som jag ser det är att detta upplägg i princip innebär att om man är bra på spelet får man lättare uppdrag där man får flyga bättre rymdskepp med bättre roterkamrater, men om man är sämre på det får man helt sonika flyga sämre rymdskepp i svårare uppdrag. Så om man misslyckas med ett klurigt eskortuppdrag där man flyger ett tungt och klumpigt Scimitar-stridsskepp måste man ta sig an fler uppdrag i samma jäkla klumpiga skepp, och nu också med den våghalsige korkskallen Maniac som roterkamrat. Även om man misslyckas med många uppdrag så finns det ändå en del chanser att bättra sig och gå mot det lyckliga slutet, men det kan också sluta med totalförlust för mänskligheten. Förvisso är upplägget relativt realistiskt, en misslyckad stridspilot får väl knappast flyga det bästa planen på de viktigaste uppdragen i verkligheten, men jag är inte säker på om det är bra speldesign. Risken finns ju att en Wing Commander-nybörjare blir frustrerad då han bara får uppleva svåra uppdrag och till slut ger upp. Vad jag har förstått så går senare spel i serien ifrån en dylik struktur utan är i stället något mer linjära, om man klarar uppdragen går man vidare mot det lyckliga slutet, och man misslyckas med det går man direkt till det olyckliga.

Men som sagt, Wing Commander är trots allt ett bra spel. Problemen med asteroider och eskortuppdrag kan man undvika om man helt enkelt själv utvecklar sin talang i att spela spelet, och gör man det så är det också troligt att man kommer att bli belönad och till slut få spränga kattskallarnas hembas i sitt häftiga Rapier-skepp med den muntre australiern Hunter vid sin sida.

Publicerat av Fredde